30 mars 2013

Glad Påsk/Fruktbarhetshögtid

Eftersom att jag har världens, förmodligen, coolaste och raraste man så målade han ett ägg med fyra motiv på. Bra motiv. Tyvärr beter sig Blogger allmänt otrevligt åt och vägrar lägga upp korten i den ordning som jag vill ha dem i. Samt att Blogger vägrar låta mig spara alla böcker jag läst på sistone. Blogger=OSAMS. Alla ni andra njut av högtiden.

27 mars 2013

En tisdag före påsk, bara sådär.

På väg från Novas skola såg jag att snön var på väg att smälta bort. Vägen till min bil var isfri och det fanns bara våta fläckar kvar på marken, annars var asfalten synlig. Den vackraste fläcken var den här.
Inte "the blue bird of happiness", men "the grey shade of hope". Våren kommer.

Min lilla riddares sköld och berättelse på display i kyrkans lilla hus vid sidan av.
En streckgubbe med keps valde min lilla streetdanserska som vapen. Framför är berättelsen om den modiga Sir Connie som hon valde till riddarnamn. På omslaget tronar Mia Wasikowska i rollen som Alice, från Tim Burtons "Alice in Wonderland".

Innan vi åkte skulle vi bli fina, det lyckades bäst på Sir Connie.
Denna morgon har jag läst ut Andrew Kaufmans lilla historia Alla mina vänner är superhjältar. Stackars Tom blir kär och gifter sig med superhjältinnan Perfektionisten. Han är en helt vanlig kille som från bröllopsdagen får kämpa för att hon ska se honom. Förre pojkvännen Hypno får henne att glömma maken som straff.

Tragikomisk. Kort. Hur fyndig som helst. Lite sorglig. När man läser om alla superhjältar tänker jag att Deci är min superhjältinna. Jag skulle ha kallat henne Kämparflickan.

Mitt favoritkapitel är nummer 12 - Hitta ditt superhjältenamn. Toms vänner tycker såklart att han är speciell för att han inte är en superhjälte. Jag tror att han är det men inte vet det. Fast det tror ju jag om alla.



26 mars 2013

Inget särskilt alls, bara abstinensbesvär av Doctor Who

Ja nu trodde ni bergis att jag skulle skriva nåt allvarsamt eller en bokrecension, men tji.
Men jag vill bara skrika: "I need the Doctor", och hoppas att han hör det och kommer snart. Dessa och mer fantastiska naglar finns HÄR, tack Calliope , som tipsade och i övrigt har en riktigt läsvärd bokblogg (som alla andra bokbloggare jag har på min lista till höger).

Vem vill åka på solsemester på Mallis med flyg när man kan åka TARDIS var och när som helst. Själv hade jag börjat med att åka och titta på invigningen av Harry Potterland ; P Moget va : D

24 mars 2013

Mer snyggt än styggt

Jag har lyckats med konststycket att läsa Amanda Hellbergs böcker om Maja Grå i helt fel ordning. Tvåan, sen trean för att nu avsluta första boken Styggelsen. Det gick bra det med. Vad som slog mig dock var att man ska aldrig frångå sina principer, i det här fallet - läs aldrig baksidans beskrivning av ploten.

Ärligt talat så handlade boken ganska lite om Maja, det kändes mer som en introduktion av henne som blivande karaktär inför framtiden. Boken handlade mest om den olycksaliga ande hon befriar på slutet. Den stackars Singa som får uppleva ett liv i misär och elände pga sin förmåga att ha kunskap om det vi vanliga dödliga slipper. Siandets gåva som det kallades för.

Det är ju sorterat som skräck, men jag upplevde berättelsen främst som en liten historielektion om hur spiritister utnyttjade olyckliga själars behov att få kontakt med "den andra sidan". Styggelsen är också en historia om människans grymhet, och den visar upp en förskräcklig utsatthet hos den arma Singa. Inget man vill läsa för att lätta upp sitt humör. Jag kände mig främst beklämd och illa berörd av hennes livsöde.

Här hemma har jag nu börjat sakteliga göra huset mer snyggt än styggt. Tydligen vattnar sig inte blommor sig själva, så några förluster har inträffat. Sen insåg jag att Jesusbarnet låg kvar i sin krubba. Konstigt hur oviktig vardagen är när man grubblar på annat. Nu har dock köksfönster putsats, vårgardiner satts upp, påskpyntet ersatt julpyntet.
Ex-svägerskans moders hönsdamer. Är lite sugen på att skaffa höns själv ibland. Det finns så många fina sorter. Eller varför inte vaktlar? Vem vet vad framtiden har i sitt sköte?

19 mars 2013

Tårar

"Benjamin skrattar och säger att det man aldrig haft kan man inte sakna - och av någon anledning godkänner alla kring bordet trots att det så uppenbart inte är sant. För naturligtvis kan man sakna något man aldrig haft, någon som man inte träffat eller något man aldrig fått lära känna" (Torka aldrig tårar utan handskar, sid 249, Gardell).

Ja helt uppenbart så citerar jag Jonas Gardell från hans första bok i en romantrilogi, denna heter Torka aldrig tårar utan handskar. Jag erkänner dock att jag gjorde det när jag läste den här oerhört starka boken om den kamp, smärta och kärlek som skildras.

I början av nittio-talet så läste jag till förskolelärare och medverkade i ett grupparbete med ett på den tiden laddat tema: hivsmittade barn i Sverige. När jag först hörde talas om den i folkmun sk bögsjukdomen sa man Aids eller HTLV-111, viruset "döptes" om till HIV och sades vara ganska lättsmittsamt.

Vi undrade så klart om det verkligen var så. Andra funderingar var hur många smittade fanns i Sverige, och hur många var barn. Framförallt vad hände med barnen. Vårt sökande efter svar tog oss till allt från Noaks Ark till Sveriges dåvarande enda specialdagis för smittade barn. De gick alltså på ett separat dagis. Vi fick intervjua personalen, men absolut inte barnen.

Det här var inte för att man trodde att vi skulle bli smittade utan för att skydda deras integritet. För oss studenter var det här ett brutalt uppvaknande. Var det så här det var i Sverige? Det var en annan värld.

Gardell skriver så att mitt hjärta blöder. Hur han lyckas fånga ångesten huvudkaraktärerna känner inför sin homosexualitet, rädslan, äckelkänslorna och utanförskapet. Jag uppskattar det sätt han väver in fakta om sjukdomen, dess spridning, fördomarna kring ALLT omkring. En genomtänkt och gripande bok jag varmt rekommenderar.

18 mars 2013

Kalas

Ja, att förklara mina syskonrelationer är ju ett ämne jag tagit upp på bloggen förut. Jag har ganska många syskon och av någon märklig anledning envisas gemene man att kalla dem halvsyskon vilket jag finner något anstötligt. I mina ögon så har jag bara bröder och systrar. Men visst, jag erkänner att det är ovanligt att ha en storebror och en lillebror med samma namn.

Sen är det ju så att det kan finnas styvsyskon, och fd styvsyskon så jag kan förstå att saker kan verka komplicerade för utomstående. All den här texten ska leda fram till kalaset vi bevistade helgen som var. Vi hade en prinsessa som fyllde fyra år. Som har det oerhört vackra namnet, hrm, Anna.
Det här är min lillasyster, som blåser såpbubblor.
Det här är hennes lillasyster : ) Så långt är ni med. Och ja, man kan ha kalas i en verkstad. Prinsessor är inte rädd för att bli smutsiga.
"Jag har gjort min tårta alldeles själv", ja nästan....med liiiite hjälp av sin storasyster som är min lillasyster.
Men fjärilen gjorde du alldeles själv, det vet jag födelsedagsflicka. När din storasyster bodde i Thailand där din mamma kommer ifrån så fick Metronyx och co komma med julklappar som kom lite senare än planerat. Då fick du böcker på Thai och en räknetavla, vilket fick dig att utbrista, med viss förtvivlan, "men jag kan inte Thai...bara svenska och engelska". Så jag sa att det gör inget din mamma kan läsa för dig ändå och frågade om du ville säga något på engelska.

Då la du huvudet på sned och sa bestämt: "Jag kan engelska, men jag vill inte säga nåt" : )







15 mars 2013

Svenska ruskigheter

Amanda Hellberg, det är grejer det. Alltså jag hade ju givit upp hoppet om svenska författare sådär runt gymnasietiden då inga kanoniserade författare egentligen tilltalade mig. Visst, jag förstår väl att Strindberg tog upp intressanta ämnen (för sin tid), eller att Moa Martinsson gjorde skillnad. Fast jag hade nog redan gjort mitt mentala genreval. Det är inte drama. Inte kärleksromaner. (Här vill jag tillägga att jag inte är fördomsfull, jag har läst Danielle steel, Barbara Cartland och bägge mina döttrar har namn från Sagan om Isfolket.)

Jag bara kände att min pappas böcker av Ray Bradbury eller Edgar Allan Poe gav mig så mycket mer. Att finna svenska författare som skrev liknande saker verkade omöjligt. Det är inte så att det aldrig slunkit ned några verk av svenskar sen den tiden, Marianne Fredriksson, Tage Danielsson eller varför inte Maria Lang för att nämna bara några.

Men innan jag hittade Ajvide Lindqvist så kändes det som att jag aldrig kommer att kunna känna mig rädd eller obehagligt berörd av svenskt författarskap igen. Men så köpte jag Döden på en blek häst av Amanda Hellberg till mig själv i Halloweenpresent förra året. Tyvärr kom ju min "Jedi mind-melt"  (ha, ha förlåt men nu när Obama har uppfunnit detta kränkande begrepp så måste det ju användas) emellan.

Så jag läste den nyss. Maja Grå, en flicka som är aningen mer överkänslig än jag själv : ) Hon hemsöks av det förflutnas spöken, riktiga spöken och definitivt riktiga faror. Att historien utspelar sig i Oxford, England, gör det ännu mer tilltalande. Hennes mor som övergav henne som barn hittas död och det väcker många känslor, att hon hittas i England väcker många tankar. Sådan tur att Maja kommit in på en konstlinje i Oxford så pjäsen kan börja.

Jag blev lite rädd, och aningen äcklad, men framförallt förtjust. Sen insåg jag att jag hade gjort noob-felet och börjat med att läsa andra delen i en serie på tre böcker än så länge. Så vad göra. Jag tittade framåt och läste trean Tistelblomman. Maja Grå är fortfarande i Storbrittanien, men staden är bytt mot landsbygden. Vi vet ju alla när man är ute och reser att vi sett något hus som verkar helt ensamt i ödemarken, och vi tänker "hur kan någon klara av att bo så ensligt och isolerat" - bra då har ni greppat stämningen i Majas nya hem.

Precis som i  Döden på en blek häst är folk sällan som de verkar vara i hennes nya hemby. Vad de däremot är är vidskepliga, skeptiska till Majas hus och mycket förtegna om varför huset inte är så populärt. Vi har lokalteater, spöken och ensamhet. Inte lika blodig som tvåan, men mysigare. Så jag antar att jag ska backa och leta fram Styggelsen som ska vara ettan. Jag vet att Hellberg även skrivit en ungdomsroman, samt att hon sitter med ett bokprojekt hemma i Oxford (jepp) så det finns lite att se framemot. Alltid bra det där, att ha något att se framemot. (Och nej, jag satte inte ihop fram +emot av misstag, jag tycker de ska sitta ihop.)

05 mars 2013

Till en av världens viktigaste yrkeskår - hang in there!

För den som sett den amerikanska serien The Simpsons är den här karaktären ingen främling. för er andra - möt Edna Krabapple, desillusionerad lärare som i över tjugo år gjort sitt bästa i en klass med barn med inlärningssvårighet (Ralph Wiggum), sannolikt ad/hd-agerande Bart Simpson, samt all variation du får i vilken klass som helst.

När jag såg serien som ung tyckte jag hon var urtypen för många av de äldre lärare jag själv hade haft. Det säger jag bara - de skulle försöka jobba inom skolan idag. (Någon enstaka gör det, de såg inte ut så här då men det gör de nu.)

Det är så lätt att säga saker som att skolan måste ta ansvar, föräldrarna måste ta ansvar, eleverna bör ta ansvar och samhället är inne på fel spår. Frågan är vad ska göras? Vilka insatser krävs för att livet ska bli uthärdligt för alla oss berörda på något vis?

Träffade ännu en briljant människa igår som deklarerade att nu har hon fått nog. Hon är på väg ifrån skolvärlden. En kompetent, rätt ung och i övrigt pigg kvinna som efter fem år som lärare vill lämna ett yrke som gett henne studieskulder, stress och skuldkänslor över att hur hon än försöker så kan hon inte göra det hon vill helst - utveckla och undervisa barn och ungdomar.

Hon är inte den första som backar ur. Sorgligt nog är hon en majoritet av de lärarutbildade jag känner, och de är inte få, som ger upp eller försöker tills de springer rätt in i den kinesiska muren. De gamla rävarna klarar sig nog bättre för de vet att de snart går i pension, och en avsevärd del av dem har INTE samma starka önskan om att göra skillnad eller att inspirera. Det har dock dessa fantastiska nyexaminerade lärare, och även några eldsjälar som tycks vara fast beslutna att brinna tills lågan blåses ut. Men det här är vad jag ser i mina vänner, kompisar och bekantas ögon;


03 mars 2013

Nattens tankar

Sen kväll och jag borde väl sova. Tänker på vad mor min sa häromdagen när jag frågade henne om mina sömnvanor som barn, hon tyckte väl inte att det verkade som att jag behövde sova just alls. Riktigt små barn ska ju sova minst halva dygnet, och vi vuxna ska väl ha en sju-nio timmar antar jag.

En period i vuxen ålder så sov jag enormt mkt. Säkert tio timmar per natt, men jag hade inte så mycket mer ork. Kanske det är naturligt. Vi har så många föreställningar om vad som är normalt. Fast jag tror ju att folk sover för lite. Det är därför jag aldrig har förstått varför tonåringar ska börja åtta på morgonen i skolan. Slöseri säger jag. Majoriteten hade nog mått bättre, presterat mer och varit gladare om de fick följa sina inre klockor. Ni vet vara vaken till tolv och sova till åtta.

Insomnia är ingen höjdare dock. En av de stora hälsoproblemen har jag förstått. Själv tror jag att mitt dygn är lite mer än 24 h. Typ som alla andras. Kom ihåg att statistik är vinklad så bara för att vissa undersökningar säger si eller så betyder det ingenting. Jag tror alla har egna dygn och sovrytmer, samt sömnbehov.

Skulle jag få välja så tror jag på björnmetoden. Sov ett par månader, vakna smal men muskulös....men med ett tillägg, att man kunde få vara vaken ett par månader i sträck. Fast jag kan se det opraktiska i den planen ur ett samhälls- och familjeperspektiv. Säger bara att jag hade kunna tänka mig det.
Shawn Mullins - Lullaby

PS. Don't blink

02 mars 2013

Omvärldsdepression

Ibland kommer tröttheten över mig. Inte den där som säger - gå och sov. Jag menar den trötthet som säger att livet är som att slåss mot väderkvarnar, att ösa ur vatten ur den läckande båten med en tesked eller att vi människor kommer alltid stå oss själva närmast och solidariteten är inte död utan har aldrig funnits.

Att vara människa är en individuell upplevelse. Så jag kan inte tala för någon annan än mig själv. Ändå tror jag att det finns fler därute som känner som jag, oro över samhällsutvecklingen både på mikro och makronivå. Att pengar styr det vet vi redan. Frågan är vem som styr pengarna? Är inte det människor? Går inte de att styra?

Jag har dagar då min tro på mänskligheten är större än den varit under en tid nu, jag har dagar då jag sätter mitt hopp till nästa generation och försöker tänka på allt bra som faktiskt händer. För det händer. Solskenshistorier om återfunna hundar, lyckliga slut i verkligheten, en by får renare dricksvatten, rösträtt för kvinnor där ingen funnits, alkoholister som lyckas hålla sig nyktra resten av sina liv.

Fast varför är solskenshistorierna så viktiga, är det för att de utgör undantagen från våra vanliga liv? Om det är så stanna jorden för jag vill hoppa av.

Kan inte patriarkatet bara försvinna, alla människor bli altruistiska eller miljövårdande? Varför kan inte folk bara hålla sams som Rodney King föreslog? Hela den här min Gud är bättre än din känns som min pappa är starkare än din diskussionen som sex-åringar har.

Vad får en människa att gå över gränsen från att vara en trevlig granne till mördare? Eller bli tjuv? Eller leda organisationer som vill förneka homosexuella mänskliga rättigheter, slänga ut alla med fel etnicitet, förbjuda sex utanför äktenskapet, förbjuda preventivmedel, bränna änkor på bål?

Det är inte tiden som är ur led, det är ett helt släkte - Homo Sapiens.
Petter ft. Daniel Addams Ray - Håll om mig (akustisk version)

PS. Jag är försiktig, men inte Sheldon Cooper.

01 mars 2013

Dardel, mer än bara dandy, men oh så tjusig ändå ; P

Kör vidare med min facklitteratursvurm just nu. Senast lästa är Nils Dardel - I skuggan av dandyn. Boken är utgiven av Mjellby Konstmuseum. Som boken mer eller mindre inleds med så är Dardel främst förknippad med "Den döende dandyn".




Han själv har uppfattats som en mode och gayikon under en avsevärd tid. Visst kan man lätt förstå det när man läser om hans vänskap med Rolf de Mare, som var öppet homosexuell, samt att Dardel gärna läste Oscar Wilde.

Som de olika skribenterna i boken påpekar så vet vi faktiskt bu eller bä. Dardel hade barn,var gift, lämnade sin hustru för en annan kvinna och verkar ha haft kända kärlekshistorier med kvinnor. Samtidigt så ska det väl inte spela någon roll vad han hade för läggning.

Själv är jag en smula svag för människor som är gränsöverskridande. Jag gillar när folk leker med könsroller. På den här tiden Dardel verkade var det ju en stor sak bara om kvinnor bar byxor, eller om män visade en mer androgyn sida av sig själva. Betraktar man bilden ovan ser kanske Nils ut som vilken karl som helst från den tiden.
Hans självporträtt berättar lite mer om man känner till den tidens klädmode. Här är inget svart eller strikt. Färg, och ett ansikte som ser ut att tillhöra en ung pojk. Det poängteras i boken att man tror att Nils Dardel var en konstnär som var lika medveten om "den röda mattan" som dagens Oscarsbesökare. Han klädde sig medvetet, och lät sig fotas som en dandy. Ser man familjebilder eller ser vad han skrev till familjen så förstärks ännu mer känslan av att han skapade en image.

Boken är klart läsvärd för den visar så mycket mer än hans gayikon-status. Man ser hur han under olika perioder inspireras av olika strömningar i sitt målande, och hur han anpassar sig efter sällskapet när det gäller sin persona.

Det jag gillar mest, bortsett från konsten i sig själv, är att författarna försöker få fram att han inte behövs placeras in som smyghomo, eller som överklassbrat, utan att han sannolikt var intresserad av hur kön framställs. Att han lekte med det. Visst framställer han sig som fåfäng och ytlig, men det är personer som Dardel som inspirerat män att våga visa att de också bör kunna få lägga ner tid på sitt yttre.

I dag ser jag hur män (oftast yngre) med självklarhet bär en sjal eller någon accessoir (jag kan inte stava idag) utan att få en stämpel. Något vanligare är det dock i storstäderna. Om vi nu verkligen är helt för jämställdhet och att alla har rätt till att få se ut hur de vill då ska man inte klassas som feminin för att man som man intresserar sig för sitt utseende.

För det jag har lagt märke till att det är en hel del kvinnor/tjejer som fäller kommentarer som "vem vill ha en kille som lägger ner mer tid på sitt utseende än man själv". Hade det varit tvärt om hade det debatterats vilt. Så nej, fortsätt med kaftan Di Leva, kräma på hårgel om ni vill grabbar. Ska det vara rättvist så ska det gälla åt båda hållen!