29 augusti 2014

Min bästa kompis heter Bok Textsson

Veckan som gick lyckades tonåringen och jag besöka grannkommunen Älvdalen. De har en sån fin biblioteksbyggnad.
Sen tog vi fika på lilla Morins där dottern upptäckte något som såg ut som en retrobarnstol från 60-70talet. Lite originell : D
Jag märker att hösten har kommit för alla möten hit och dit börjar trilla in. Tröttheten börjar redan sätta in. Det är inte hösten som sådan utan alla sammankomster som bara innehåller prat utan att det verkligen leder någonvart. Därför är jag glad att min romanlust har återvänt. Fast sist läste jag noveller.
Kom aldrig riktig över Thérès Raquin som i tonåren mest framkallade illamående när jag läste mammas ex. Men efter novellsamlingen ovan är jag beredd att förlåta Émile Zola. Särskilt när jag läser små texter som nedan:
Han var en man med många och lätt kontroversiella åsikter. Man kanske inte kan hålla med om allt men jag får ett intryck av att han ville se en utveckling där kvinnor skulle kunna få vara människor och inte bara formas till nickedockor av samhälle eller familjetraditioner.

I övrigt är livet alltid en dag i taget.




27 augusti 2014

Kärlek är så mycket mer än vi någonsin kommer att kunna veta eller förstå.

För mig är det årets kärleksaga. Bara bokomslagets glada höstfärgade hjärta ropade 'Kom hit Anna'. Jag är väldigt på och av när kärlek gäller men jag kände mig så nöjd och varm inombords efter att ha läst  Hilary Boyds fina Torsdagarna i parken. Vi möter smarta, trevliga Jeanie som ska räcka till för allt och alla. Sin butik, dottern och det lilla barnbarnet och sist men inte minst sin stelbente make.

"Visst känns det som att kärleken väntar. Brinn hjärtat brinn du vet du kan förändra allting." Så som jag har längtat efter att få läsa om svartsjuka, hjärtklappningar och svaga ben. Jag vill allt. Ni vet den där första spirande insikten att den andre betyder något och man trasslar sig in i grubblerier om hur mycket hen betyder. Sen all åtrå som ska flyga i luften. Dessutom måste någon ond häxa försöka skilja de älskande åt. Och hur ska de kunna få varandra. Är det ens möjligt?

Jeanie börjar gå till lekparken med sitt barnbarn och där råkar Ray vara med sitt barnbarn. Det vore väl kul om det bara fick gå bra nu då. Men nej. Jeanie har ju sin sura gubbe som vägrar sex utan nån förklaring. Ray har dottersonen på nåder då han inte var världens bästa pappa. Dessutom deklamerar -jeanies dotter att hennes mamma och pappa måste vara tillsammans för evigt. Och visst måste Jeanie fira sin sextioårsdag med en stor fest.

Jeanie ja. Hon vill få uppleva de glädjekänslor hon får varje gång hon ser Rays ansikte...och förälskelse är ett faktum. Nu är det bara X invecklingar, X konflikter, X Tragiska berättelser som ska fram. Men det allra viktigaste den här boken sa till mig var: 'Anna, tycker du att Jeanie borde sluta offra sitt liv på att göra alla nöjda när ingen bryr sig om hur det kommer att sänka hennes livskvalitet. Tycker du att Jeanie ska lämna sin man och välja värme och kärlek som kommer att vidga hennes vyer istället för att hålla henne fången'. Vid det laget gick jag och hackade upp ett stenblock och slängde med all kraft jag förmådde så högt att det blev ett hål i taket i mitt glashus.

Men ni vill må bra va? Läs den här. Släng alla prettoböckerna åt sidan lite och njut av hoppet som väcks...det är aldrig för sent för att möta sitt livs stora kärlek. Ta med er det.


26 augusti 2014

Dystopisk lycka

Efter att ha läst ut Margret Atwoods Oryx och Krake sa jag till min man att det här borde ju filmatiseras. Jag blev ännu mer övertygad när jag lånat ett gäng böcker och insåg att det finns fler böcker om den dystopi som Atwood porträtterar. I mina händer låg denna:
Här är inte berättaren Jimmy utan vi följer kvinnorna Toby och Ren. Det är mörkt, en kamp för att överleva och kvinnans roll i samhället känns väldigt svag.

Det man märker är att när boken inleds är det precis som med föregångaren en berättelse om tiden före en katastrof, och som läsare leds jag genom dåtid och nutid. Det är stycken där vi följer -toby och Ren i den förtvivlan de lever i sin nutid, och det är stycken där de minns tillbaka. Det är fascinerande att läsa om deras liv särskilt som att jag vet vad som kommer att hända. Jag vet att deras värld kommer att gå under och vem som är främst ansvarig.

Det förminskar på inget sätt mitt intresse för storyn. Som man kan ana av titeln så återkopplas lite religiösa strömningar och Atwoods kultskapelse "Guds Trädgårdsmästare" känns helt trovärdiga som en udda grupp troende som samlas under agendan att vittna om allt som sker och ta avstånd från allt vad genmanipulering och den moderna tidsandan. Inte för att jag inte förstår varför en sån rörelse skulle kunna växa fram, men inom gruppen råder knappast den hippieanda som det först verkar. Mörkt vatten strömmar våldsam under ytan och syndafloden är på sätt och vis inte bara Crakes verk undan kan också ses i det förestående sammanbrott gruppen hela tiden närmar sig.

Men den bästa nyheten nu då? Atwoods böcker ska filmatiseras, se HÄR. Inte nog med att det fanns en uppföljare, det visar sig vara en trilogi för jag har MaddAddam kvar att läsa. Det blir HBO som gör en serie av den dystopiska trion. Mycket spännande.

En annan höjdarbok visade sig Virginia Woolfs Orlando vara.
Här ser vi ett omslag från filmatiseringen med Tilda Swinton i huvudrollen som protagonisten Orlando. Ett ovanligt upplägg, dels lever huvudpersonen från medeltid intill nu (eller i boken till 1920-talet då Woolf avslutade boken), sen börjar hen sitt liv som vacker ung gosse för att lämna oss läsare som elegant dam. Det är inte riktigt fantasy, inte riktigt drama, inte heller kan jag säkert säga att det är en historisk roman. Det är alla tre. Fast mest av allt är det en kärlekshistoria. (Här ser jag framför mig hur många Woolf experter rynkar sina ögonbryn.) Men åh, det är det väl. Det är en berättelse om att älska livet och att utforska så mycket man bara kan i sin existens. Själv kände jag mig upprymd och förtjust under hela min läsning.

Det är några kärlekshistorier som figurerar i boken, någon är intensiv, någon är för att Orlando kanske inte visste annat (tänker lite på Elisabeth I), och sen har vi lite flörtande. Roligast är nog när Orlando mer eller mindre flyr utomlands för att undkomma en uppvaktande kvinna, för att sen återvända långt senare som kvinna själv och inse att det hjälpte föga - den eländiga figuren kvarstår.

Sen har vi kärleken till det skrivna ordet och berättelsekonst. Författaren eviga plåga beskrivs väl och det är också en intensiv relation : D Nu är jag sugen på att se filmatiseringen med Tilda Swinton.


22 augusti 2014

De säger mamma, de säger du, de ropar tjejen - inget jag heter...mitt namn är Anna

För att nästa drag ska bli begripligt vill jag presentera ännu mer Ylvis. Ja, ja det var bröderna som gjorde låten "What does the fox say?" men de har gjort så mycket mer. I mina ögon är det lite märkligt att SVT inte tagit in en av Norges mest populära pratshower. Men en låt som jag fick på hjärnan i våras var parodin på The Ting Tings "That's not my name". Om ni undrar om ni har hört så är svaret säkert ja om ni har sett Coca-Colas namnreklam.

Anyway, detta ledde till ett stort grubblande om det finns Coca-Cola flaskor i Norge med namnet Finn. Och jag fick för mig att jag absolut ville ha en. Jag avskyr Coca-Cola. Men gillar humor.
Så för några veckor sen tog jag med mig storesöster till Hamar som jag är barnsligt förtjust i.
Tyvärr regnade det så det första den unga damen ville köpa var inte Colaflaskor utan ett paraply. Men bortsett från en komplett antologi av H.P Lovecraft och lite fika så var det ju namnjakt.Och jag letade, det intressanta är att jag såg många exotiska namn som antyder att man är ett mångkulturellt samhälle......men jag har ännu inte funnit en enda flaska med namnet Finn. Så besvikande (jo man kan säga så från och med nu).
Fast kolla in, Howard som Håvard, helt underbart. Jag har alltså inte slängt några flaskor än. Har inte hjärta : D
Det som jag insåg att jag hade missat när jag kom över gränsen var att, götapetter, det är inte bara Tove Jansson och Maria Lang som har 100 årsjubileum utan även Alf Pröysen. Jo, ni vet vem Teskedsgumman är, alla gånger. Så lite undrar jag varför jag knappt har sett något om det i Sverige. Inte en notis har jag sett om det. Men nu vet ni i alla fall.



21 augusti 2014

Mord i Nora?

Solen sken från klarblå himmel under helgen som var. Vi besökte min ena brors familj och fick en mysig promenad i det vackra Nora.
Norasjön bjöd på glitter och ro. Svårt att tänka sig att Sveriges okrönta deckardrottning kunde hitta inspiration att skriva om ond bråd död i denna söta pärla.
För det var här hon bodde Maria Lang eller Dagmar Lange som hon egentligen hette. Som barn läste jag några av hennes böcker som i mitt tycke var småtrevliga, men mord i den här lilla stan säger jag till svägerskan som pekar ut en plats bara ett kort stycke därifrån. Tror ni inte att det längs sjökanten ligger lite pynt och ljus för att markera att här har någon dött? Märkligt nog blir folk verkligen mördade i Nora, inte vad jag hade trott en solig och vacker dag som denna var.

Nej efter detta var vi tvungna att äta Nora-glass i Maria Langs paviljong. Ganska god. Och ond bråd död skedde naturligtvis. Svägerskan kände sig nödgad att dränka en påstridig geting i min dotters pannkakssylt. Lite annorlunda sätt att dö på, tror jag att getingens sista tanke var.



20 augusti 2014

Mera Atwood

Margret Atwood är definitivt en av mina favoritförfattare. Det är få som lyckas med konststycket att få mig att vilja läsa något dramaaktigt men Atwoods sätt att uttrycka sig gör att jag sväljer nästan allt. Här är en bok från mitt födelseår, 1972, om en kvinna som återvänder hem i vuxen ålder till den lilla by/småstad i Kanada där hon växte upp.

Med tre vänner söker hon svaret på var hennes far har tagit vägen då denne verkat ha uppslukats av jorden. Det är en underlig upplevelse att läsa om den lätt klaustrofobiska synvinkeln den kvinnliga huvudkaraktären hyser. Trots att de fyra är ute i den kanadensiska naturen, på en ö där hennes barndomshem ligger, så känns det väldigt instängt och jag vill nästan sticka in en nål i luften när jag läser så att huvudpersonen kan andas.

Ingenting går som man vill, de minnen man har är inte alltid de rätta och människor är opålitliga. Det är som att läsa sig in i vägen till en psykos med det lätt spektakulära slutet. Boken gav mig samma känsla som Sylvia Plaths The Belljar/Glaskupan men Plath kändes mer trovärdig. Trots det var det en intressant läsupplevelsesom jag på intet vis ångrar.

10 augusti 2014

Tidig sommarmorgons läsning

Försöker skapa lugn. Ibland går det inte, men andra gånger är det lättare. Som före alla andra vaknar. En sån dag hade jag igår. Vaknade tjugo över tre och låg uttråkad fram tills kvart i fem då jag skulle väcka yngsta dottern. Till Gröna Lund skulle hon med bästa kompisen och dennas familj. En dagstur. Men sen när hon for var jag kvar i ett tyst hus. De andra sov. Så jag gjorde en Bilbo. Vet ni inte vad det är? Man sätter på sig skorna och bara går.
Så tidigt att solen inte riktigt hunnit ikapp mig. Det var svalt men solen lovade en varm dag.
Jag älskar ju vatten så vips befann jag mig vid vatten lite efter sex på morgonen. Det var rofyllt, tyst och jag var själv. Himmelriket helt enkelt.
Det var ett passande ställe att avsluta min läsning av Virginia Woolfs Mot Fyren.
 
En fin och lite sorglig betraktelse av en familj och deras bekanta. Mestadels följer man Mrs Ramsay och hennes funderingar och göromål. Har man läst Mrs Dalloway så tror jag att man kan känna en släktskap mellan de två kvinnorna. Det som fångade mig mest är inte bokens melankoliska slut, eller alla små förutsägelser Mrs Ramsay önskar åt framtiden, som slår fel, utan det paret Ramsays relation till varandra. Helt absurd.

Mrs Ramsay är gift med en lärd man och de har åtta barn. Barn som verkar avguda henne lika mycket som de föraktar sin far. Inte så märkligt då han konstant måste säga 'sanningen' oavsett hur det sårar omgivningen, och hon tillbringar i mitt tycke hela sin tillvaro med att släcka bränder som maken startar. Professor Ramsay är en man besatt av att vilja vara viktig och ansedd. Hans sanning är ju som läsaren inser hans åsikter mestadels, vilket gör att han framstår som osympatisk och trångsynt.

Men trots att frun i huset verkar få anfall av tvivel om livet verkligen är så bra och om hennes mans beteende går att stå ut med så är Mrs Ramsay ganska fäst vid sin buffel till karl. Han å sin sida retar sig visserligen på ganska mycket men anser att hustrun är "förbluffande vacker". Den här boken tror jag kan tilltala många kvinnor som har några år och livserfarenhet på nacken. Jag uppskattar Woolfs sätt att låta vardagliga funderingar ha stor betydelse i karaktärernas personligheter. Särskilt fängslande finner jag hur författaren lyckas fånga dessa motstridiga tankar och känslor vi bär med oss hela tiden.

Och det kunde jag sitta och fundera på alldeles själv i den stigande solen, vid vattnet. Bara jag och min bok.


06 augusti 2014

"Det är nyttigt att ha tråkigt", sa Alfons Åbergs farmor.

Senaste tiden har jag börjat känna mig lite uttråkad, och det är riktigt bra! För en lång tid så har jag inte haft nån möjlighet att känna så. Vilket har gjort att jag varit lite liknöjd. Så trots att jag stör mig på att det kan bli lite långtråkigt någon dag så välkomnar jag det en smula. Tack vare det började jag ju läsa romaner igen. Senast ut var Margret Atwoods Oryx & Crake och det var en höjdarbok.
Visst det är en sorgligt hemsk dystopi med en framtid där genetiska experiment uppmuntras. Genom bokens röst Snöman/Jimmy lär vi känna en värld på väg mot sin egen undergång...ungefär som vår egen. Det finns stora segregeringar i samhället och Jimmy växer upp i ett skyddat samhälle, långt ifrån ett skydd för honom själv dock. Hans barndom framstår som kärlekslös och kall, uppfostrad av ett forskarpar men där mamman är psykiskt instabil och Jimmy gör allt för att hon ska reagera.

En dag är hon borta. Under resten av Jimmys liv får han regelbundna besök av säkerhetsvakter som vill luska ut om han vet var mamman är. Men han slipper detta när han verkar vara den sista Homo Sapiens som vandrar på denna jord. För parallellt med tillbakablickar av Jimmys liv följer vi Snömans vardag i ett nytt liv utan annat sällskap än ångest, fruktan och de genetiskt framställda nya människorna och djur.

Atwood är inte rädd för att skriva om ganska äckliga saker. Det är obehagligt att läsa om Jimmys spel och datortittande, för vi pratar om en ung kille som med bäste vännen Crake ser blodiga, perverterade saker som en normal vuxen knappast skulle klara av att se. Värst tycker jag personligen att det blir när Jimmy och Crake ser Oryx första gången. Hon är åtta år och är med i en "vuxenfilm" som de ser lite av när de slår runt.

Jag vill inte ge ut några spoilers men bokens titel är ju lite upplysande, man förstår att dessa två är centralgestalter i Jimmys liv. Trots det så går halva boken innan man som läsare lär känna Oryx. Det är absolut ingen lycklig historia den här boken, men det är en bra historia. Det var svårt att släppa den. När man börjar läsa om Jimmy i hans nya person, Snöman, så väcks nyfikenhet som måste tillfredställas. Så även fast jag avskyr att läsa om barns lidande så kan jag inte låta bli att läsa till sista sidan. Vad Atwood presenterar är en läskigt trovärdig framtid. Kanske inte just Crakes personliga inblandning i apokalypsen som väntar men det samhälle som beskrivs känns mycket trolig. Sen är det något fängslande över Crake och Oryxs personligheter och deras relation till varandra och Snöman som Jimmy döper om sig själv till.

Nej, katastrofer kanske man inte ska läsa om när vi har den värsta branden rasande i landet. Så jag valde att läsa något mer lugnande, hoppas jag att den är...Orlando av Virginia Woolf. Hittills gillar jag den.

04 augusti 2014

Sommarkort

Värmen gör att jag blir mindre benägen att blogga. Mer benägen att svalka mig eller göra lata saker.
"Det blir en dag på stranden, morgnarna drar förbi. Vi sjunker ner i sanden, låter dagen bli som den blir." Ledin har så rätt, det är svårt att göra planer och följa dem, dagarna får bli som de blir.
Livspusslet har jag gett upp att nånsin lyckas lösa den här sommaren. Så vi testar enklare varianter. Som hela familjen kan lösa.
Sista biten är ilagd.
Det måste firas...lime och gurka går utmärkt att ha i diverse drycker.
Tonåringen och jag tyckte att "Helvetesfallet" är ett missvisande namn, snarare himlavackert. Och nej, skogen är inte så mycket svalare. Men den är tillräckligt trevlig för att vilja gömma sig i.

Bildkavalkad över en varm, lite mindre glad juli, men i år har i alla fall sjuttiofem procent av familjen badat ovanligt mycket. Det var det som var bäst med juli. Hoppas augusti blir lite gladare och mer normalvarm. Om inte finns det alltid böcker.