26 augusti 2014

Dystopisk lycka

Efter att ha läst ut Margret Atwoods Oryx och Krake sa jag till min man att det här borde ju filmatiseras. Jag blev ännu mer övertygad när jag lånat ett gäng böcker och insåg att det finns fler böcker om den dystopi som Atwood porträtterar. I mina händer låg denna:
Här är inte berättaren Jimmy utan vi följer kvinnorna Toby och Ren. Det är mörkt, en kamp för att överleva och kvinnans roll i samhället känns väldigt svag.

Det man märker är att när boken inleds är det precis som med föregångaren en berättelse om tiden före en katastrof, och som läsare leds jag genom dåtid och nutid. Det är stycken där vi följer -toby och Ren i den förtvivlan de lever i sin nutid, och det är stycken där de minns tillbaka. Det är fascinerande att läsa om deras liv särskilt som att jag vet vad som kommer att hända. Jag vet att deras värld kommer att gå under och vem som är främst ansvarig.

Det förminskar på inget sätt mitt intresse för storyn. Som man kan ana av titeln så återkopplas lite religiösa strömningar och Atwoods kultskapelse "Guds Trädgårdsmästare" känns helt trovärdiga som en udda grupp troende som samlas under agendan att vittna om allt som sker och ta avstånd från allt vad genmanipulering och den moderna tidsandan. Inte för att jag inte förstår varför en sån rörelse skulle kunna växa fram, men inom gruppen råder knappast den hippieanda som det först verkar. Mörkt vatten strömmar våldsam under ytan och syndafloden är på sätt och vis inte bara Crakes verk undan kan också ses i det förestående sammanbrott gruppen hela tiden närmar sig.

Men den bästa nyheten nu då? Atwoods böcker ska filmatiseras, se HÄR. Inte nog med att det fanns en uppföljare, det visar sig vara en trilogi för jag har MaddAddam kvar att läsa. Det blir HBO som gör en serie av den dystopiska trion. Mycket spännande.

En annan höjdarbok visade sig Virginia Woolfs Orlando vara.
Här ser vi ett omslag från filmatiseringen med Tilda Swinton i huvudrollen som protagonisten Orlando. Ett ovanligt upplägg, dels lever huvudpersonen från medeltid intill nu (eller i boken till 1920-talet då Woolf avslutade boken), sen börjar hen sitt liv som vacker ung gosse för att lämna oss läsare som elegant dam. Det är inte riktigt fantasy, inte riktigt drama, inte heller kan jag säkert säga att det är en historisk roman. Det är alla tre. Fast mest av allt är det en kärlekshistoria. (Här ser jag framför mig hur många Woolf experter rynkar sina ögonbryn.) Men åh, det är det väl. Det är en berättelse om att älska livet och att utforska så mycket man bara kan i sin existens. Själv kände jag mig upprymd och förtjust under hela min läsning.

Det är några kärlekshistorier som figurerar i boken, någon är intensiv, någon är för att Orlando kanske inte visste annat (tänker lite på Elisabeth I), och sen har vi lite flörtande. Roligast är nog när Orlando mer eller mindre flyr utomlands för att undkomma en uppvaktande kvinna, för att sen återvända långt senare som kvinna själv och inse att det hjälpte föga - den eländiga figuren kvarstår.

Sen har vi kärleken till det skrivna ordet och berättelsekonst. Författaren eviga plåga beskrivs väl och det är också en intensiv relation : D Nu är jag sugen på att se filmatiseringen med Tilda Swinton.


5 kommentarer:

  1. Orlando är lite knasig, en omläsning skadar inte, tycker jag

    SvaraRadera
    Svar
    1. ska nog se Orlando igen

      Radera
    2. Lätt absurd och på gränsen till nonsens, men jag tycker att Woolf ändå lyckas hålla sin story trots de fantasyaktiga inslagen. Men jag tilltalas ju lätt av utsvävningar ha ha, du vet det är väl så att även om man har nån favoritförfattare gillar man inte allt lika mycket. Du uppskattar ju Woolf det vet jag, men jag kan bara gå till mig själv...det är inte så att jag tycker allt Murakami är lika bra, Neil Gaiman har olika klass på sina verk och så måste det få vara.

      Radera
  2. Jag blir så bok-pepp =D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klart du blir. Och det är nästan ett fangirlmoment när man betänker att Ajvide -Lindqvist släpper "Himmelstrand" ; P Tittade nyss på en scen ur Dirty Dancing och tänkte på dig...I carried the water melon.

      Radera