Mord i Nora?

Solen sken från klarblå himmel under helgen som var. Vi besökte min ena brors familj och fick en mysig promenad i det vackra Nora.

Norasjön bjöd på glitter och ro. Svårt att tänka sig att Sveriges okrönta deckardrottning kunde hitta inspiration att skriva om ond bråd död i denna söta pärla.

För det var här hon bodde Maria Lang eller Dagmar Lange som hon egentligen hette. Som barn läste jag några av hennes böcker som i mitt tycke var småtrevliga, men mord i den här lilla stan säger jag till svägerskan som pekar ut en plats bara ett kort stycke därifrån. Tror ni inte att det längs sjökanten ligger lite pynt och ljus för att markera att här har någon dött? Märkligt nog blir folk verkligen mördade i Nora, inte vad jag hade trott en solig och vacker dag som denna var.

Nej efter detta var vi tvungna att äta Nora-glass i Maria Langs paviljong. Ganska god. Och ond bråd död skedde naturligtvis. Svägerskan kände sig nödgad att dränka en påstridig geting i min dotters pannkakssylt. Lite annorlunda sätt att dö på, tror jag att getingens sista tanke var.

Sommarkort

Värmen gör att jag blir mindre benägen att blogga. Mer benägen att svalka mig eller göra lata saker.

"Det blir en dag på stranden, morgnarna drar förbi. Vi sjunker ner i sanden, låter dagen bli som den blir." Ledin har så rätt, det är svårt att göra planer och följa dem, dagarna får bli som de blir.

Livspusslet har jag gett upp att nånsin lyckas lösa den här sommaren. Så vi testar enklare varianter. Som hela familjen kan lösa.

Sista biten är ilagd.

Det måste firas...lime och gurka går utmärkt att ha i diverse drycker.

Tonåringen och jag tyckte att "Helvetesfallet" är ett missvisande namn, snarare himlavackert. Och nej, skogen är inte så mycket svalare. Men den är tillräckligt trevlig för att vilja gömma sig i.

Bildkavalkad över en varm, lite mindre glad juli, men i år har i alla fall sjuttiofem procent av familjen badat ovanligt mycket. Det var det som var bäst med juli. Hoppas augusti blir lite gladare och mer normalvarm. Om inte finns det alltid böcker.

Somar, sol och nån trevlig bok...

Har haft lite sommarledigt nån vecka från bloggvärlden. Det kan hända mycket under sommaren också, trots att nästan hela Sverige verkar stanna pga ledigheter och det faktum att folk måste "passa på" att njuta av solen. Så mycket njuter jag inte av hettan, så gårdagens regn var högst uppskattat.

Men visst är det skönt att kunna bada i utomhus, sitta länge på altan om kvällarna och grönskan är ju ljuvlig. Det mest uppskattade från min sida är som vanligt att få sitta på stranden.

Inte för att sola, den glädjen överlämnar jag åt maken. Själv ligger jag i vattnet eller läser. Förvånansvärt nog kom min romanläsning igång igen efter ett långt uppehåll. Senast utläst är denna:

Deckare som utspelas i nutida London. Lacey Flint är den kvinnliga polisen med ett brinnande passion för kända mördare. Så är det en slump att en "Jack the Ripper"-kopia börjar härja i staden? Som vittne till det första offrets dödskamp blir hon av stort intresse för sina kollegor.

Den var helt ok. Lite tråkigt med den uppenbara kärlekstråden mellan Lacey och hennes kollega Joesbury som först verkar hata varandra, men sen... Ja, ni känner till greppet. Så osmart i en annars ganska smart roman. För det är riktigt roligt att läsa fakta om Londons kanske mest kända mördare, och jag uppskattar faktadelen efter bokens slut. Laceys egen personlighet och hennes bakgrund är också en fin detalj som sticker ut.

Men detta är inte den enda boken om ond, bråd död som jag har läst. För snäppet mer spännande tycker jag nog att den här är:

Bauer har imponerat på mig tidigare. När jag köpte den här tittade jag inte ens på baksidan så jag visste inte att karaktären Steven från en tidigare bok skulle vara med, så det var en bonus. Men det mesta fokuset ligger på den helt nedbrutne och sörjande polisen Jonas Holly. Han tas in i aktiv tjänst efter en lång tids sjukskrivning då hans hustru befanns döende badande i sitt eget hem. Holly ställs omedelbart inför en seriekidnappares sjuka hjärna. Barn i olika åldrar tas från bilar och kvar lämnas en lapp med just orden "Ni älskar dem inte".

Jag kan inte motstå Bauers miljöbeskrivningar. Det är mörkt och Exmoor är en perfekt setting för att låta galningar härja. Frågan är bara vem som är galningen. Steven Lamb, förra bokens hjälte och offer, ogillar starkt Jonas Holly av en enkel anledning: han är säker på att Holly tog livet av sin fru. Som den inititivrike tonåring Steven är så börjar han fundera på om Holly dessutom kan ha något med kidnappningarna att göra.

Boken byggs upp av ett varvande av Stevens, Jonas och andra karaktärers perspektiv, samtidigt som att man genom dessa får en bra bild av samtligas förflutna. Det är snyggt skrivet och jag önskar lite att jag hade sparat den här boken till en regnig novemberkväll men,men. Den har ett speciellt slut som beroende på vad man uppskattar kommer att värderas olika. Jag tyckte om det men hade önskat ett annat slut.

Här har vi en bok som överraskade - på flera sätt. Jag har aldrig läst Trosell tidigare men när jag såg denna på kyrkans bokloppis tänkte jag att jag skulle testa ännu en svensk författare. Vad jag inte visste att denna deckare utspelade sig mycket nära min hemort. Jag har många gånger varit i Malung trots att jag inte dansar under dansbandsveckan eller alls för att vara ärlig. Men det var roligt att känna till i stort sett varenda område som beskrivs i boken och det var med en viss känsla av att det blir en extra bonus för mig som läsare att ha så mycket förkunskap om dalmål, den speciella mentalitet som genomsyrar Dalarna i stort och trakterna.

En ung pojke blir ihjälskjuten av misstag under en klassresa. Det är inte en särskilt bra idé att ha ett jaktlag och en skolklass på samma ställe, vilket huvudpersonen Siv Dahlin blir snabbt varse om när hon oavsiktligt dras in i händelseförloppet av en slump. Allt tyder på att det hela är en olycka, men den här kullan börjar ana oråd. Hon kan inte stänga av sina överaktiva iakttagelseförmågor så trots att hon minst av allt vill ställa till med något så kan hon inte låta bli att notera småsaker som skaver.

Dahlin är för mig en uppfriskande karaktär. Inte ung, inte inom rättsväsendet alls utan jobbar inom hemtjänsten och hon är inte alls främmande. För mig kändes hon som en väldigt levande kvinna, någon som påminde om många äldre kvinnor i från dessa trakter. Det ser ut som att jag är väldigt partisk nu men jag hävdar att Trosell skriver så att man känner igen sig i sin egen vardag. All behållning är inte bara storyn runt dödsskjutningen, utan även vardagsrealismen som sipprar igenom allt. Tro nu inte att jag bara läser om döden.

Lånade den här av mamma. Sen jag läste Mortons The Distant Hours/I det förflutna så har jag verkligen tänkt att jag måste läsa mer av denna australienska författarinna. Jag kände ingen besvikelse alls efter att ha plöjt igenom Den glömda trädgården. Visst, det var lite död och mystiska sammansvärjningar i den här pärlan. Det är bara det att Morton får allt att kännas så magiskt och romantiskt trots att det är tunga ämnen som försvunna barn, olämpliga föräldrar, tragiska dödsfall och familjehemligheter.

Men jag är svag för romaner som tidshoppar. Vi får läsa om händelser på nittonhundratiotalet, sjuttiotalet och mer i nutid. Sakta men säkert nystas hemska och sorgliga livsöden upp. Vem kan dessutom motstå en bok som lägger in berättelser och sagor inuti sin egen berättelse. Som den sagoälskare jag är så är tråden med en sagoberätterska och hennes sagor fängslande. Sen en trädgård som inte vem som helst kan hitta, som en ung kvinna från Australien ärver tillsammans med en liten, i stort sett K-märkt , stuga i England - ja då går det inte att lägga ifrån sig boken. Få se vad svärmor tycker som läser den nu men jag rekommenderar den varmt om man vill ha spänning, lite 'då och nu'-känsla och romantiska beskrivningar. God sommarläsning på er!

Böcker, bad och bröllop

Första romanen sen början av november förra året. Har bara läst faktaböcker sen dess. Men det blev så varmt och soligt att jag behövde en dos av något annat. Så Bauers Ni Älskar Dem Inte kändes som en bra inskolning. Klassisk deckare i mitt tycke. Gillar henne. Lite otäck men lättläst. Kidnappade barn på den engelska landsbygden, återseendet av en karaktär från förra boken jag läste av henne och ett sorgligt men lyckligt slut. Tillräckligt bra för mig.

Jag gläds åt regnet för sån är jag. Fast jag erkänner att värmen är bra för att man kan äntligen bada utomhus. Jo, det är sant ibland går Fantomen i stan "som en vanlig man" och ibland sitter jag på en strand före klockan sju på kvällen. Bildbevis:

Sommaren är ibland ett stressmoment i vår familj. Nej, jag menar årligen ett återkommande stressmoment. Men ibland bryts vardagens monotoni bort mot fantastiska saker som makens brors bröllop.

Bruden...som vi lämnar hänsyn till men hon var strålande.

Nu har jag just tagit fyra veckors terapisemester. Försöker hålla mitt huvud från de mest nedbrytande tankarna så jag håller låg profil. Lovar inget. Gör inte så mycket. För nu är jag trött på riktigt känner jag. Brukar man inte bli piggare av solljus? Försöker vara ute så mycket jag kan för att prova något nytt. De sista åren har inte varit fulla av utomhusaktiviteter.

Ser att mina rosor blommar mer än vanligt. Är det ett bra tecken?

God Jul, god jul!!!

Julen kan aldrig starta för tidigt enligt mig, inte Halloween eller påsk heller för den delen. Men med KNAPPT fyra månader kvar insåg jag att det var dags att sätta sig i stämning. Så jag tog med min klick och drog hit...

...ja!!!! Moras eget jul-Mecka, Tomteland. Jo, man kan gå i augusti. Strålande solsken visserligen,men tomten är som en mamma...ständigt vaksam.

Jag står faktiskt med i snälla barn-böckerna. Fast efter att ha tjuvåkt släden idag undrar jag om jag får några klappar i år?

Alltså, den går fortare än man tror. Det är lätt att tappa tömmarna.

Tomten har inte bara julklappar, renar och nissar utan även feer och häxor i sitt magiska land. Samt djur. Fina svarta ankor, älgar, gamla hönsraser och väldigt efterhängsna getter.

Jag och mina flickor hade en väldigt bra dag idag. Och, dessutom, har vi nu sett till att tomten minns oss i december. Dags att börja planera lite smått inför julen. Vadå, "efter julen kommer påska"? Det borde väl vara 'före jul så kommer Halloween'. Ingen fara. Jag är beredd på det med. Shoppade en oumbärlig sak i Oslo.

"Boys and girls of every age, wouldn't you like to see something strange?" Klart ni vill. Men en pumpaformad bakform är knappast konstigt, det är väl en självklarhet i varje hem. Jag får ju skämmas som inte skaffat en för längesen ; P

Oslo del 2

Tyvärr knäppte jag inte kort på alla hus jag blev förälskad i när vi var i Oslo. Så mycket minne har inte min iPhone helt enkelt. Så många vackra gamla byggnader. Men vissa nya var verkligen inte helt fel. Min tonåring blev alldeles salig när vi såg nya operahuset. Jag klandrar henne inte. Himlen började mörkna av ett oväder som hotade kvällen.

Byggnaden är ett mästerverk. Taken sluttar lite omlott och man är välkommen att gå där. hur högt upp man vill. Jag brukar inte gilla modern byggnadskonst, men inga regler utan undantag. Vi hade dessutom turen att komma en dag då staden hade musikfestival. Högst upp kunde man se över flera scener och lyssna på musik.

Från uteserveringen ser man mer konst, hamnen och lugnande vatten. Som jag sa till minstingen när hon och jag satt där en stund..."livet blir knappast bättre än det här, perfekt".

Tidigare på dagen när solen stod högt såg jag ett äldre par som åt Ben & Jerry's kulglass. Jag fick lov att fråga var himmelriket låg : ) Väldigt nära visade det sig.

Man måste bara respektera ett ställe med moln uppe i taket och som serverar glass samtidigt.

Yeah, life is good!

Från Akershus fästning upplever vi Summer in the City.

Wij, Vincent och värme

Sent omsider lägger jag upp min tänkta hyllningspost till en konstnär som jag har omvärderat en hel del på sista tiden. 29 juli 1890 dag hans sista dag i livet, och om jag lägger upp det här kortet nytaget just idag på Wij Trädgårdar så kanske ni anar vem jag har i åtanke.

Jag har tänkt mycket på honom på sistone och visste att det var hans dödsdag i dag, tja igår för de flesta som läser detta, och det sköljde över mig så tydligt när jag såg de vackra solrosfältet som gjorde sitt bästa för att stjäla all uppmärksamhet. Det är Vincent van Gogh jag syftar på. Länge har jag haft lite svårt för många av hans verk, men tack vare, hrm, Doctor Who så väcktes mitt intresse för konstnären. Ett plågat liv med ett tragiskt slut.

Maken är ett bra sällskap att ha med sig, han är nästan lika fascinerad av växter som jag. Men hans favoriter är dessa...

...chili. Ett ganska så nytt inslag var en (kokhet) korridor med många olika, vackra och häftiga chilisorter vi hittills aldrig sett.

Jag älskar trädgårdar, men inte värme. Jag tror att folk misstänkte att jag hade någon vanföreställning om att jag var spion som jag kastade mig mellan varje skuggparti med rasande fart. Det var så varmt att jag dog....men jag överlevde. Sorgligt nog kan jag inte göra den här mycket trevliga trädgården rättvisa, den är så mycket vackrare än mina bilder kan förmedla.

Jag var väldigt nöjd när D lyckades hitta mig en badplats där vattnet var salt och svalt. Jag tror att jag skulle ha nöjt mig med att bada i en fontän inne i Ockelbo (där Wij ligger) om inget annat vatten funnits. En önskan om lite mer mörka nätter och svalare dagar kryper allt mer under mitt skinn.
När jag såg det här började min Halloweenlängtan triggas igång.

Nästa år, då...då SKA jag odla egna pumpor!

Men nu ska jag drömma lite om stjärnklara höstnätter, konstnärens vånda och fundera på om jag ska ta upp mina akvarellpenslar igen. (Vincent van Goghs "The Starry Night ovan).

("Chances" av Athlete, med klipp från Doctor Who,,S5 E 10 "Vincent and the Doctor")

Innan sommaren flyr

Sommaren är nu i någon slags rötmånadsfas, och trots att det är plusgrader så är det ett märkligt väder i mitt tycke. När solen skiner blåser det. Andra dagar är halvmulna och kvava. Sen har vi de riktigt kalla dagarna som är nästan råa. Inte en enda gång har jag badat. Jag som älskar det. Nu har jag insett att familjens favoritbadplats inte kommer att kunna användas på ett bra tag. E-coli i Orsasjön. Inget man gärna drar på sig.

Sååå, vad nu?

Trädgårdsbesökande? Det här är det närmaste vacker trädgård och spänning i ett jag har utsatt mig för. En weeping angel i min styvsvärmors trädgård. (Hon är himla duktig, dock är det en yta man snabbt går igenom.)

Välkommen. Ja, det är ju snällt.

Fast jag vill bada. Helst i havet. Gå i stora trädgårdar. Ta något museum en mulen dag. Sluta tänka och grubbla. Bara se, känna och uppleva världen med något annat än den här geleklumpen inuti skallen.

Snart så vägrar jag göra något annat än att göra det jag vill. Sen var det ju det där med planeringsförmåga och handlingskraft. Så om ni ser något liknande ströva vilt och se förvirrat ut så tillhör de mig och återlämnas gärna. Som belöning finns te. Även virtuellt om så skulle behövas.

6 juni, och igår Västerås.

Nationaldag och sommarväder. Det brukar vara så ganska ofta har jag tänkt på de senaste åren. Solen skiner mestadels. Sen vet jag inte riktigt om jag känner mig extra svensk idag, men när sommarblommorna börjar blomma och grönskan doftar av solvärme så är Sverige ett vackert land.

Hjälpte min syster i Västerås att flytta igår, och värme och jag är egentligen inte bästa kompisar så det var bara att bita ihop när solen envisades med att visa sig från sin vackraste sida.

Som tur var kunde vi vila lite hos svågerns trevliga familj och fika lite.

Mina döttrar var flytthjälp de med, och väntade tålmodigt *hrm* på att syrran skulle få nyckeln till sin nya lägenhet av en virrig studentska som var segare än kola och sämre på att städa än min hushållerska Inga. Suck vilken röra det var igår. Tur att det mesta i livet går att lösa.

Svågerns hemtrevliga postlåda. Om jag hade varit postutdelare hade jag uppskattat att få lägga ner posten i en personlig låda i alla fall.

Idag sken solen hemma, för det mesta, och tur var väl det när vi i bokcirkeln skulle diskutera Jeanette Wintersons Skrivet på kroppen. Det var mitt förslag, så jag får väl ta på mig att jag lyckades välja en bok som ingen av oss egentligen riktigt gillade. Intressant nog, måste jag tillägga, för den skulle analyseras av personer med positiv inställning till feminism, HBTQ-frågor och genus rent allmänt, och boken är ju omskriven för att man anser den vara cool ur just den synvinkeln.

Så varför fastnade vi inte för den icke namngivna/könsgivna/passionerade protagonisten ens? Ingen av oss köpte riktigt kärlekshistorien. Det allmänna intrycket, som jag uppfattade det, var att bokens huvudperson var känslomässigt omogen, osympatisk och behandlade sin stora kärlek som en idé snarare än en riktig människa. Vi hade med en passionssurfare att göra.

Det är självklart spännande att inte veta vem som talar, vem som är historiens berättare. Men eftersom att jag själv har läst så mycket OM Winterson kände jag att det här är bara en slags terapibok för Winterson själv. Jag föredrar Oranges are not the only fruit/Det finns annan frukt än apelsiner.

En sista sak om boken, en av oss ville se om hon kunde finna någon inneboende kritik mot heteroäktenskap, eller äktenskapet som form och det fann vi väl visst stöd för. Men det jag hakade upp mig mest på var känslan av att judar framställdes på ett sätt som inte direkt är smickrande. Den elaka flickvännen Batsheba t ex eller den älskades man Elgin, samt hans familj utmålades som mindre trevliga. Detta kan vara övertolkning från min sida, men det var något jag tänkte på tidigt i berättelsen. Smak är subjektiv så för att bilda er en egen uppfattning - läs själva : )

Ljuskänslig

Jag tror nästan att jag har någon medfödd känslighet för det annalkande sommarsolståndet, ca fyra veckor kvar och det är samma sak varje år. Har ni hört talats om sommarsorgsenhet? Då har ni det nu! Den här tiden är alldeles för vacker, alldeles för överväldigande, alldeles för mycket.

Mitt huvud snurrar nästan runt av all grönska, alla dofter från nyklippta gräsmattor/häggen/spireorna/människors solvarma hud. Ljuset är skoningslöst och avslöjar allt som snön barmhärtigt gömt. Inga heltäckande kläder att dölja sig inuti pga av värmen. Jag vet det är sanslöst att inte bara vara glad 24/7 denna ljuva sommartid.

Men det är jag också...fast det tar ett tag att vänja sig varenda år. Just den här tiden. Skolavslutningar, nationaldag, midsommarfirandet. Natten som aldrig riktigt kommer. Jag kan tycka att det är ironiskt att min äldsta dotter som ÄLSKAR sommar, sol och ljuset är född vid vintersolståndet...och jag som älskar frost, snövitt och mörkret som skyddar och lugnar är född vid sommarsolståndet.

I går tog jag med maken, mina flickor till Njupeskär som jag har blivit förälskad i. I naturen finns en ro som saknas inomhus, inne i samhället. Det var vila för min inre trötthet, men inte benen.

Den vidsträckta världen låg framför våra fötter. Så stor och mäktig. Men det var en klättring över snöhögar, svampig mark, stenblock och småsten, små vattenflöden av smältvattnet.

Barnen var storartade, lånebarnet Ali/Sol/Nova kämpade sig över tuff terräng i över en halvmil. På vägen hem sa en halvslumrande Nova att i dag förtjänade hon chips : ) Jag höll med.

Lite dåligt samvete har jag över att min förkylde make inte riktigt fick den lätta promenad som jag kanske föresvävat honom. Liiite värre än så var det nog. Men som de andra uthärdade han. Samt att han fick trösta lånebarnet när en huggorm dök upp.

I går var jag i nuet, närvarande, för det går inte att grubbla eller filosofera när varje steg man tar kan få dig att falla. Nyttigt, men jag kan ju inte göra detta varje dag.

Så nu är jag här igen. Snart juni igen, och jag är Alice igen. Upp och ner.

Avril Lavigne - Alice (Underground)

Sommarhet

De två sista dagarna har jag äntligen haft lite sommarhet. Ni vet, grilla och äta ute, ligga vid badstranden, sola och äta glass. Så skönt att även en höstdyrkare som jag bli nöjd. Startade dagen med frukost bl a bestående av egenplockade blåbär.

 Sen kalas hos svägerskan. Och mina prydnadspumpor kanske faktiskt blir klara till i höst : )

Het var även min läsning av Stina Aronssons Feberboken. Sällan har jag läst en mer träffande beskrivning av kärlek mellan den moderna intellektuella kvinnan och mannen. Hur Aronsson har lyckats fånga ett dilemma många av oss stångas med är fascinerande och skrämmande.

Dock skildras inte bara protagonisten Mimmis känslor för sitt kärleksföremål Hugo, utan man anar hur kvinnors texter marginaliseras av litteraturkritiker. Tyvärr är det nog inte unikt för första halvan av förra seklet. Skrivande och läsande är fortfarande präglat efter en mall. En mall som gör män till vinnare och kvinnor till "duktigt gjort fast hon är kvinna".

Men det är rolig läsning. Jag fångas av Mimmis vånda över att lida alla helvetets kärlekskrav. Hennes beskrivningar av karaktärer omkring henne är också intressant, jag inbillar mig att det avslöjar en del av Aronssons åsikter.

Nu ska jag dock njuta lite till av sommaren innan regnet som förutspås komma i morgon drar in över mitt lilla Mora : )