30 november 2013

Sista november

"Not yesterday I learned to know
The love of bare November days
Before the coming of the snow,
But it were vain to tell her so,
 And they are better for her praise"
                             "My November Guest"/Robert Frost

Ja, jag vet alla längtar efter jul. En lång höst utan någon snö alls där jag bor. Ovanligt mild och de vackraste löven föll före Allhelgona. November är nog den månad jag hör människor klaga mest över. Mörkret, kylan, och det faktum att det är för tidigt att sätta upp julbelysningen.

Själv har jag belönats med förmågan att uppskatta naturens nakenhet, dess period av inneslutenhet och lider inte av det sinande dagsljuset. November är en bra månad för kontemplation. Den sista versen från Robert Frosts "My November Guest" börjar "My Sorrow, when she's here with me. Thinks these dark days of autumn rain Are beautiful as days can be", och det är jag böjd att hålla med om.

Om det är min inre goth, eller bara en person som fascineras av livscykeln födsel - liv -död- desintegration- omfödsel i någon form grubblar jag ej över. Jag gillar november så är det bara. Det stilla. I morgon kommer det lysa i de flesta fönster av adventsljusstakar, julstjärnor och jag antar att det blir solgula saffransbröd samt varmt, kryddiga pepparkakshjärtan till fika hos många. Det är också bra. Men i dag, konstigt nog, känner jag att jag kommer sakna nakenheten hos november. Saknad är en märklig mästare, och den tar sig uttryck på olika vis hos olika människor.

I morgon är det dags att förtränga en del av min nuvarande dysterhet, och hur säger man "rycka upp mig". Det är mer ok att vara grubblande i november än i december. För "nu ska vi vara, nu ska vi vara glada". Men i dag är fortfarande min dag, och lustigt nog kommer i morgon vara min dag också. För jag vill faktiskt se framåt, jag vill se ljuset. Advent betyder fortfarande något för mig fast jag inte längre är troende, det är en väntan på den högtid som har potential att vara som vackrast, som ljusast och som den som tar fram det som är mest gott i människan. Vi firar hoppet, det är det vi firar.

28 november 2013

Uppföljar-glädje

När jag läste Justin Cronins första del i Passagen-trilogin, Flickan från ingenstans, kände jag att det var en väl avvägd dystopi, samhällskritisk historia, samt förtjusande övernaturlig och ett mindre episkt drama a la U.S.A (ni vet all handling sker där men man antar att hela världen är inblandad). Vi talar mänsklighetens undergång. Death by "science madness" (som Thunder skulle sagt) via virusvampyrer.

I andra delen, De första tolv, bli Cronins berättelse allt tydligare upplagd som en historia som återberättas med en religiös överton. Nu säger jag inte att Cronin själv är det ena eller andra, men han använder sig av grepp som inledande text uppställd lite som Biblisk skrift, för att senare skriva delar i kapitelform i tredje person. Varje del inleds med något förtjusande citat från en pjäs, dikt eller roman, som lite ska ange delens innehåll.

Det är med tillfredställelse jag ser att vi får veta mer vad som hände med vissa huvudkaraktärer, självklart den mystiska lilla Amy - som inte är så liten längre. Men även kolonister som Peter Jaxon, Alicia Donaldo, och t ex Sara som i förra boken tas (och antas vara död) av vampyrerna men visar sig leva ett eländes liv som slav i en koloni styrd av människor som står i förbund med vampyrer.

Sen uppskattar jag verkligen att få mer bakgrundskunskap om Amys styvfar Brad Wolgasts förra hustru, Lila Kyle, där den yttre katastrofen gör läkaren galen och leder henne tillbaka till den katastrof som ödelade hennes och Brads äktenskap - förlusten av deras baby Eva. Hur Lila hanterar situationen är minst ut sagt intressant, och det är aldrig försent att få nya vänner hur galen man än är.

De tolv är ändå de ursprungliga tolv vampyrerna som alla står i förbund med den som kallas Noll, och de är ute efter att rensa jorden. I gammaltestamentlig stil. De är som några slags anti-änglar som transformerar eller bara lemlästar os människor var de än strövar. Har man blivit förvandlad står man alltid i kontakt och i automatisk lydnadsställning till den av de tolv, man blir en av tolv stammar. Bibelvetare, hänger ni med?

Böckerna är långa. Snyggt upplagda, historierna spännande men grymma. Nu väntar jag glatt på den sista och avslutande delen. Gillar man Stephen King när han är i sitt esse så är det möjligt att man tilltalas av Cronin. Men därmed inte sagt att de skriver helt i samma stil. Cronin känns faktiskt, lite mer modern och använder förre miljöbeskrivningar. (Tack.) Jag rekommenderar den här boken till en läsargrupp som kan hantera det ganska råa våld som ibland beskrivs. Inget för elva-åringar alltså, även om de kan läsa tjocka böcker.

26 november 2013

"When you feel so tired.....but you can't sleep."

Konstigt nog kan man vara trött och ändå inte kunna sova. Dålig programmering av människan tycker jag. Om nu kroppen är så smart som vissa påstår varför kan den inte agera lite självständigt och göra det som är bäst för oss.

Nåja, det är en fråga för biologer eller filosofer, vilket man nu fördrar. Sömn är dock ansedd som en av grundpelarna för god hälsa, så jag blir ändå lite förvånad över att det är en av de vanligaste symptomen som folk söker vård för. Anledningen till att jag skriver symptom är att det oftast anses vara något bakomliggande som stör våra sömnrutiner. Hormonförändringar, stress, sjukdom eller dylikt.

Skolbarn är ganska hårt drabbade. De somnar oftast för sent och får helt enkelt inte tillräckligt många sömntimmar får att orka. (Så ja, vi ska få i dem frukost och i säng i tid, då kommer allt gå bra i skolan *obs ironi till viss del*.) Men jag vill ta upp något som jag tror stör sömn för väldigt många. Datorer.

Enligt vissa studier (Techworld folkhälsan Finland The Guardian) är ljuset från en helt vanlig dataskärm, samt läsplattor OCH mobiltelefoner inte bara möjligtvis skadliga för hälsan vid överexponering, utan stjäl helt enkelt melatonin. Melatonin är ett hormon vi har naturligt, det hjälper oss bl a att bli sömniga när det blir mörkare. Hänger ni med? Alla däggdjur verkar ha det och melatonin kan vara en bidragande faktor för att ha en naturlig dygnsrytm.

Men om något sänker melatoninhalten så är det svårare att slappna av och somna in. Så om barnen, eller man själv sitter vid datorn till nio på kvällen så bäddar det för att hjärnan aktiveras när den ska lugnas ned. Så om det sista du gör innan du ska sova är att surfa på nätet, och sen har svårt att koppla av -  stäng av datorn lite tidigare för att testa om det hjälper dig eller något av dina barn.

22 november 2013

No title

Veckans gångna höjdpunkter: min yngsta syster fyllde 18 år. Barnen bakade pepparkakor, med glatt humör. Jag är här.
Veckans kommande höjdpunkt: Doctor Who har sitt 50-årsjubileum, därav Weeping Angelsbilden ovan denna vecka.
Veckans lågpunkter: Jag träffar inte min lillasyster personligen för att fira henne. Ledsamma besked. Sen hade inte mitt bibliotek ens kommit ihåg att beställa in sista Cirkel-trilogiboken Nyckeln. Det har de gjort nu kan jag säga.

Här ser det förrädiskt idylliskt ut. Men vet ni vad? Det var det. Ibland är allt sant. Och ibland kan flera saker existera samtidigt, det kan vara kaos och idyll omväxlande när man är ohana.
Som de sjunger i Coca-Colareklamen "Holidays are coming". Änglar finns de? Näe, inte som jag ser det men de är vackra ändå : )
Här ser ni vad jag egentligen vill ha som adventsljusstake, men trots att Plantagen lockade motstod jag min inre shopaholic. Men det finns mycket fint där i år.

Annars har jag avslutat ädelstenstrilogin, med Smaragdgrön. Kerstin Gier har skapat en söt, romantisk ungdomsbok om tidsresenärer i tonåren.

Varför man behöver läsa den här serien? Det gör man inte. Den är inte episk eller storslagen trots att den lätt mytiske greve St:Germain är upphovet till att det ska väljas ett par i varje generation för att att samla in blod till att bota sjukdomar. Inte heller de vises sten (nej, det är inte en upphovsrättsfråga - J.K hittade inte på den till Harry Potter-serien. Läs lite alkemi vet jag.) gör allt mer spännande.

Men om man är 12 till - ja obotligt romantisk, och inte är superstörd över alla övernaturliga kärlekshistorier så är den lättläst, trivsam och jag gillar alla fina citat som kommer före varje kapitel. Sen gillar jag väl att varje tidsresenär tilldelas en sten, ett djur och alla har egna verser i mystiska skrifter.

Bra julklappstips till ovannämnda grupp. Inget för den ultrarabiata feministen eller den som läst sjuttioelva varianter på temat.

18 november 2013

Ett gott liv, inte alltid en självklarhet för någon alls

Människor har olika definitioner om vad ett gott liv är. Själv har jag nog inte ens medvetet formulerat vad det är för mig personligen. Men författaren Ann Heberlein har mycket att säga om den saken i sin bok Ett gott liv. Jag tillhör nog en av de få som inte har läst hennes Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva före jag läser den här nya boken (2011). Efter att ha läst Ett gott liv känner jag att jag inte behöver det heller.

För den oinvigde så lider Heberlein av en bipolär sjukdom som under de svåra skoven hotar henne själv, allt hon älskar och bryr sig om. Att leva ett liv med den diagnosen är ingen picknick i stadsparken. Det är en kamp, ett osynligt utanförskap, och när du mår som sämst är du ensammast i hela universum. Det har jag förstått av fler personer än Heberlein.

Det som är intressant med Ett gott liv är hur hon separerar sig själv i sjuka Ann och friska Ann. Jag förstår varför. Det måste verkligen kännas som att man drabbas av ett elakartat virus som bryter ner individen totalt. Men människan är ändå en helhet, med allt man ogillar, gillar och är likgiltig inför hos sig själv. Som Heberlein skriver "det är förfärligt svårt att bli frisk. Det är svårt att vänja sig vid att bli frisk, för det innebär också att man förstår, verkligen förstår, hur sjuk man har varit"(308). När jag läser om hennes svåra år, om hur det gick till när hon skrev boken och den lanserades blir jag mer  uppfylld av vrede än ömkan till Ann.

Jag blir arg när jag läser om hur andra människor drog nytta av henne i hennes sköra tillstånd, jag blir arg när jag tänker på hur experimentell och godtycklig psykvården agerar många gånger. Självklart berörs jag av hennes beskrivningar om hur dåligt hon mådde, och hur hennes närmaste blev påverkade. Men det faktum att hon var en kassako åt bokförlaget och då var det ju bra om hon mådde lite dåligt lämnar en dålig smak i munnen.

Allt hon ville var att kunna få leva ett liv fyllt av mening. Det är väl det vi alla vill. Men hon djupdök ner i sin egen och andras ångest när hon blev de bipolärsjukas Madonna. Att ständigt vara i ett tänkande som går ut på att man är ett offer, man är sjuk, man är utanför livet är ett sätt att hålla sig sig sjuk. Det har Heberlein lärt sig den tuffa vägen, så nu är det rutiner med bra sömn, regelbundna mattider, vanligt arbete som håller henne där hon faktiskt vill vara. Sen vet man aldrig när den bipolära sjukdomen kommer att visa sitt fula ansikte igen. Hon vet att hon kan bli sjuk igen, då menar vi att det kan komma en manisk eller depressiv period där hon vänder upp och ner på sitt liv igen.

Det finns många som lider av Ann Heberleins sjukdom, det finns inget romantiskt eller coolt med den. Det som finns är möjligtvis ett liv fyllt av ovanliga händelser och kanske en stark drivkraft att göra något under den värsta maniska fasen. Någon som vet väl hur det känns är skådespelaren Stephen Fry så här länkar jag till första delen av hans program om livet med bipolär störning.
Jag rekommenderar den varmt till alla er som vill få någon slags förståelse hur denna sjukdom drabbar människor på olika sätt. För precis som med alla andra grupperingar så vet man inte hur alla homosexuella är för att man har en gay kompis, man kan inte förstå sig på alla med Aspergers för att ens moster har det och en person med bipolär störning är inte alltid en mall för alla andra. Men man får ändå en ökad förståelse för vad som kan röra sig i sinnet hos den andra.

15 november 2013

"Det heter m i d s o m m a r, inte missommar"

Jag är, och har nog alltid varit, lite av en språkpolis. Därför blir jag så full i skratt när jag läser Mikael Parkvalls Lagom finns bara i Sverige (och andra myter om språk). Skäms lite. Visst är jag något av en besserwisser. Har starka åsikter om det mesta, språk är inget undantag. Under min studietid på Engelska programmet mötte vi studenter samma åsikter som de Parkvall framför, nämligen att det är mycket svårt att tvärsäkert uttala sig om vad som är superrätt i språk.

Språk förändras ständigt, ett ords betydelse kan variera över några hundra år. Stavningen på samma ord likaså. Till och med grammatik ändras genom åren, fast ganska långsamt. Parkvall tar upp bl.a att eskimåer verkligen inte har fler ord för snö än t. ex svenskar. Engelska är inte världens största språk, och det förstås inte av så många som vi kanske tror. Portugisiska är STÖRRE än spanskan i sydamerika. (Brasilien är det enda land där portugisiska är dominerande, men det är vääääldigt stort Brasilien.) Ord kan finnas fast de inte står i SAOL, för det är näst intill omöjligt att lista alla ord i svenska eller något annat språk.

När jag först kom i kontakt med lingvistik på högskolenivå så vidgades mina vyer rejält. Det fanns så många saker att beakta vad språk gäller. Så många fördomar, många som jag själv har hyst, och säkert har jag kvar många. Men som boende i Dalarna har jag aldrig kunnat förlika mig vid att många (även tjugo-åriga killar) säger: "Jag ska hem till kärringen". För mig är det inte ett trevligt ord, men många dalfödda hävdar att det betyder käresta. Så då är det ok. Jag har inte köpt det ändå.

Därför blir jag lite nöjd när Parkvall säger att det faktiskt råkar vara "en avledning av karl" (s 48). Så nu mina kullor och masar, vad säger ni nu då? Pilutta säger jag. Fast, sen tänker jag att nu har ju Parkvall försökt att tydliggöra hela boken igenom att inget är självklart med språk. Om det i Dalarna anses vara ett uttryck för att kunna våga säga käresta fast på ett tuffare vis, så vem är jag att säga att de har fel. Det är kanske sant för dem. (Inte dom, jag behåller den fåniga traditionen att skriva på ett vis fast vi ALDRIG säger dem eller de.) En otroligt rolig och tankeväckande bok som jag rekommenderar alla språknördar att läsa.

PS. Titeln på detta inlägg kommer av en hysteriskt rolig radiosnutt där en äldre man med stark ilska orerar om detta fruktansvärda missbruk av det vackra ordet midsommar. Får mig att skratta varje gång.

14 november 2013

Brutha, Pratchett och religion

Den som ströläser min blogg då och då har knappast undgått att lägga märke till min lilla uppgörelse med religion....så där lite i stort. Jag hyser fortfarande ett stort intresse för de olika religionerna världen över, samt det faktum att många människor tror på en övernaturlig värld. Eftersom att jag har tillhört den gruppen men inte längre gör det så kan jag se saker ur fler synvinklar numera.

Det här är lite som att jag faktiskt inte äter fågel eller däggdjur, jag är inte ute efter att omvända någon till mina matvanor men uppmuntrar de som kommer och säger att de har börjat fundera på att äta vegetariskt. Samma med tron, jag vill inte stoppa min relativt nya icke-tro ner i halsen på någon, men om någon frågar mig vad jag tror svarar jag.

Så med många års erfarenhet av tro, självstudier och skolstudier av olika åskådningar i bagaget blir en bok som Terry Pratchetts Små Gudar en riktigt upplyftande läsning. Vad jag gillar med Pratchett är hans sätt att samhällskritisera oss små jordbor genom att skriva om hur tokigt de beter sig i  Skivvärlden. Alla gillar inte hans stil, men jag tycker att den är skön. Sen är inte allt han skriver i samma jämna klass.

Men i Små Gudar tycker jag att Pratchett talade direkt till mig. Vi får möta en grinig gud som av någon anledning inte kunde förvandla sig till den gestalt han ville utan blev en simpel sköldpadda som måste kräla vid jordytan. Som om det inte vore illa nog, när han äntligen lyckas ta sig till ett tempel där de dyrkar honom är det bara den snälle, men djupt enfaldige Brutha som lyckas höra guden. Vilken osi(ri)s!

Boken budskap uppfattade jag som att människor förvanskar så lätt en religion så att den passar deras syften, samt att våld är en väldigt närvarande del i många religioner. Lite som jag tycker att det är i vår värld. Det är vitsigt, underhållande och stundom lite filosofiskt långsamt tempo. Vi följer Bruthas utveckling från den minst ansedde till en motvillig hjälte. Mycket går ut på att visa att gudomar behöver människor för att existera, utan tron på en gud så försvinner deras makt och de kan förvandlas från allsmäktig till en svag röst i vinden som ingen hör.

Den här boken är inte Pratchetts starkaste, men för mig personligen slog den an en ton. Den styrkte mig i mina åsikter. Andra kanske kommer att tycka den är smårolig, men inget mästerverk.


12 november 2013

Mamman VS Depressionen

Jag har ju börjat städa igen. Efter ett års paus.
Att ha en depression är bra konstigt. Nu kan jag se hur förlamande det har varit och - till viss del fortfarande är. Jag vet inte om det är bra eller dåligt? Kanske vill jag inte se vilka glapp och brister som har uppstått det sista året.

Innerst inne är jag en quick-fix person, alltså problem ska lösas på nolltid och med den snabbaste vägen. Fast en insikt har format sig i mitt inre om att vuxenvärldens förmaning från barndomen kan stämma, ni vet "genvägar är senvägar".

För jag tänker att jag hade kunnat undvika ganska mycket om jag bara hade orka haft tålamod och rent mod att ta itu med vissa bekymmer längre tillbaka. Då hade jag lagat mat, jobbat, tränat, socialiserat mer nu. För hushållet, trädgården och mitt sociala liv är det som har fått stått tillbaka mest.

Barnen är liksom alltid prio ett.

Men hur bra föredöme är jag? Den frågan har jag fått. Vad lär sig barnen av mig? Att när man blir mamma så är man i stort sett mamma, inte någon som behöver luft, ljus och värme. Mammor behöver ingen god jord för att växa. Mammor tappar den person de var innan mödraskapet, för att det är så man gör när man blir mamma. Det är vad jag har lärt mina döttrar under lång tid.

Nu kanske någon skulle vilja invända att barnen är ju det viktigaste vi har och så här är det att bli förälder. Men är det så att bli pappa? Jag kan räkna på en hand de fäder jag har mött som verkligen har engagerat sig på föräldramöten, barnens kompisrelationer, tagit lika många vaknätter som mödrarna. Nej hör ni, jag tror inte att det biologiskt går att skylla på att pappor i mindre utsträckning inte vet Astas klasskompisars namn. Första halvårets vaknätter kan jag till viss del köpa då jag tror att hormoner från graviditet och förlossning kan göra kvinnor mer vaksamma av evolutionsskäl.

Men om barnet är adopterat kan jag inte ens köpa dilemmat "mamma sover minst". Fast den här texten går inte ut på att män är dåliga föräldrar. Den går ut på att även om jag försöker göra mina barn glada, och ibland överkompenserar för att jag vet att de har sett mig ledsen, så överför jag quick-fix tänkandet på dem om de har otur.

Jag hoppas snarare att de ska se mig som ett varnande exempel. Man ska inte göra som mamma. Men så var det det där med att barn gör som man gör och inte som man säger. Där är jag nu. Hur bryter jag mitt mönster? Hur visar jag mina flickor att föräldrar inte bara är föräldrar utan människor - utan att ge alltför mycket avkall på våra relationer? Tips mottages tacksamt!

Det känns som i tonåren, när jag funderade på att flytta hemifrån hade jag väldiga samvetskval ska ni veta. När mina kompisar medvetet smet ut, kallade sina mammor kärringjävlar (notera bristen på pappor, de var inte på banan under åttiotalet) och skaffade pojkvänner till höger och vänster då levde jag ut mitt tonårstrots genom att umgås med mina kompisar. Det betyder inte att jag var en lättnad att ha som dotter, bara att jag konstant undrade hur mamma skulle reagera.

Så vissa saker valde jag bort, precis som jag gör nu, men med barnen. I efterhand inser jag att det har varit en usel metod eftersom att den ledde mig till utmattning. Jag hoppas mina barn kallar mig kärring, slänger igen dörrar, sticker till kompisar och tränar sig i att göra det de vill. Inte alltid det som de tror situationen kräver. Vem vill bära offerkofta livet ut?

Den här reflekterande texten är knappast upplyftande, inspirerande eller rolig. Vad den är är en mild varning. Kära medföräldrar, mammor och en del pappor, ibland kan det verka som att det är viktigast att hålla sina barn glada och nöjda för stunden, men ibland är det viktigt att våga gå på bio med varandra trots att femåringen gråter hos mormor. Många gånger så gör vi eftergifter för att göra andra glada, men då visar vi att vi själva är oviktiga, den roll vi spelar är en roll som går ut på att ständigt vara andra till lags.

Jag har mig själv att skylla. Jag tycker inte att det är någon annans fel att jag gick in i väggen som det så fint heter på allmän svenska. Jag hoppas bara att jag kommer igenom andra sidan av väggen och inte ligger kvar avsvimmad framför den vägg som bara stod där en dag. Jag kan ju passa på att damma golvlisten medan jag bara ligger ner.

05 november 2013

Norge vecka 44

Jag hade hoppats kunna vis lite vad våra kära Norska grannar i Hamar gillar att pynta med till jul, men det blev mest lite färgglad bilder på t ex Rice-produkter. De har ju färg så att man blir glad och det rinner över. Liiite dyrt för min budget men titta kan man,

En färgexplosion som gjorde oss lite blinda för en massa annat.

Men norrmännen höll på att avveckla Halloween och plocka fram julen. Så  många fina butiker med julsaker.Sen inser jag att korten blev mestdels wonkiga, så tyvärr kära Lalo är det inte mycket att visa fram. Men Rice är alltid Rice. Tänkte köpa ett speciallt parasoll där men var dumsnål ; (

Fina formar eller hur?
Sen insåg vi att det fanns en högtidsbutik där, då höjdes på humöret på minst tre utav oss, Halloween saker i mängder. Men de började smyga in julen där med. Ska visa senare vad jag unnade mig för julpryl. Elva-åringen fick en lösarm, Sol godis, och det fanns bra "knask eller knep"-byttor.
Som sista ställe gick vi in på ett väldigt personligt fik. Mina divor i soffan. De hade försäljningar av teer, honung, snygga anteckningsböcker och allt kändes väldigt shabby chic/retrocoolt.

Flickorna njuter av Hamars sista sol vid sjön Mjösa. Mycket bra dag tyckte vi.
Som kompensation för dåliga bilder på julpynt i från grannlandet bjuder jag dig Jessica på mitt första julfoto för i år, taget för ca 10 dagar sen. Jag kommer in på Ica Maxi och de spelar julmusik!?! Klart jag föll för smöret och köpte jultidning och ny bakform som snart ska invigas : D










04 november 2013

Vampyrvirus

Mastodontboken Flickan från ingenstans av Justin Cronin är nog en av de mest genomtänkta böcker inom vampyrgenren jag någonsin har läst. Niohundra sidor flög snabbt förbi och jag gläder mig åt att läsa uppföljaren snarast.

I typisk modern tappning så presenteras vi lösningen att vampyrer skapas av virus. En dystopisk framtid som känns väldigt nära och inte helt omöjlig. Forskare kan kanske inte skapa zombies eller vampyrer, men om de kunde det och trodde att de kunde styra dessa som nära nog odödliga soldater hade det nog skett.

Bokens huvudperson, Amy, är flickan från ingenstans som redan som litet barn visar sig vara något utöver det vanliga. Vi får följa hennes tillblivelse, mammans hopplösa kamp att ge sitt barn allt. Hur Amy blir av intresse för militären och sen försvinner vår tid. Det är inte så långt ifrån World War Z, en tid där människor lever i isolerade, skyddade små microsamhällen där döden är en del av vardagen.

Det är många intressanta karaktärer med många bottnar i. Cronin har lyckats skapa ett bra persongalleri, vampyrer man kan känna både rädsla och empati inför och upplägget i boken med vad som ser ut att vara journalanteckningar-mail-dagbokssidor samt rena berättelser i tredje person är lysande.

Vill ni ha en bok som räcker länge och gillar dystopier med en twist är denna att rekommendera.
(PS visste ni att väldigt många virus faktiskt kommer ifrån olika typer av fladdermöss? Sant!)