18 november 2013

Ett gott liv, inte alltid en självklarhet för någon alls

Människor har olika definitioner om vad ett gott liv är. Själv har jag nog inte ens medvetet formulerat vad det är för mig personligen. Men författaren Ann Heberlein har mycket att säga om den saken i sin bok Ett gott liv. Jag tillhör nog en av de få som inte har läst hennes Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva före jag läser den här nya boken (2011). Efter att ha läst Ett gott liv känner jag att jag inte behöver det heller.

För den oinvigde så lider Heberlein av en bipolär sjukdom som under de svåra skoven hotar henne själv, allt hon älskar och bryr sig om. Att leva ett liv med den diagnosen är ingen picknick i stadsparken. Det är en kamp, ett osynligt utanförskap, och när du mår som sämst är du ensammast i hela universum. Det har jag förstått av fler personer än Heberlein.

Det som är intressant med Ett gott liv är hur hon separerar sig själv i sjuka Ann och friska Ann. Jag förstår varför. Det måste verkligen kännas som att man drabbas av ett elakartat virus som bryter ner individen totalt. Men människan är ändå en helhet, med allt man ogillar, gillar och är likgiltig inför hos sig själv. Som Heberlein skriver "det är förfärligt svårt att bli frisk. Det är svårt att vänja sig vid att bli frisk, för det innebär också att man förstår, verkligen förstår, hur sjuk man har varit"(308). När jag läser om hennes svåra år, om hur det gick till när hon skrev boken och den lanserades blir jag mer  uppfylld av vrede än ömkan till Ann.

Jag blir arg när jag läser om hur andra människor drog nytta av henne i hennes sköra tillstånd, jag blir arg när jag tänker på hur experimentell och godtycklig psykvården agerar många gånger. Självklart berörs jag av hennes beskrivningar om hur dåligt hon mådde, och hur hennes närmaste blev påverkade. Men det faktum att hon var en kassako åt bokförlaget och då var det ju bra om hon mådde lite dåligt lämnar en dålig smak i munnen.

Allt hon ville var att kunna få leva ett liv fyllt av mening. Det är väl det vi alla vill. Men hon djupdök ner i sin egen och andras ångest när hon blev de bipolärsjukas Madonna. Att ständigt vara i ett tänkande som går ut på att man är ett offer, man är sjuk, man är utanför livet är ett sätt att hålla sig sig sjuk. Det har Heberlein lärt sig den tuffa vägen, så nu är det rutiner med bra sömn, regelbundna mattider, vanligt arbete som håller henne där hon faktiskt vill vara. Sen vet man aldrig när den bipolära sjukdomen kommer att visa sitt fula ansikte igen. Hon vet att hon kan bli sjuk igen, då menar vi att det kan komma en manisk eller depressiv period där hon vänder upp och ner på sitt liv igen.

Det finns många som lider av Ann Heberleins sjukdom, det finns inget romantiskt eller coolt med den. Det som finns är möjligtvis ett liv fyllt av ovanliga händelser och kanske en stark drivkraft att göra något under den värsta maniska fasen. Någon som vet väl hur det känns är skådespelaren Stephen Fry så här länkar jag till första delen av hans program om livet med bipolär störning.
Jag rekommenderar den varmt till alla er som vill få någon slags förståelse hur denna sjukdom drabbar människor på olika sätt. För precis som med alla andra grupperingar så vet man inte hur alla homosexuella är för att man har en gay kompis, man kan inte förstå sig på alla med Aspergers för att ens moster har det och en person med bipolär störning är inte alltid en mall för alla andra. Men man får ändå en ökad förståelse för vad som kan röra sig i sinnet hos den andra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar