12 november 2013

Mamman VS Depressionen

Jag har ju börjat städa igen. Efter ett års paus.
Att ha en depression är bra konstigt. Nu kan jag se hur förlamande det har varit och - till viss del fortfarande är. Jag vet inte om det är bra eller dåligt? Kanske vill jag inte se vilka glapp och brister som har uppstått det sista året.

Innerst inne är jag en quick-fix person, alltså problem ska lösas på nolltid och med den snabbaste vägen. Fast en insikt har format sig i mitt inre om att vuxenvärldens förmaning från barndomen kan stämma, ni vet "genvägar är senvägar".

För jag tänker att jag hade kunnat undvika ganska mycket om jag bara hade orka haft tålamod och rent mod att ta itu med vissa bekymmer längre tillbaka. Då hade jag lagat mat, jobbat, tränat, socialiserat mer nu. För hushållet, trädgården och mitt sociala liv är det som har fått stått tillbaka mest.

Barnen är liksom alltid prio ett.

Men hur bra föredöme är jag? Den frågan har jag fått. Vad lär sig barnen av mig? Att när man blir mamma så är man i stort sett mamma, inte någon som behöver luft, ljus och värme. Mammor behöver ingen god jord för att växa. Mammor tappar den person de var innan mödraskapet, för att det är så man gör när man blir mamma. Det är vad jag har lärt mina döttrar under lång tid.

Nu kanske någon skulle vilja invända att barnen är ju det viktigaste vi har och så här är det att bli förälder. Men är det så att bli pappa? Jag kan räkna på en hand de fäder jag har mött som verkligen har engagerat sig på föräldramöten, barnens kompisrelationer, tagit lika många vaknätter som mödrarna. Nej hör ni, jag tror inte att det biologiskt går att skylla på att pappor i mindre utsträckning inte vet Astas klasskompisars namn. Första halvårets vaknätter kan jag till viss del köpa då jag tror att hormoner från graviditet och förlossning kan göra kvinnor mer vaksamma av evolutionsskäl.

Men om barnet är adopterat kan jag inte ens köpa dilemmat "mamma sover minst". Fast den här texten går inte ut på att män är dåliga föräldrar. Den går ut på att även om jag försöker göra mina barn glada, och ibland överkompenserar för att jag vet att de har sett mig ledsen, så överför jag quick-fix tänkandet på dem om de har otur.

Jag hoppas snarare att de ska se mig som ett varnande exempel. Man ska inte göra som mamma. Men så var det det där med att barn gör som man gör och inte som man säger. Där är jag nu. Hur bryter jag mitt mönster? Hur visar jag mina flickor att föräldrar inte bara är föräldrar utan människor - utan att ge alltför mycket avkall på våra relationer? Tips mottages tacksamt!

Det känns som i tonåren, när jag funderade på att flytta hemifrån hade jag väldiga samvetskval ska ni veta. När mina kompisar medvetet smet ut, kallade sina mammor kärringjävlar (notera bristen på pappor, de var inte på banan under åttiotalet) och skaffade pojkvänner till höger och vänster då levde jag ut mitt tonårstrots genom att umgås med mina kompisar. Det betyder inte att jag var en lättnad att ha som dotter, bara att jag konstant undrade hur mamma skulle reagera.

Så vissa saker valde jag bort, precis som jag gör nu, men med barnen. I efterhand inser jag att det har varit en usel metod eftersom att den ledde mig till utmattning. Jag hoppas mina barn kallar mig kärring, slänger igen dörrar, sticker till kompisar och tränar sig i att göra det de vill. Inte alltid det som de tror situationen kräver. Vem vill bära offerkofta livet ut?

Den här reflekterande texten är knappast upplyftande, inspirerande eller rolig. Vad den är är en mild varning. Kära medföräldrar, mammor och en del pappor, ibland kan det verka som att det är viktigast att hålla sina barn glada och nöjda för stunden, men ibland är det viktigt att våga gå på bio med varandra trots att femåringen gråter hos mormor. Många gånger så gör vi eftergifter för att göra andra glada, men då visar vi att vi själva är oviktiga, den roll vi spelar är en roll som går ut på att ständigt vara andra till lags.

Jag har mig själv att skylla. Jag tycker inte att det är någon annans fel att jag gick in i väggen som det så fint heter på allmän svenska. Jag hoppas bara att jag kommer igenom andra sidan av väggen och inte ligger kvar avsvimmad framför den vägg som bara stod där en dag. Jag kan ju passa på att damma golvlisten medan jag bara ligger ner.

2 kommentarer:

  1. Mammor behöver vara egoistiska och tänka på sig själva.

    SvaraRadera
  2. Ja, lite mer i alla fall. Man kan vara uppmärksam på sina barns behov och sina egna samtidigt. Det krävs kanske lite träning från oss mammor att inte direkt gå in i varje situation, och att dessutom aktivt visa att man kan vara mamma och ha egna intressen. Särskilt viktigt tror jag det är att våga släppa skuldkänslorna som många föräldrar bär på för att man inte tycker att man är en bra nog förälder. Det kommer ytterst lite gott ut av att bära skuld.

    SvaraRadera