Varning vissa spoilers för Gardells del två av "Torka aldrig tårar....."

Att läsa känslosam litteratur är egentligen inte riktigt jag. Men ni vet hur det är! En vacker dag så tar man på sig en blå strumpa istället för en orange och så slutar dagen med att man råkat låna "sorgeböcker" på biblioteket. Gårdagens regnande ökade känslan av vemod så det passade bra.

För läste jag del 2 i Gardells Torka aldrig tårar utan handskar/Sjukdomen. Precis som den första delen så håller Gardell balansen mellan romanen och informationspamfletten väldigt bra. Jag minns faktiskt en del av det Jonas Gardell återberättar om medias framställningar, särskilt minns jag tv-profilen Jacob Dahlin. Han som älskade Alla Pugatjova. Själv älskade jag mest Jacob, för han var en av de få som stack ut på Svt.

Den död som berörde mig mest i Sjukdomen är Bengts. För alla berörde de mig, men just hans sätt att tackla sitt sjukdomsbesked var så gripande, surrealistiskt och hela den delen kändes väldigt mycket som ett slags stream-of-consciousness grepp som jag personligen uppskattade. Något jag uppskattade ännu mer var fulheten. Rasmus visas upp som den hela och äkta människa han är. Underbar och vidrig samtidigt.

 Trogen och otrogen på samma gång. Kärlek det är inte enkelt, alla älskar inte eller uttrycker inte kärlek på samma vis. Man ska inte tro att det sätt man själv älskar på är det enda. Det tycker jag Gardell har fått fram. Då menar jag inte hetero vs homo, utan den inviduella inställningen.

Från ett laddat ämne till ett annat, Johanna Nilssons Jag är den som skall komma, tar upp värdelös psykvård, utanförskap på djupet och vad som händer när en mamma blir svårt psykiskt sjuk efter att hennes väntade dotter dör i magen vid sex månaders utveckling.

Jag läste några recensioner och fann dem märkligt ljumma. I mitt tycke har Johanna Nilsson fångat upp en ovanlig och svår reaktion på något som inte får hända men ändå gör det. Någon recensent skrev att det var svårt att få någon personlig känsla för Bernice som huvudkaraktären heter. Jag håller absolut inte med. Det kanske beror på att Bernice under sin psykos tror att hon är Jesus syster och ska frälsa världen.

Religion är lite fult och töntigt i många kretsar, det avskräcker aningen. Men för mig som har religion som specialintresse är Bernice personlighet, både som den var före Liljas död, och under psykosen oerhört fascinerande. Tragedin är fullbordad i och med att hon tas in på psyket och hennes man och två små pojkar på fem respektive tre år kämpar med att förstå vad som händer.

En sorglig, gripande historia som förtjänar mer cred än Arbetet, SvD och DN s recensenter gav den. Kanske måste man själv ha fått missfall, förlorat ett barn och samtidigt ha någon slags andlighet för att kunna känna något för Bernice, det är möjligt, men jag tycker att den här berättelsen kan ge de som vet väldigt lite om psykiatrisk vård en fingervisning om hur det kan vara. Tyvärr.

Jag kan inte lämna er så här sorgsna och deppiga, så jag visar att nu finns det bodies till bäbisar med mustascher på. Sannolikt kommer min brorsdotter Melina få den här, för något kul ska man väl ha. Tänk er en snart tiomånaders yrväder i denna och kanske en neonfärgad tyllkjol. Jepp, så får det nog bli. (Men schhhh, hennes mamma vill helst klä henne mest i rosa - underbar färg, men omväxling förnöjer.)

Katter, kakor och kalas!

Förra veckan var en riktigt underligt vecka, det fanns nog ingenting som jag företog mig som inte gick fel, mer eller mindre. Sjuk var jag, inga skolböcker kom. En massa missförstånd till höger och vänster men nu börjar det ljusna vid horisonten.
Det som gjorde mig mest upprörd var inte att jag hade feber, eller att mitt skolarbete blev lidande eller att jag inte kunde göra hälften av det jag föresatt mig. Utan det värsta var nog det här....

...inte Malins fina lila solfjäder hon gav till Daniel förra året. Utan den råttfärgade korthåriga mollusken bakom! Jag skulle prompt släpa mig till frisören fast jag var dålig och det hela slutade i att min toppning blev avskalning av en tredje del av håret. Vet inte riktigt hur,var eller när jag gick med på denna förkortning men jag vet att jag har haft hårdepression sen dess.

Mitt glada sommarblonda Montessami hår bara klipptes av...för att transformeras till en 39-årig tant. Det här är i klass när jag hade lika långt hår för 14 år sen och färgade det svart och det hela slutade med att jag fick klippa mig kort. Men det här gör att jag ser, inte bara vuxen ut, utan som en svenska lärare utan utstrålning. Nu kan det vara min upptrappande 40-årskris som talar men det är ett hår som kräver terapi. Särskilt i jämförelse med Decibels coola frilla som hon fick på samma ställe, men en annan frisör.

Nåja vad är en bal på slottet. Veckan räddades av att jag fick åka på kalas i Edsbyn. Allra käraste Krimskramsan aka Suzana firade sin åstundande 40 årsdag.
Nu får jag väl bannor men jag vill visa upp födelsedagsbarnet och hennes coola retroklänning.

Som vanligt var det mycket gott fika och många gamla bekantingar att samtala med. Bl a Suz morföräldrar -still going strong- trots sina 85 resp 94 år. De tillhör min barndoms ljusa minnen, getterna på bondgården och att ligga i höet när det fraktades. Inga av mina barn skulle få åka på en bilväg i ett gungande hölass..tur att våra föräldrar inte var lika ordentliga/överbeskyddande ha,ha.

Tja jag försöker att överbeskydda barnen men det går inte bra. Det här kortet tog Deci på storasyster i Edsbyn:

Sol vill gärna klättra,balansera och hoppa. På allt överallt. Ordet farligt har inte samma betydelse för henne som för mig och D. Vad ni inte ser här är att bakom - nedanför henne stupar en stentrapp. Suz minsting har också svårt att inse faran med räckesvandringar...men han är fyra år! Men Sol suckar bara åt sina mossiga föräldrar.
Jag och familjen blev också inbjudna till Suz föräldrars sommarstuga en bit ifrån. Klart vi åkte dit, Hälsingland är nästan lika fint som Dalarna.

Små röda stugor. Den här var alldeles lagom för två. Plus yngsta dotterns otroligt sällskapssjuka hund.

Vilma. Suz har två yngre systrar, och en sak har de gemensamt -  de gillar verkligen djur. Linda, som är mellerst, är lite lagom intresserad. Men Stina, Vilmas matte, och Suz de är lite galnare än så. Som allergiker kan det vara svårt att hälsa på Suz då hon har FYRA katter. Hade hon kunnat skulle hon nog ha ett Zoo. Men Stina och Suz har varit engagerade i Ovanåkers lokal "rädda djuren" förening i omgångar. Själv tycker jag att det är bra att människor fortfarande kan ställa upp ideellt och att något här i världen fortfarande görs utan tanke på egen vinning! Så det är en djurälskande, medkännande och kreativ fyrtiåring som vi har hälsat på. Jag kan bara hoppas att de nästa fyrtio åren bara blir bättre och bättre. Kramar från oss Moringar <3