31 januari 2013

Kvinnans detronisering

Ja inte blir man på särskilt bra humör när man läser om hur duktiga vi människor har varit på att förtrycka varandra. Jag uppskattar att få läsa böcker som belyser att kvinnor också har en historia. Att allt som finns inte bara är Julius Caesar, Napoleon, Rembrandt, Elvis Presley eller Albert Einstein. Jag gillar att få se hur författare anstränger sig för att lyfta fram kvinnor som har gjort något som förändrat världen, som t ex Rosa Parks, Marie Curie, Heliga Birgitta, Jeanne D´Arc eller Billie Holiday.

Fast nyfiknast är jag på hur det har varit på riktigt för den stora massan. För människor som kunde ha varit du eller jag fast för länge sedan. Speciellt för oss kvinnor. Det gör Lillemor Sahlbergs Kvinnans tidiga historia: Från vördad gudinna till värdelös slav till en riktigt intressant bok. Av titeln så är det lätt att förstå att fokus ligger på kvinnans ställning genom tiden, men den talar ju samtidigt om hur männen har haft det.

Först och främst så är Sahlberg inte övertygad om att våld och "survival of the fittest" har varit de första människornas drivkraft, utan hon säger "studier visar hur samarbete och omsorg om varandra bidragit till överlevnaden inte främst aggressioner och slagsmål" (s 27). Vidare radar hon upp en bild av hur kvinnors ställning har verkligen utvecklats i den riktning som titeln antyder.

Om jag förstår henne rätt så hade vi det ganska bra i tusentals år fram till de sista 3'500 åren. Saker sker ju inte över en natt och inte av en orsak. Vilka är då huvudpunkterna som gjort att män vid någon tid i historien började försöka få hela världen att tro att en kvinna är en egendom, samt att hon är underlägsen mannen? Tydligen är det sannolikt ett indoeuropeiskt krigarfolk som kom med sin stormgud som erövrade områden där gudinnan, eller gudinnan och guden haft stor betydelse för vilka rättigheter kvinnor haft. Men stormguda-dyrkarna kom med "föreställningen om ljust och gott, mörkt och ont. I de nyskrivna myterna symboliserades den kvinnliga gudinnan av en orm eller drake, som oftast förknippades med mörker och ont"(s 75).

Sen har vi intåget av en monoteism. Ja, det innebär den ende guden. Ni vet han som vi kristna delar med muslimerna och judarna. Där kom spiken i kistan. De flesta jag känner är inte lika fascinerad av Gamla eller Nya Testamentet som jag är. (Som Gandalf kunde ha sagt - på det allmänna språket känt som Bibeln.) Där förlorade vi kvinnor helt plötsligt allt. När den judiska guden anhängare vann landområden var de inte fullt så generösa som många ledare tidigare varit, de tillät fler religioner men inte Jahves anhängare. Vad alla tre religionerna har gemensamt är "deras nedvärderande av kvinnor och sexualitet" (86).

Om man som Sahlberg gjort, och jag själv även gör ibland läser Bibeln som en historisk källa. (Fullt görbart eftersom många av de omnämnda anses vara historiska personer, sen vad som är sant är en annan historia.) Då ser man tydligt hur Judendomen krossade och försökte förstöra historiska byggnader, statyer och bibliotek för att utplåna bevis av Gudinnedyrkan. När hetsjakten på muslimer rasar som värst just nu kan jag spontant känna att vi alla alla lika goda kålsupare. De kristna var inte ett spår bättre.

Här i norden var vi motståndskraftiga mot både islams och kristendomens missionärer (ja de verkade inte tidsmässigt långt ifrån varandra här uppe).  När kristendomen vann här så pratades det "mindre om himlen än helvetet och den syndiga människan - i synnerhet kvinnan. Djävulen hade gjorts till hennes följeslagare, något som kulminerad i häxprocesserna"(150).

Vad jag aldrig har förstått med Jesus efterföljande förkunnare är varför de är så anti kvinnor, för Jesus själv framställs ju inte riktigt så. Hans främsta fans verkar ju ha varit kvinnor. De var de som direkt accepterade att han återuppstått, de fick lyssna på vad han hade att säga och trots att Jesus var jude och mest ville återföra judarna till Gud så visar han större barmhärtighet än Gamla Testamentets Gud som han ska företräda. Den guden gav judarna lagen om hur man fick stena en kvinna om hon varit otrogen (ja det är ingen måtta på allt män har rätt att göra mot oss kvinnor i GT).

Men de flesta av oss har väl hört om hans reaktion när de rätttrogna ville stena en kvinna, han sa bara "Den av er som är utan synd skall kasta den första stenen på henne". Då lät de henne gå, lite snopet för dem. Han ville inte heller säga något dömande till henne. Så varför hatar kyrkofäderna oss så? Clemens av Alexandria skriver "mitt kvinnohat är utan gräns"(154).  Ja vi har märkt det. Undrar om vi var lika vidriga mot männen när vi hade större makt? Vad är det som gör att vi människor har ett sådant behov av att dela upp oss själva i hierarkier? Kommer vi någonsin att mogna som ras, och kommer vi någonsin leva i samförstånd?

28 januari 2013

Zombies och vi

I december gav maken vår tonåring det man behöver veta om en zombieapocalyps skulle inträffa. Hur otroligt det än verkar så var det alltså en hel del barn, ungdomar och vuxna som oroade sig för 21 Dec spådomen om jordens undergång.

Må vara hur det vill med det, vår tjej och en av hennes kompisar hade iaf börjat fundera på vilket hot som skulle komma. Naturligtvis zombies. Då är ju en överlevnadshandbok en bra start. (Öh, jo jag tror faktiskt att tjejerna hade skissat på planer för hon hade en väska packad med allt möjligt i sitt rum, det är aldrig fel att vara beredd på det oväntade.)

Boken är på engelska, (så för din skull mamma om du läser detta så översätter jag tio-i-topp
reglerna, jag vill ju att du också ska kunna förbereda dig.)
1. Organisera team innan de kommer!
2. De är inte rädda, så varför ska du vara det?
3. Använd ditt huvud: hugg av deras.
4. Huggvapen behöver inte laddas om
5. Perfekta skyddet= tajta kläder, kort hår.
6. Spring uppför trappan, förstör den sen.
7. Hoppa ur bilen, hoppa på cykeln.
8. Ständig rörelse, låg profil, tystnad, ständig vaksamhet!
9. Inget ställe är säkert, bara säkrare.
10. Zombien kan vara borta, men hotet lever vidare.

Personligen ställer jag mig frågande över punkt sju, men vad vet jag, jag är ju mer av en vampyrspecialist. Boken verkar ganska underhållande av det jag läst ur den. Här dementeras att zombies är övernaturliga, utan förklaringen är virus. Ett aggressivt virus som är obotligt. Fallstudier tas upp. Tecken på att någon är en zombie, och alla stadier av insjuknandet. Och naturligtvis hur man tar kål på sattygen.


Lustigt nog var temat i sista numret av Nemi, just zombies.
För er som inte visste det så tas ett tema upp i varje nummer av den här serietidningen, (som jag slaviskt köper) trots omslaget här ska ni veta att Nemi Montoya är emot pälsindustrin, är vegetarian och älskar Tolkien.

I senaste numret analyseras fenomenet med nuvarande populärstatusen av zombies utifrån olika synvinklar. Voodoo-ursprunget tas upp, moderna filmares benägenhet att porträttera skapandet av zombies som virussjukdomar (precis som Max Brooks är i - The Zombie Survival Guide). Det intressantaste med artikeln i Nemi är nog en psykologisk aspekt, nämligen den att zombien för oss människor representerar rädslan för konformitet, likhet. Precis som när en del analyserar vampyrer föreslås det ibland att det handlar om främlingsfientlighet. Fast som artikeln antyder, den främlingsfientligheten kan vara rädslan för att vi alla kommer att förlora våra särdrag. Våra kulturella särdrag.

 Konsumtionssamhället och media gör ju också sitt bästa för att förvandla oss till zombies. Ett skönhetsideal. Ett levnadssättsideal. Ett unisont tänkande. Frågan är, har vi inte redan blivit zombies? All tid framför tv, internet matade av skärmar. Inrutade liv med rutiner som ibland är ett stöd, men också ett fängelse. Hur ofta orkar vi kämpa emot den mall vi förväntas passa in i?

Många anser skräckgenren, i bokform eller filmform, vara skräp och fullkomligt ointressant. Jag hävdar motsatsen. Våra favoritmonster kan säga en hel del om vad vi är rädda för tror jag. Dels på individnivå. Men populariteten av en övernaturlig eller oförklarlig varelse som hotar oss säger en del av tidsandan. Förr i tiden var man rädd för mylingar, vampyrer (nu hånglar vi upp dem), varulvar, aliens, spöken och själv var jag ganska länge rädd för magister Tompson (men han var en riktig människa så det kanske inte får räknas).

Jag har ogillat zombies starkt. Inte skulle jag jubla över att se en klassisk zombiefilm precis.  Men jag har överkommit en hel del med stigande ålder och vansinne antar jag. Så här är mina favoritzombiefilmer i orankad uppräkning.

Resident Evil 1 (Milla Jovovich som Alice fightas mot the Umbrella Cooperations småtrevliga kompisar.)
Zombieland (Jessie Eisenberg, ja han från Lonely Island, spelar ung kille som också har regler för hur man överlever invasion av de odöda. Komedi faktiskt)
Shaun of the Dead (Komedi igen. Simon Pegg och Nick Frost, nej jag kommer nog aldrig tröttna på dem.)
ParaNorman (Söt, lite sorglig animerad film om Norman som råkar kunna "see dead people" och träffar lite zombies, en vän och en mycket intressant häxa.)

Ja, där märkte ni en trend. Jag gillar bara zombiefilmer där man har en chans, och något känns lite bra i slutet. Av samma skäl står filmen 28 Days Later på min avskyr-filmen-lista. Trots att någon överlevde mådde jag mest bläh av att se den och vägrar konsekvent att se uppföljaren. När det gäller trender så blir det intressant att se vad nästa stora varelse som highligtas av media kommer vara för sort. Jag tippar på barn. Vad är otäckare än att i en skräckfilm helt plötsligt se ett barn. (Ni filmveteraner vet att det här greppet används i skräckgenren ibland, men jag tror det kommer bli större.) Nåja, dags att gå ut i snöregnet, ska bara beväpna mig först. Man vet aldrig. Kom ihåg:
4. Huggvapen behöver aldrig laddas om.




25 januari 2013

Dagens inlägg skulle handlat om zombies, men så blir det inte!

Jag som nyligen skrev om hur svårt det är att vara i nuet. Något som jag hade glömt är vissa saker som gör att man är supernärvarande. Ett personligt exempel är bägge mina barns förlossningar. Då finns bara just nu. Jag har vid bägge tillfällena känt hur tiden är nu. Smärtan ökar fokuseringen och tar bort alla störande tankar som annars kan göra att man glider i väg och tänker på att "nu borde jag egentligen betala räkningarna, ringa det där viktiga samtalet eller vad som alltid ligger på lut.

I dag, som rent generellt har känt som en dag då en del saker har hänt, så mindes jag helt plötsligt att när det verkligen händer något man inte förväntar sig då blir man tvungen att fokusera på nuet. Särskilt när det gäller rädsla. Fånigt nog kan lockespindlar utlösa det här hos mig. Ser jag en i närheten blir jag fångad i nuet eftersom att jag får en uppgift direkt.....eliminera hotet.

Eftersom att jag inte vill utlämna saker hur som helst så tänker jag inte skriva alltför detaljerat. Dock så fick jag, och en hel del andra omkring mig en chock då något oväntat hände. Ingen död. Ingen överdriven skada, men när man försäkrar någon om att allt är förmodligen ok och det visar sig att det inte är så - då blir det en automatpilot som slår in hos mig. Just nu måste jag vara här och fokusera på vad som sker och hur människorna i min omgivning ska hantera det som är en chock.

Med ett verkligt hot, något som är allvarligt då måste jag vara helt närvarande i nuet. För någon behöver tröst just nu. Någon behöver att jag finns där helt i nuet och inte funderandes på att tvätten hemma inte blir upphängd.

Saker kan förändras fort. Det är med tacksamhet just nu jag känner att saker kan fortfarande ordnas, lagas och människor är i säkerhet. Jag har det bra. Så med Jason Diakitès/Timbukts ord:

"Hej och tack för kaffet jag är glad att vara här
älskar fan att åka, men är glad att vara här
Svedala din jävel du är vacker som en dag
sätt på en kanna till för jag stannar ett tag, bra!"

Det är så skönt när man får en stunds perspektiv på vad som är viktigt i livet. Människor och relationerna till dem.

22 januari 2013

En önskan om att göra det som känns bäst

Jag är en liten ekorre som springer i mitt hjul.
Jag springer för jag måste,
inte för att det är kul.
Jag är en liten ekorre som springer i mitt hjul.
Jag springer för att jag tror jag måste,
men mest vill jag ha kul.
Jag är en liten ekorre som tröttnat på mitt hjul.
Nu tror jag att jag hoppar ur och provar att ha kul.

Tiden är inte bara linjär. Tiden är inte bara en rak sträcka som ska börja när du föds och sluta när du dör.
Tiden är i ständig rörelse.
När du oroar dig för framtiden och inte är närvarande rent mentalt när du automatiskt monterar ihop en vattenkran på ditt jobb då är tiden där du är. I ett annat tillstånd än det linjära.
Den varma sommarkvällen när du sitter i en utestol och känner doften av de solmogna jordgubbarna från ditt eget jordgubbsland och den doften tar dig tillbaka till din barndom då du gick ock plockade mogna jordgubbar från din farmors jordgubbsland för femtio år sedan då är du där, och tiden är där du är.

Det är sant att tiden kan mätas i sekunder och sekler. Om det nu måste finnas en absolut sanning. Min tid fyller jag med skräp och guldkorn. Jag önskar att det var lite damm och guldtackor istället. Min tid är aldrig nu. Min tid är någon annanstans.

Någon annanstans.

20 januari 2013

Kärlekens terror

Sällan skriver jag två inlägg på en och samma dag, men jag fick ett behov av att ventilera en fråga som löper igenom mitt huvud som en evighetsloop. Så allvarligt blev det att jag fick lov att rådfråga en av de mest hackade på föräldrarna jag känner. Frågan lyder: Är det så här det är, vi får barn och gör allt för att älska dem och sen när de närmar sig vuxendom, tonårsliv så ska vi bara stå ut med att de hatar oss?

Han sa - Ja. tyvärr. Men försöker jag, ska man behöva ta emot så mycket verbala knytnävsslag utan att göra något annat än att säga 'nej, nu får du lugna dig'?
För min taktik idag var då inget annat än rena rama tonårsfasonen med okvädingsord tillbaka som avslutades med mig utstormande från köket.

Nej, man måste få bli förbannad säger han då. Man måste få visa att man har en gräns. Men jag är ändå inte nöjd. Så här barnsligt för man väl inte reagera?

Frigörelseprocess eller inte, det är svårt att leva med en konstant kritiker.-för mig känns det som att veta att varje dag kommer det att komma kommentarer om mitt utseende (jag är tjock, klär mig tråkigt, är helt omodern i håret), eller sättet jag agerar på (mina ord är fel "inga normala människor använder ord som förvisso, besynnerligt eller sannolikt", jag drar åt mig för mycket uppmärksamhet på möten där hon är med (jo, jag ställer frågor om jag undrar något), jag har fel intressen (litteratur, religion, myter, naturvetenskap). Men värst av allt - jag ser inte glad ut hela tiden (helt sant, det har hon ju rätt i).

Just nu hatar hon mig, och när hon flyttar hemifrån kommer hon kanske minnas mig så här. Tjock, märkligt språkbruk och helt omodern. Då kanske hon aldrig kommer att hälsa på oss, för som hon säger det känns inte som hon kommer behöva en familj.

Den mest utskällde föräldern på jorden (min pappa) påpekar att det är svårt att vara förälder och lugn samtidigt alla gånger. Då får man gå in senare och förklara varför man sa si eller så. Så OK!


Vad jag sa innan jag stormade ut efter att hon med rösten drypande av förakt sa att det var så jävla typiskt mig att vara ett jävla offer. (I själva verket hade jag just berättat att jag var den enda i mitt högstadium som experimenterade med håret, färger, klippningar. -de andra hade typ permanent och blonda slingor. Då blev det droppen och jag skrek:
Håll käften ungjävel!

Om jag skäms, självklart!



Hav, apelsiner och jag håller med Jeanette om det mesta.

Årets första bok blev Chris Priestleys Spökhistorier från det svarta skeppet. Han har ju en speciell inriktning Priestley, dels är hans böcker främst riktad mot äldre barn, dels handlar de om barn och då särskilt deras möte med det övernaturliga. Det som han har gjort i alla böcker jag läst av honom de senaste månaderna är att låta en bok handla om en huvudperson (främst en pojke) som möter någon vuxen som berättar otäcka, absurda små berättelser för protagonisten.

Även Spökhistorier från det svarta skeppet har ett liknande upplägg, men här är det ett syskonpar som bor i ett värdshus vid havet. När de bägge blir våldsamt sjuka ger sig deras far iväg för att skaffa medicin. Efter ett dygn har han inte återvänt, men det knackar på dörren och där står en sjöman och vill gärna ha något att dricka. Lillasyster vill släppa in främlingen, medan storebror är misstänksam och låter sjömannen komma in för ute är det storm och det vore väl grymt att låta någon vara ute i det vädret.

Sen följer mönstret, främlingen berättar spökhistorier och i slutet av boken uppdagas både det ena och det andra. Trots att novellerna/spökhistorierna är av lite sämre klass än i det tidigare så är ramberättelsen den bästa hittills, och sannerligen den otäckaste och sorgligaste av dem alla. Rekommenderas från ca tio år och uppåt för de unga spökälskarna.


För oss som älskar apelsiner (no pun intended) och är fascinerad av religion, Jeanette Winterson och funderar på att läsa någons självbiografi i år välj då Varför vara lyckliga när du kan vara normal? Det är några år sedan nu jag läste Wintersons Oranges are not the only fruits och blev lite överraskad och imponerad av berättarstilen. Den har sagts vara halvt självbiografisk, och efter att ha läst hennes riktiga självbiografi kan jag med lätt medlidande säga att så är det.

Historien om hennes uppväxt som adopterad av ett djupt religiöst arbetarklasspar i England är också berättelsen om att ständigt känna ett utanförskap i livet. Författarinnan poängterar många gånger att hon verkligen vill leva, har alltid kämpat för att leva och för att hitta kärlek. Utelämnad till sin (förmodligen) svårt psykiskt sjuka mor som ibland låste ut henne över natten, eller i kolkällaren så upptäckte Jeanette kraften i att konstruera berättelser. För böcker fick de inte ha hemma.

Sen kom tiden då Jeanette insåg att hon var lesbisk, och mamman och kyrkoförsamlingens reaktion var inte nådig. Sexton år gammal ger hon sig av. Nu är Winterson i yngre femtio-års åldern och har genomlevt kriser, fått självinsikter, försökt förstå sina adoptivföräldrar och försökt förstå kärlekens natur. Hennes öde är inte något man avundas, själv kände jag på flera ställen att det var svårt att ta in hur hon överlevde, men Wintersons berättarstil är såsom rinnande vatten...man bara följer i berättelsen. Det är tungt, men hon får det att kännas bra ändå. Man känner hopp när man läst klart, men samtidigt påminns man om att ingenting i livet är säkert.

För mig själv kom boken som en liten present till mig själv rent mentalt. Jag kunde bara nicka och hålla med om många av hennes slutsatser. Jag brukar sällan läsa självbiografier, men kom igen - vem kan motstå en så fantastisk titel: Varför vara lycklig när du kan vara normal?.

17 januari 2013

Nya berättelser under 2013


Muntrar upp mig själv genom att byta bakgrundsbild till denna:
Neil Gaiman's bokprojekt för 2013. Annars är han en ganska upptagen man med turneér och annat pyssel.

Annat att se fram emot är väl vissa filmer som kan vara intressanta ur olika synvinklar. Nya Star Trek - Into Darkness, Nick Frost och Simon Peggs senaste The World's End, Seventh Son - och det blir nog en riktig fantasyfest hoppas jag. Själv är jag intresserad av Riddick, har jag sett Vin Diesel i de två första måste jag ju helst se trean. Men sen är det ju det där med nummer två av Bilbo....jag har inte bestämt mig än, men jag har ju tid.

Vad kan man mer muntra upp sig med. Tankar på den förstörda trädgården? Jag överväger att plantera solrosor över hela, kanske med slingrande blomsterkrasse som täcker allt. Gräs är helt klart överskattat.

Funderar på det här med någon månads köpstopp. Har ofta tänkt på hur länge man skulle klara det : ) I vår familj känns det som en omöjlighet. särskilt som att det som muntrar upp mig mest är veckans latte på Wayne's Coffee. Men böcker och filmer kan man ju låna, på bibliotek och av vänner så det är nog lugnt. Dock skulle jag nog vilja se familjens min om jag säger att vi bara ska laga mat av allt vi har hemma ett tag...för skafferiet är inte tomt. Kylen ja - men gudars vad man kunde leva på enkla saker när man bodde själv för en evighet sen. Nåja, en sak i taget.

14 januari 2013

Time flies

Insåg att jag inte hade varit i bloglandia på ett litet tag. Nu skulle jag förstås kunna motivera det med en hel del, fast det beror nog mest på "Doctor Who". Är inne på fjärde säsongen och har ett par delar till att glädjas åt. Med tanke på hur drygt det är att läsa i den takt jag nu klarar så insåg jag att tv-serier är ett alternativ.

Jag har också hunnit avverka "666 Park Avenue", och irriterat mig en hel del på att de skjutit upp resten av säsongen till i sommar (mutter, mutter).

Och till sist fattade jag beslutet att gå och se på Peter Jacksons tolkning av J.R.R Tolkiens Bilbo. Om man har läst boken framlänges och baklänges sen barnsben så inser man att det finns inte material till tre filmer. Filmen var charmig, Martin Freeman en bra Bilbo och jag uppskattade sagostämningen. Det är klart att vissa saker kan störa en Tolkien-entusiast, men ställer man in sig innan på att komma ihåg att själva boken är mer (i mitt tycke) lite riktad till yngre läsare än Ringentrilogin eller Sillmarillion så blir man nog inte lika upprörd över att man inte fick se en LOTR-episk film.

Men inte alla VUXNA runt omkring som satt och pratade kontinuerligt under filmen. Efter makens tillsägelse började alla .....viska istället. Men hallå!!! Varför går man på bio, teater eller dylikt om man inte tänker absorbera och leva sig in i det som berättas. Tycker man att filmen suger, då går man ut. Är man runt fyrtio år och måste kommentera att något är äckligt (avhuggna huvuden) - gå på en Alfons Åberg film eller liknande. Det är länge sen jag har varit så irriterad under ett biobesök.

Vad tycker ni andra? Är det ok att prata under ett biobesök? Eller att hålla på med mobilen (ja ett par framför oss - också vuxna.) Jag säger bara "Off with their heads".

Så det är tur att jag kan lugna ned mig med dessa fantastiska tofflor : D
En försenad julklapp från min ena syster som bor i Thailand just nu.

07 januari 2013

Nytt

En helt vanlig vardag i januari så skedde några saker. Tonåringen tog mod till sig och tog hål i öronen. (Ganska bra gjort av någon med fobi för stickande saker.) Mamman lyckades gå upp tidigare än hon klarat på ett par veckor. Lillasystern fick sitta och "hänga" lite med syrran och hennes tonårskompisar på fiket en liten stund.

Sen inköptes det en röd volvo, och trots makens gnagande misstanke om att det är ett felköp tänker jag fortsätta vara glad ett tag till. I vårt liv är det nämligen vissa saker som står och faller med innehavet av en bil som rullar. Det är allt jag kräver. Den ska gå att köra tre km per dag och det tror jag kommer att gå.

Om bilen rullar, så rullar min vardag också. Och rött är ju en så vacker färg : D

06 januari 2013

Trevlig Trettondag På Er

Ja, ännu en av dessa märkliga högtider som någon knappt förstår varför vi firar. Klart att de flesta av er har koll på att det är för att det tre vise männen besökte det förtjusande gossebarnet Jesus : )
Guld, rökelse och myrra.

Själv har jag aldrig förstått poängen med pingst heller, men allt som ger röda dagar eller anledning till att fira är ok i min bok. Tolka nu inte detta som att jag ogillar vare sig något förknippat med julen eller kristna högtider pga vad jag skrivit ovan. Bara det att jag förstår det inte.

Jag tillhör den här majoriteten av människor som vill att allt ska ha en mening. Det ska finnas ett syfte med allt som sker. En förklaring åtminstone. För det gör vardagen så mycket enklare. Om man bara känner att det finns något vettigt med en idé så är sådana som jag ganska nöjda med det mesta.

Ta skatter, helt ok eftersom att de ska finansiera samhällsviktiga projekt. Ta sex, helt ok för då förökas släkten och man har förhoppningsvis lite trevligt samtidigt. Ta tanken på att ställa till med drygt en månads firande som kulminerar under en dag för att ära en individ som predikade kärlek till vår nästa och offrade sig för att alla vi andra skulle  kunna bli räddade, helt ok.

Men nu är det så att julen är som alla sanna julnördar vet en häxkittel blandad med hednatraditioner, modern kommersialism och en tvåtusenårig religion. Det stör mig inte.

 Men skatterna, går de dit vi vill? Får vård, skola, omsorg, infrastrukturer, eller arbetsmarknaden det vi tror, önskar eller hoppas på? Fungerar det systemet som det ursprungligen var tänkt? Och det är som socialist jag ställer mig frågan? Mina skattepengar, hjälper de Rut 87 år att få ett värdigt slut på vårdhemmet där hon dör i cancer. Kommer det som Reinfeldt kräver in att ge oss i glesbygden vägar som inte bara lappas, utan som går att köra på? Räcker pengarna Fredrik?

Är sex så trevligt? (Har nyss bevittnat Sucker Punch med tonåringen och tröttnat ur ännu mer på medias framställning av sexualitet gestaltat genom superunga kvinnor påminnande om tjejer i skoluniformer som ska hetsa upp någon, och de gör det har jag förstått efter att ha läst måååånga inlägg - främst av män- på nätet.) Så hur kul är sex när det inte behövs för reproduktion eller när man som en kompis en gång sa "jag undrar om det är nåt fel på mig för jag är ganska nöjd med missionären och känner inte att jag är så intresserad av S&M eller analsex?". Den frågan kan jag inte svara på, men frågan är om inte sex kan vara ett stressmoment för killar som känner att de måste prestera, eller tjejer som känner att de måste ställa upp för husfridens skull då och då?

Är julen verkligen den högtid vi vill att den ska vara? Är det värt att vara fattig i typ en-två månader efteråt för att köpa den enorma mängd mat, dryck, godis, julklappar, pynt och allt som hör till? Är stressen värd det? Ville Jesus att köpmännen skulle profitera på honom (hrm, vill påminna om hans smärre utbrott vid ett tempel där han rasade över hur just detta skedde fast i hans faders namn)?
Förstör jag julglädjen nu?

Jag firar gärna solens återkomst. Jag tänder gladeligen ett ljus varje söndag i advent. Jag ställer fram julkrubban. Innerst inne hoppas jag att småtomtarna äter gröt om jag ställer ut den. Jag gör detta och mycket mer för att vi behöver något att glädjas åt. Advent = förväntan. Varje lucka i adventskalendern man öppnar, varje pepparkaka, varje julkort som dimper ned i postlådan....det gör det värt det.

Men inte stressen. Inte profiten. Det finns en sak som visas varje jul som säger väldigt mycket, och inte är det Disney utan Tage Danielssons "Karl-Bertil Jonsson". Nu är det trettondagen och jag skulle vilja att den hade någon större mening. Men det kanske räcker att den ger oss extra ledigt om vi har tur vissa år.

(PS. Den här dagen kanske hade varit roligare om inte katolska kyrkan hade flyttat om någons födelsedag till 25 december istället, men å andra sidan så för oss nordbor passar ju den tiden lite bättre för oss så att våra gamla traditioner kunde assimileras in i the Borg collective. Men huvudsaken är att någon fest firas på något vis denna mörka tid.....för visst gruvar vi oss lite för att plocka bort adventsjulstakarna och julstjärnorna ; P)


05 januari 2013

Host, host.

Ja, det osannolika hände. Jag blev förkyld. Med feber tom med. Märkligt nog tror jag alltid att jag ska slippa sådana saker.Såna är vi optimister, evigt övertygade om att vi besitter en magisk kraft som skyddar oss mot virus och baciller.

Men jag garanterar att det varken varit ledvärk, hosta eller febern som stört mig mest utan en osedvanligt kraftig yrsel som kulminerade i förrgår, för att sakta avta under natten, för att tillfälligt återvända mot tidig kväll. Ni vet sängsnurr efter något överdrivet intag av t ex champagne (bara för att välja något ; P), eller sjösjuka....precis exakt så kändes det om jag vred mitt huvud åt något håll.

Jag är ganska lätt uttråkad, men prova att ligg still i ett drygt dygn med huvudet riktat och ett håll, sen undvik att blunda för då blir det värre. Så kul var det. Efter tre dygn har det lugnat sig men kommer tillbaka en sväng då och då. Min käre D. föreslog att jag kanske kunde ligga med huvudet rakt fram i sängen och prova att se en film på min laptop.

Jane Eyre med Michael Fassbender och Mia Wasikowska i huvudrollerna började jag sent igår att testa hans teori. Det gick hyfsat....så länge ingen rörde sig snabbt, som när Jane springer förtvivlat över vidderna, då blev det lite jobbigt. I övrigt så uppskattade jag filmen även om vissa detaljer lämnats lite utanför.

 Wasikowska såg jag först i "In Treatment" som psykpatient. Så när jag fick höra att hon skulle spela Alice i Tim Burtons väldigt fria tolkning av Lewis Carolls verk var jag lite skeptisk. Visst, hon var riktigt bra som trasig tonåring, men som en lätt vimsig Alice? Jag tyckte dock att hon spelade riktigt bra som Alice i Underlandet. Fast som gråa, lilla Jane Eyre...hur skulle hon fixa det? Galant. Hon har en förmåga att gestalta olika karaktärer utan att det känns som att hon spelar samma roll i alla filmer. (En del skådespelare tenderar att göra det.)

Var den romantisk? Tillräckligt för mig. Romanen den bygger på var skriven under en tid när kvinnor skulle sitta i den bur vi ofta kallar hem. Även om många reservationer rests mot spår av engelsk kolonialism och andra feministiska fällor så tycker jag att bedömt med sin egen tids måttstock så var den nog en upplevelse att läsa för den tidens kvinnor och män.

I motsats till mitt förra inlägg om Själlös så kan jag stå ut med att det lyckliga slutet är att de får varandra. Anledningen är tidsskillnaden. 1847 mot 2009 gör att jag köper Bronte, men inte Carriger.
Sjuklingen over and out.

01 januari 2013

1 Januari och lite åsikter om böcker.

2012 års sista bokläsningar gav minst ut sagt blandade reaktioner hos mig. Jämnast var nog Priestleys Onkel Montagues spökhistorier. Återigen en bok som har varje kapitel som en slags novell men om man läser hela boken får man en större upplevelse. Jag gillar hur dessa små läskigheter presenteras, barn och ungdomslitteraturen har en liten pärla när det gäller spökberättande i Priestley.

John Ajvide Lindqvist är jag ju rejält förtjust i. Dock är det här kanske hans svagaste länk. Men vissa av novellerna är riktigt bra. Att få läsa vad som hände efter slutet i Hanteringen av odöda kändes väldigt bra. Jag är svag för ihopknutna säckar om man säger så, men särskilt uppskattade jag efterordet. Nu hoppas jag bara på att John snart ger ut något nytt : )

Sen har vi det stora irritationsmomentet Själlös av Gail Carriger. Tro mig jag vill tycka om den. På baksidan av boken nämns orden steampunk, vampyrer, varulvar och förekomsten av människor utan själ. Alexia Tarrabotti är protagonisten som i det alternativa viktorianska England råkar vara både själlös, och lika illa halvitalienska. (Inte mina ord - författarens).

Vad som borde stått på baksidan är 'typisk schablonartad historia där den kvinnliga huvudpersonen ska framställas som stark, smart och självständig men blir attraherad av en råbarkad, dominant man och trots att det ska föreställas handla om en cool värld läggs en hel del fokus på sex och naturligtvis ogillar kärleksparet varandra först'.

Ledsen om jag spoilade eller avskräckte någon från att läsa den här boken med en så fantastisk titel.......men verkligen - är inte marknaden mättad nu?

Kan inte någon kvinnlig författare skriva något om en liknande miljö men utan den oändliga historien omöjlig kärlek som såklart är helt möjlig. Då är hela Twilightserien bättre för där avslutas inte första delen av serien av att den så tuffa hjältinnan inte ens vet om att en penis krymper ihop efter samlag!

Det är inte så att jag ogillar sexskildringar, men om jag vill läsa om sex så finns det ju tydligare exempel. Vad jag irriterar mig på är maskering av en genre. Ibland. Just nu surar jag för att boken hade potential men sullades bort.

Årets första dag är i övrigt fylld av halsont, trötta barn och vuxna. Crocodile Dundee visas på tv:n där tonåringen slötittar på Micks äventyr. Deci och Ali spelar Sims, maken ska shoppa och jag måste lägga mig och fundera ut vilken årets första bok borde bli......sen ska jag planera för att träna på mitt inre hakuna matata : D