26 februari 2013

Alla vargar bär inte päls.

Alla sagoläsare och fantasyfilmsnördar vet vem den här bilden föreställer. Amanda Seyfried spelar Little Red Ridinghood, fast vi säger förstås Rödluvan.(Tyvärr en ganska usel film, men sagan är ändå en klassiker.)

Tyvärr ser jag inte lika cool ut, men jag kan lugnt säga att jag just nu identifierar mig med karaktären. Jag känner mig som den naiva, tillitsfulla Rödluvan som vandrar längs stigen tills en varg kommer för att göra henne bekantskap.

Åh, har inte många av oss fallit i fällan att lita på vargen som är så duktig på att prata omkull oss så att vi till slut tror allt den säger. Så vi lyssnar och tror att det är helt riktigt och sant det vargen säger. Så vi ignorerar den lilla varningsklockan som ringer.

Vi lämnar stigen. Bara för att allt för sent inse att mormor är uppäten och vi står näst på tur.

Jag bor i vargland på riktigt. I mina hemtrakter tar vargar jakthundar, får och gud vet vad. Många av de jägare jag känner tror bara på en lösning. Jag tror ni vet vilken. Men inte jag. Jag kommer aldrig skriva på en namninsamling för att utrota en uråldrig jägare som har lika stor rätt som mig att äta, försvara sina revir eller att bli tokig av ensamhet så att den irrar in i våra bostadsområden.

I mina ögon är den farligaste vargen människan i din krets. Den människan som med fagert tal hjälpte dig att lura dig själv. Som Thåström sjunger "var e' vargen". Jag är ledsen, men den är där vi ibland anar. Den människan du ville tro på, den människan du ville lita på. Ibland är det den du minst anade.

Som tur är har jag en jägare som sällskap, han hjälper mig att hämta stenar som vi kan fylla vargens mage med. Sen syr jag de starkaste stygn jag kan med björntråd så att vargen drunknar i botten av brunnen.

Tillit. Så lätt att förstöra. Så svår att bygga upp. Jag är rödluvan, jag har tillit. Så vargen jagar mig alltid. Det gör inget. För jag vet att vargar är lika jagade som jag.Det måste vara ett tungt och ensamt liv att alltid behöva föreställa sig. Att gömma sig. Att vara rädd för att bli avslöjad. Jag tror att jag föredrar att bli uppäten då och då, mitt hopp om att det finns godhet och äkta värme emellan oss människor föredrar jag att hålla fast vid. Då får man ta en varg emellanåt.



24 februari 2013

Säg mig vad du läser, så säger jag vem du är....och därmed avslöjar jag mina egna fördomar.

Som jag har förstått det är läslust något som går upp eller ner för de allra flesta människor. När jag 2009 plockade upp en roman för första gången på mycket länge insåg jag att jag verkligen hade saknat "sagor". För mig hade inte läslusten direkt försvunnit, bara tiden och möjligheten. Det jag hade gjort var att läsa facklitteratur tiden emellan.

Det är nämligen så mycket enklare, tycker jag, att lägga ifrån sig en bok om kompostskötsel eller arkeologi än en saga. För mig är i stort sett alla romaner sagor. Till viss del så vill jag lägga in självbiografier/biografier i den kategorin. Att kliva in och ur världar är bland det bästa som finns. Det spelar ingen roll om det skulle vara en deckarmiljö i Ystad eller i en galax långt ifrån vår egen.

Jag har varit mer snobbig och, det erkänner jag, elitistisk i mitt tänkande när det gäller litteratur. Med andra ord så har jag ibland sett ner på läsandet av Barbara Cartland romaner, och populärkulturella böcker av olika slag. Men det kan jag säga, att jag har läst Dostojevski, Camus och Hemingway har inte gjort att jag är varken mer eller mindre "duktig" eller "begåvad" än alla som läser Liza Marklund (har aldrig läst något av henne måste jag erkänna) eller Danielle Steel (henne har jag dock läst).

Anledningen till att jag läst de böcker jag har läst har berott på tillgänglighet. Skolbiblioteket hade väl Hemingway, mormor råkade ha Bröderna Karamasov hemma osv. Jag tog det jag kom över. Sakta men säkert föll jag ändå i fällan. Den att viss litteratur är mer värd än annan. Nobel. Jag säger bara det.

En fd lärare till mig berättade att som ett experiment har han börjat be sina (högskole) elever lista de fem bästa böckerna de läst, de som gett dem outplånliga minnen och har haft en effekt på dem. Hur många klassiker tror ni brukar ligga på de listorna?

För de svenska eleverna (han undervisar engelska, främst litteratur) ligger inte helt otippat någon bok av Astrid Lindgen där. (Jag har inte frågat om Cartland dock ; P). En del studenter är internationella och även där syns något viktigt - att det finns i stort sett alltid en barn eller ungdomsförfattares verk med på listan. Trots det är inte den delen av litteraturen riktigt "fin". Så det betyder ju att forskningen på den icke-kanoniserade litteraturen släpar efter.

Jag skulle vilja se lite mer essäer, avhandlingar, större uppsatser på något annat än Shakespeare. Det som borde vara viktigt är det som barn och ungdomar läser, för det formar till viss del deras tankesätt. Så läser de manga, analysera budskap som överförs från olika typer av manga! Läser de Hunger Games, då kanske man ska försöka förstå vad som lockar i de böckerna.

Vidare är det viktigt att se och förstå att all litteratur förmedlar budskap. Om man bara läser kärleksnoveller är man A) inte korkad, B) kanske törstande efter att få läsa om lyckan av att bli älskad, C) man kanske är en butler som heter Stevens och har uppfostras att undertrycka sina känslor för att det var opassande för en engelsman vid början av förra seklet att visa dem (Remains of the Day- Kazuo Ishiguro).

Men anledningen till varför det är viktigt att se vad som läses är för att om t ex kvinnan av i dag läser om riddare som räddar prinsessor då kan det vara ett tecken på att det "mest jämställda" landet i världen har en del av sin befolkning som undermedvetet förväntar sig en viss utveckling i sina relationer som motarbetar jämställdhet på andra plan.

Omvänt gäller detsamma såklart, om män läser kärleksromaner så tror de att kvinnor konstant vill bli räddade och försörjda. Själv har jag favoritgenrer som de flesta andra. De är inte kärleksromaner, men jag kan tycka det är trevligt ibland om det finns ett sånt inslag med. Jag föredrar fantasy, science-fiction, spök och skräckromaner, helst en blandning av alltihop samtidigt. Så då är jag kanske benägen att vilja fly verkligheten? Om vi dömer läsaren efter böckerna.

Men det är inte alltid boken, utan tolkningen av boken som är viktig. Slöläser jag för underhållning, eller tror jag att Stephen Kings böcker kan tala om för mig vad vi människor fruktar mest av allt, och i så fall är då King skicklig på att fånga upp sitt samtida samhälles massrädslor?

Just nu har jag vilat ett litet tag från sagovärlden genom att läsa facklitteratur. För det är något avkopplande med att läsa sånt som människor verkligen tror är sant, och mätbart. Istället för att leva sig in i sinnestämningar, föreställa sig andras liv så kan det vara skönt med lite hederliga empiriskt upplevda verkligheter ; P
PS. Malin, jag har fortfarande svårt med vilka som skulle ligga på min 5-i-topp-lista, men den här skulle definitivt göra det : D



19 februari 2013

Några dagar efter.....nåja tid är lite flytande.

Glömde lite att nämna alla hjärtans dag den 14, för att tja, sånt händer. Jag är väl kanske inte romantisk i traditionell mening. Men jag fick för mig att överraska min man på hans arbetsplats, vilket råkar vara ett kontor. Så jag köpte choklad och en bok med IQ-utmaningar och gick dit. Det sista kanske inte lät sååå romantiskt, men om man gillar Star Trek kan det vara det.

Jag önskar att jag hade planerat lite längre i förväg men hans överraskade min var bra nog åt mig. Sen önskar jag att jag hade låtit någon knäppa ett kort efter att jag var helt klar. Här är en självknäppt lite kass bild, men en hint är att jag inte är en alv!
Öronen, som knappt syns här var mer imponerande i verkligheten. Jag klädde ut mig till ett sändebud från Vulcan, därav IQ.boken, för det vore ologiskt att inte ge bort något användbart. Jag tror några av hans kolleger dock trodde att fruntimret med röd långrock (inte på denna bild), spetsiga öron skulle vara någon från Sagan om Ringen. Men hallå, man skulle kunna tro att folk här uppe aldrig hört talats om Spock, McCoy eller Kirk.

Jag hade roligt i alla fall. Fast frågan är om det inte var lika roligt på vägen ut när en förvirrad man undrade om han kommit rätt, är det här kontoret. "Kontor slash festlokal", sa jag och log. (Tydligen var han nån känd skidåkare som ville ha hjälp...men vem håller reda på alla idrottsmän?) Sen hade Decibel gjort ett så fint kort till sin lilla mamma i skolan. Vem kan önska mer av en dag?
Själv tror jag att maken vill att jag ska ställa till med fest snart, för det här fick jag ha, ha. Tropical drinks - here I come : )
Tonåringen och Deci var rörande överens om att man bör fika en dag som denna så det blev väl så. Den romantiska familjen personifierad : D


18 februari 2013

Ett alternativt viktorianskt samhälle

Jag var ganska tveksam om jag skulle vilja läsa något mer om den själlösa Alexia Tarabotti i höstas efter att ha läst den första boken av fem i den sk The Parasol Protectorate. Kanske berodde det på att jag läste boken på svenska, kanske berodde det på att jag inte gillade kärlekshistorien i den.

Men när jag såg att mitt bibliotek nyss fått hem den andra boken i serien, (naturligtvis på svenska) så beslöt jag mig för att slänga med den. Gail Carrigers uppföljare heter töntigt nog Chanslös, (eng. org är Changeless) men steampunk är ju alltid steampunk.

Det jag gillar med tvåan är det som var ok i ettan, den viktorianska miljön och alla uppfinningar som a la steampunk liksom hör till. Naturligtvis gillar jag också själva idén med Alexias själlöshet, det faktum att hon är jäkligt bra på att ta hand om sig själv och att det övernaturliga är ett naturligt inslag i imperiet. Jag gillar vampyrer, varulvar och spöken så den delen köper jag.

Men det är de konstanta beskrivningen av hennes yppiga bröst, och lätt fåniga sexscenerna som irriterar mig mest. Å ena sidan beskriver Carriger Tarrabotti som oattraktiv för en genomsnittlig engelsman, men för varulven/alfahannen Conall, vars maka hon nu är, så är hon oemotståndlig. För varulvar i stort verkar det som. Jag får intrycket att i det här avseendet har Carriger fallit i Twilight-fällan.

Ni vet, Bella är så intetsägande men världens vackraste man dyrkar henne. Det intressanta här i Chanslös/Changeless är att det finns fler Twiligth paralleller. Utan att spoila för mycket så kan jag nämna fnurra på tråden mellan de älskande, en oväntad sak som absolut inte kan hända som hände i Meyers värld  händer i Carrigers värld.

Jag har likt förbaskat bestämt mig för att läsa de tre sista delarna, men verkligen inte på svenska.
Anledningen att jag tänker fortsätta är för att andra boken var bättre än första, de är lättsmälta och jag gillar hennes själlöshet. Hoppas hon utvecklas lite mer karaktärsmässigt. Sen gillade jag verkligen slutet, det var inte lyckligt......men vad är en historia utan utmaningar.

PS. Jag vill också ha ett coolt paraply.
PSS. De svenska titlarna suger, när översättarna till varje pris ska försöka imitera ett annat språks fyndiga titlar. Att översätta changeless till chanslös blir så fel när man läser boken och inser vad den engelska titeln anspelar på. Det är ett futilt företag att slaviskt följa konceptet "Tjejen som visste för mycket", Tjejen som jobbar skift", Tjejen som föll överbord"....lägg av. Ta er artistisk frihet!

15 februari 2013

Att äta eller inte äta, det är frågan!

Just nu läser jag en ganska underhållande bok om matematik och den ser inte ut som våra skolböcker. Snarare så handlar den om varför siffror är viktiga. Den förklarar också saker som att vi har mycket svårt att uppfatta mycket små tal och enorma tal. Ett exempel är den häpnadsväckande stora skillnaden mellan t ex en miljon och en miljard.

Det som gör boken så intressant är författarens (så långt) förmåga att visa hur ologiskt vi människor använder siffror och statistik. Det sistnämnda är ju alltid en mätning på ett fenomen vid ett särskilt tillfälle av slumpvis utvalda personer. Vi gillar att stödja oss på statistik när vi ska verka seriösa, eller övertyga någon.

Problemet är att vad siffror egentligen säger är för oss vanliga dödliga inget vi verkligen TAR TILL OSS. Fler människor dör varje år av depression än bilolyckor. Gör det att vi tar hand om oss själva eller stressar ner för att minska en insjuknande faktor?. Fler människor dör av bilolyckor än flygplansolyckor. Gör det att vi bara tar bilen när det är absolut nödvändigt? Nej, vi är mer rädda när vi sitter i ett plan.

Förklaringen är (enligt författaren), simplifierat att allt som skadar, försvagar och dödar som går fort verkar våra hjärnor reagera på snabbare. Medan långsamma skeenden som förkortar våra och andras liv verkar vi inte ta på samma allvar. Jag vet många som fortfarande kör utan bilbälte, sitter med sina bäbisar i knä istället för att sätta barnet i en säker babystol.

Vilket för mig till det jag egentligen vill säga. Det är det långvariga lidandet vi borde satsa lite på att förebygga och förhindra. Statistiskt så har jag haft mindre bra träffar på Googlesökningar om hur man hjälper vuxna kvinnor med anorexia än unga flickor. Vilket gör mig otroligt frustrerad. För jag vet att om någon inte tillfrisknar så dör de i förtid. Vad gör vi med de som haft kroniska problem och inte kan hjälpa sig själva längre. Säger åt dem att de är hopplösa fall och att de aldrig kommer att bli friska.

Så hjärtlös är väl ingen tänker ni. Men det var vad min väninna sedan 31 år sedan fick höra för några år sedan av en läkare. Hon började få ätstörningar när vi började gymnasiet. Det fanns inte så omfattande eller bra behandlingsmetoder då. Jag får lite grann intrycket att det även i dag är svårt att få hjälp på ett sätt som är individanpassat, och framför allt att det ska gå riktigt långt innan sjukvården tar tag i unga tjejer, och i ökande skala, unga killars problematik.

Saker som dödar långsamt är svårare att få stöd och hjälp med. Jag har alltså en person som är lika gammal som mig själv i år, men dubbelt så gammal kroppsligt. Inget D-vitamin kvar, knappt något kalk, osteoporos, tandlossning, så svaga muskler att hon knappt orkar lyfta armarna över axelnivå. Lågt kalium, och mycket mycket mer.

Det är svårt att uppleva när någon plötsligt rycks ifrån oss. Jag vet, för jag har upplevt det. Men det betyder inte att det är så enkelt att maktlöst se på när någon sakta går mot ett stup istället för att springa. Därför om du som medmänniska inte har lyckats påverka personen att ändra sig står du fastfrusen som en staty. Jag anser att kvinnor i synnerhet åsidosätts inom sjukvården, forskningspengar har traditionsenligt inte satsats på att se hur man botar sk kvinnosjukdomar.

 Till och med är det så illa ställt att det har tagit fram tills nu för den moderna läkarvetenskapen att inse att kvinnors symptom på allt från Aspergers syndrom till hjärtinfakter är något annorlunda än mäns. Så kvinnor och flickor har lidit i onödan i evigheter. När ska vi vakna? När ska vi börja utöva riktig jämlikhet?
Birdy -"Skinny Love"

13 februari 2013

Fysik för frivilliga (att våga utmana sina invanda tankar om universum).

När jag var liten flicka hade jag många ideér om vad jag tänkte jobba med som vuxen. Alla möjliga. En sak som jag länge var fascinerad av var himlakropparna, rymdens mörker och tanken på att färdas där ute. Så astronaut var det jag lite siktade på. Jag minns väl min allra första egna bok om rymden.

Den var från femtio-talet, och det var min mormors kompis man som gav mig den för att han visste hur intresserad jag var av ämnet. Som ni alla förstår har forskningen inom astronomi klivit många steg sedan femtio-talet. (Själv tycker jag fortfarande synd Pluto :( )

Fast som författarna till den sista bok jag läst så väl uttrycker det "Om de förändringar som krävs för att infoga nya iakttagelser blir alltför bisarra tyder det på att en ny modell är av nöden" (s.49 Hawking & Mlodinov). Numera blir teorierna om hur hela universum, de fysiska lagarna djärvare och djärvare.

I Den stora planen, försöker Stephen Hawking och Leonard Mlodinov förklara hur många forskare (Hawking själv i spetsen), ser på sådana frågor som varför vi finns till, hur kommer det sig att universum ens finns till. Precis som filosofer och troende av olika religioner ges en förklaringsmodell på dessa funderingar.

Det som stoppade mina planer på att bli astronaut var bl a mitt usla mattesinne under grundskoletiden, de vansinnigt tråkiga fysiklektionerna och det faktum att jag insåg att i Sverige kommer inga bemannade farkoster skjutas upp under min livstid.

En sak är då säker, hade fysikböckerna haft lika roliga, spetsfundiga kommentarer som den här boken så hade nog jag satsat lite på fysiken i alla fall. Det har inte gått ett kapitel utan att jag har skrattat. Detta är naturligtvis lite grann av en "kvantfysik for dummies" bok, men den har verkligen ökat mitt intresse för fysik igen. Särskilt på atomnivå, och definitivt astronomi igen.

Det är svårt att sammanfatta boken, men den vill i alla fall poängtera att det sannolikt inte finns "någon matematisk modell eller teori som ensam kan beskriva universum ur alla aspekter" (s. 55 Hawking & Mlodinov). Det har alltså funnits en strävan att hitta en enda teori som skulle kunna förklara allting historiskt sett. Se, inte ens det hade jag riktigt greppat innan att forskare ville hitta en superteori som skulle kunna täcka allt från atomer, big bang eller tyngdkraften....och naturligtvis har ju frågan alltid varit om någon mystisk kraft eller gud har skapat allt.

Det tror ju inte dessa snubbar såklart. Däremot så har jag tack vare dem äntligen insett att saker som är oerhört små, typ fotoner, inte beter sig som större objekt eller fenomen. Helt otroligt nog finns det små partiklar som på en och samma gång vara "var som helst i unversum" (s. 67 Hawking & Mlodinov). De har ett mål men kan ta alla vägar samtidigt. Hur coolt som helst. Tyvärr fungerar det inte på större föremål. Men ändå.

Jag känner mig lite som Ariel i Lilla Sjöjungfrun när hon sjunger "En helt ny värld". Äntligen känns det som att det finns något nytt att fundera på. Sen vet jag inte om alla teorier i boken stämmer även om författarna gör ett förbaskat bra jobb att övertyga oss läsare om detta. Svårt att argumentera mot Stephen Hawking. Dock har ju jag, och ni, sett att under historiens gång får vi ständigt revidera saker som har varit en "absolut sanning". Jag säger bara - Pluto!

12 februari 2013

Förtrollad

Det är länge sedan jag läste en bok som fått mig att lägga till så många detaljer med alla mina sinnen som Erin Morgensterns Nattens Cirkus. Den har rekommenderats av så många bokbloggare att jag gav efter och köpte den i januari men lät den ligga. Samma dag jag började fundera på om jag inte skulle försöka mig på den såg jag att en bloggare hade recenserat den i ett inlägg. Då bestämde jag mig att läsa den så jag kunde gå in på hennes sida igen utan spoilers. Här hittar ni ELIS tankar om boken från förra året.

Nu kommer lite privata fakta om mig:
1. Jag hatar cirkusar (anledningen är kanske att ett av de starkaste minnen jag har av att bli väldigt allergisk härrör från mitt allra första cirkusbesök. Eller rättare sagt så långt kom vi aldrig. Efter att ha stått bredvid de spottande lamorna kunde jag helt plötsligt inte se. Akuten.)
2. Jag hatar clowner, alla som läst eller sett Det/It förstår varför.
3. Jag avskyr tanken på instängda djur. Vare sig de är på Skansen eller cirkusar.
4. Jag älskar den här boken.

Den är inte en bok som handlar om livet på en cirkus i traditionell mening. Vi vet ju att alla trick en trollkarl utför är just trick och illusioner. Men tänk om det var magi förklätt till trick och illusioner istället. Då vore det intressantare. På baksidan av boken står det att det här är "en egenartad berättelse som förenar en passionerad kärlekshistoria med magins förtrollande värld". Fast ärligt talat så tänkte jag knappt på att den kunde läsas som en kärlekshistoria, för jag var fullt upptagen med att vandra i magiska tält, känna doften av delikata godsaker och känna på is eller se världens underbaraste klocka för mitt inre.

Man ska inte hypa böcker, så det vill jag inte. Men jag måste säga hur den här boken påverkade mig. Enbart positivt.

Till skillnad från denna tavla som hänger i min svärfars och hans sambos vardagsrum. Jag hatar verkligen clowner.

09 februari 2013

"this ain't for you; it's for them"

Att vara i ett tillstånd där jag känner att jag byggs om inuti, både känslomässigt och tankestruktuellt (jag vet att jag hittade på det där uttrycket men det funkar för mig), är mycket märkligt. I början var jag i chocktillstånd, hur kunde det vara så att jag helt plötsligt hade nått en gräns för vad jag orkade. (Vi narcissistiska-storhetsvansinniga personer tror ju att vi är oövervinnerliga ; P.)

Skämt åsido, jag önskar att allt blev som vanligt så fort som vanligt. Jag måste fungera. Men det gör jag ju fortfarande inte riktigt. Kan inte läsa så fort som jag brukade, minnet sviker fortfarande ibland, och värst av allt - jag kan inte alltid spela glad eller att saker är ok fast det hade underlättat för alla omkring mig.

Nu är jag självutlämnande, men jag är trött på att inte visa min mänsklighet. Jag skrattar varje dag. Jag försöker läsa lite varje dag. Jag går på möten. Jag lyssnar på tonårsbekymmer. Väninnors trubbel. Jag skriver här. Mitt liv är bra på så många sätt. Jag är ändå inte helt hel. Men vem är det? Hålen i min själ var bara lite större än jag någonsin hade förstått.

Nu känns det mest som att jag måste bli som vanligt för att passa in i en värld som är omöjlig att passa in i för vem som helst. Till alla er som fortfarande håller ihop i ett stycke, jag saluterar er. Jag däremot, kan inte göra så mycket mer än att se vad som händer. Den största stressen att bli "odeprimerad" och en pyssel och bakmamma kommer inte längre så mycket inifrån mig själv längre.

Förväntningarna på att jag ska vara som jag brukade gör mest att jag förstår att det spelar ingen roll vad alla andra väntar på i min omgivning, jag måste gå igenom det här. För er skull, ni som håller av mig, så önskar jag att saker var annorlunda. Jag måste få stanna och pausa, jag kan inte alltid vara där ni förväntar er. Och Malin, tack för den här sången som fick mig att förstå att jag hela tiden försöker leva upp till förväntningar som kanske inte ens finns.....utom i mitt huvud.
"Turn it off, I wanna turn it off but everyone's waiting"
Missy Higgins - Everyone's waiting


08 februari 2013

"There's an ordinary world I somehow have to find"

Svår pågående Doctor Who-abstinens. Så jag måste visa er ett kort (dålig kvalitet) på min Svarta Malins most awesome iPhone -skal.
Vem behöver inte en TARDIS?

Eller en doctor, eller ett besök i England åtminstone. Min yngsta dotter fick precis den här presenten av en nyligen hemkommen vän.
Vilket i sin tur fick mig att tänka på en av Harry Potterfilmerna där telefonkiosken används som ingång till Ministry of Magic. Så jag tröstsurfade på Youtube för att hitta bra HP-klipp. Då trillar tonåringen in, som i sin tur inte hade vetat att Rowlings hade outat Dumbledore som Gay och tyckte det var det bästa hon hört på länge.

Annars låtsas hon att hon är en hinduistisk gudinna.
Eller så är det bara hennes lillasyster som står bakom henne : )
Jepp precis så var det. Min lilla hiphopper och min lilla "almost-wearing-black clothes- as -often-as-I-can" tonåring.





07 februari 2013

Rötter

Denna extremt långa dikt är skriven av min förfader,
Bernhard Elis Malmström.Professor i bl.a litteratur.
Ledamot av svenska akademin stol nummer tretton.
Nästan 150 år efter hans död skriver jag egna dikter 
.....nattetid. 
 
 
Vi suckar det så tungt uti skogen 
 
Och liten pilt han sitter en kulen höstekväll
och leker tyst inunder gula linden.
Han ser, hur ljusen brinna uti Gud Faders tjäll,
och hör, hur löven prassla under vinden.
Men huru länge pilten i sina drömmar satt,
allt mörkare blev skogen uti septembernatt.
Då suckar det så tungt uti skogen.

Och liten pilt han lyssnade, blev hemsk uti sitt mod
och började att springa utåt leden.
Han tänkte stygga tankar och skrämde upp sitt blod
och vilsegick på ljungbevuxna heden.
Han tänkte uppå fader, på mor och syskon kär:
"Gud nåde mig, som liten är! Om väl jag vore där!"
Då suckar det så tungt uti skogen.

Men månen träder stilla ur sönderbrusten sky
och kastar silvertäcket över jorden.
Och skuggorna förskräckta till bergens fötter fly,
och trollena de flyga uppåt norden.
Och bergens toppar glimma, men skogen han är mörk,
och uven sjunger sorgesång i regnbegjuten björk.
Då suckar det så tungt uti skogen.

Och liten pilt han löpte utöver vidan hed
och tänkte på så mången gammal sägen.
Och himlens stjärnor skredo, och natten led och led,
men ej så träffade han rätta vägen.
"I blida stjärnor alla uppå den höga stig,
I vissnade små blommor, o, sägen, sägen mig:
vem suckade så tungt uti skogen?"

Men alla stjärnor tego, och liten blomma teg,
och pilten många bittra tårar fällde.
Så kom han till små älvors tjäll. Med vingesnabba steg
han mitt i deras lätta ring sig ställde.
"O I, som träden dansen på ljungbevuxen stig,
I skönaste små syskon, o, sägen, sägen mig:
vem suckade så tungt uti skogen?"

Och liten älvadrottning med fagra läppar log
och smekte liten pilt på röda kinden:
"Gråt icke, vackra gosse, fastän du vilse drog,
fastän du blef så hemsk inunder linden!
Men sätt dig här på tuvan å ljungbevuxen stig,
och torka dina tårar, så skall jag säga dig,
vem suckade så tungt uti skogen.

När natten sakta stiger utöver land och sjö
och dagens sorl begynner att försvinna
och vågen går till vila inunder grönan ö
och alla vackra stjärnor börja brinna,
då bliver himlens båge så ren och spegelklar,
en här av goda änglar så tyst därunder far
och gråter silvertårar över jorden.

Då ser i himlens spegel sin bild den arma jord
och finner sig så dyster och förkastad;
hon täljer alla synder, all lögn och flärd och mord,
varmed hon är sen tusen år belastad.
Då far en dödens rysning igenom hennes märg,
då bedja alla dalar, då bikta alla berg,
då suckar det så tungt uti skogen."

"Hav tack, du älvadrottning! Det glömmer jag ej mer,
ej heller fruktar jag att hemåt vandra.
Se, där i månens strimma min rätta stig jag ser!
Farväl! Vi glömma icke brått varandra.
Väl är jag mycket ringa, ej har jag gods och gull,
men Herren vill jag lova, att aldrig för min skull
det sucka skall så tungt uti skogen."
 

02 februari 2013

"..ogres are like onion.....they both have layers"

Word Shrek!. Från vilken jag lånat citatet ovan. I mitt tycke är det svårt att veta vem som är en Ogre, (ett slags monster som vanligtvis äter människor, inte Shrek dock) och vem som är människa idag.

Många människor äter upp andra människor. Bildligt talat. Någonstans läste jag att Bram Stoker, som skrev Dracula, möjligtvis var undermedvetet påverkad av att Stoker hade en människa i sin närhet som sög ur all hans kraft. I dag kallar vi gärna dessa varelser energitjuvar.

Bild från Fanpop
Vem som helst kan förvandlas till en energidränerande varelse emellanåt. Helt förståeligt. Som Bono sjunger i "Stay, (Faraway, so close)", "A vampire or a victim, it depends on who's around".

Ibland tar det tid att lära känna människor för att de har så många lager. Precis när du tror att du känner honom eller henne så gör personen något du aldrig hade väntat. Ibland bra, ibland dåligt. Alla har sidor som är mindre trevliga. Det är så för oss människor. Vi är motsägelsefulla och innehåller alla färger som finns.

Om någons lager drar energi av dig är det tufft. Om du tycker om individen håller du fast vid den och hoppas på att det var bara det där lagret, men över och underlagrena är energigivande så du står ut. Dock finns de som har flera lager av utsugande och det är dem vi ska akta oss för. Händerna upp i luften hur många av oss har åtminstone träffat någon sådan?

Den viktigaste frågorna är; hur många har blivit av med personen? Eller i värsta fall personerna. Hur gör man? Hur undviker man dessa vampyrer? 

Min personliga plan är att?????? Ja, har någon ett bra förslag? Direkt konfrontation, svårt när vampyrer är skickliga lögnare. Så bra att de oftast ljuger för sig själva, de vet kanske inte ens om det själva....att de suger ur andras mojo. Gradvis undandragande, jo, ja, men ofta så klänger de sig fast just för att det är deras natur, vilket gör det hela svårare att glida ur deras nät.

Ibland måste man acceptera att ha personen i sin umgängeskrets. Det är din faster som är expert på att få dig att rasta hennes hundar - lyssna på hennes klagomål osv, bästa kompis fru som alltid vill ha hjälp med allt möjligt när han är inte är där, eller så står personen i någon ställning som är viktig för någon annan du älskar. Säger du då att gör dig av med X för personen bara drar ned oss allihop? Nej. Du står ut.

Men det som krävs först och främst är mod, orken att klara alla förändringar som sker runt ditt eget avståndstagande. Så lycka till. För jag vet att de flesta där ute innerst inne har den där personen runt sig, som oavsett hur många lager du skalar av fortsätter att få dig trött, på dåligt humör, eller bara får dig att känna dig sämre på något vis.