13 februari 2013

Fysik för frivilliga (att våga utmana sina invanda tankar om universum).

När jag var liten flicka hade jag många ideér om vad jag tänkte jobba med som vuxen. Alla möjliga. En sak som jag länge var fascinerad av var himlakropparna, rymdens mörker och tanken på att färdas där ute. Så astronaut var det jag lite siktade på. Jag minns väl min allra första egna bok om rymden.

Den var från femtio-talet, och det var min mormors kompis man som gav mig den för att han visste hur intresserad jag var av ämnet. Som ni alla förstår har forskningen inom astronomi klivit många steg sedan femtio-talet. (Själv tycker jag fortfarande synd Pluto :( )

Fast som författarna till den sista bok jag läst så väl uttrycker det "Om de förändringar som krävs för att infoga nya iakttagelser blir alltför bisarra tyder det på att en ny modell är av nöden" (s.49 Hawking & Mlodinov). Numera blir teorierna om hur hela universum, de fysiska lagarna djärvare och djärvare.

I Den stora planen, försöker Stephen Hawking och Leonard Mlodinov förklara hur många forskare (Hawking själv i spetsen), ser på sådana frågor som varför vi finns till, hur kommer det sig att universum ens finns till. Precis som filosofer och troende av olika religioner ges en förklaringsmodell på dessa funderingar.

Det som stoppade mina planer på att bli astronaut var bl a mitt usla mattesinne under grundskoletiden, de vansinnigt tråkiga fysiklektionerna och det faktum att jag insåg att i Sverige kommer inga bemannade farkoster skjutas upp under min livstid.

En sak är då säker, hade fysikböckerna haft lika roliga, spetsfundiga kommentarer som den här boken så hade nog jag satsat lite på fysiken i alla fall. Det har inte gått ett kapitel utan att jag har skrattat. Detta är naturligtvis lite grann av en "kvantfysik for dummies" bok, men den har verkligen ökat mitt intresse för fysik igen. Särskilt på atomnivå, och definitivt astronomi igen.

Det är svårt att sammanfatta boken, men den vill i alla fall poängtera att det sannolikt inte finns "någon matematisk modell eller teori som ensam kan beskriva universum ur alla aspekter" (s. 55 Hawking & Mlodinov). Det har alltså funnits en strävan att hitta en enda teori som skulle kunna förklara allting historiskt sett. Se, inte ens det hade jag riktigt greppat innan att forskare ville hitta en superteori som skulle kunna täcka allt från atomer, big bang eller tyngdkraften....och naturligtvis har ju frågan alltid varit om någon mystisk kraft eller gud har skapat allt.

Det tror ju inte dessa snubbar såklart. Däremot så har jag tack vare dem äntligen insett att saker som är oerhört små, typ fotoner, inte beter sig som större objekt eller fenomen. Helt otroligt nog finns det små partiklar som på en och samma gång vara "var som helst i unversum" (s. 67 Hawking & Mlodinov). De har ett mål men kan ta alla vägar samtidigt. Hur coolt som helst. Tyvärr fungerar det inte på större föremål. Men ändå.

Jag känner mig lite som Ariel i Lilla Sjöjungfrun när hon sjunger "En helt ny värld". Äntligen känns det som att det finns något nytt att fundera på. Sen vet jag inte om alla teorier i boken stämmer även om författarna gör ett förbaskat bra jobb att övertyga oss läsare om detta. Svårt att argumentera mot Stephen Hawking. Dock har ju jag, och ni, sett att under historiens gång får vi ständigt revidera saker som har varit en "absolut sanning". Jag säger bara - Pluto!

4 kommentarer:

  1. djupt, Hawking är ateist, spännande tankar

    SvaraRadera
  2. :D Ja- Hawking är oförnekligen ateist. Jag förstår att han resonerar som han gör. Men för mig personligen utesluter sällan en sak en annan. Hans intellektuella förmåga är långt är de flestas inom hans område, och jag respektera verkligen hans åsikter. Sen har jag med stigande ålder kommit att anse att det är omöjligt att verkligen en gång och för alla en absolut sanning. Det är lite lustigt, för i hela den här (fantastiska) boken är han ju så inne på samma tankegång inom väldigt mycket, men han verkar inte kunna vara öppen helt för att det varken går att bevisa eller motbevisa om något slags övernaturligt väsen kan existera. Det är helt ok för mig. Jag tänker bara Schrödingers katt, så det gör mig väl mer eller mindre till en smula agnostisk. Fast jag är glad över de människor som har en ljus och varm gudstro och utövar den på ett öppet och människovänligt sätt, oavsett vad de tror på. Själv har jag ju gått från ganska så djupt troende från barndomen (helt av mig själv, jag växte upp i tron att mina föräldrar var ateister), till att vilja utmana den bild som jag har haft. Faktum är att jag vill påstå att ateister många gånger har en tro de också, de har bara bytt ut gudomar mot vetenskap. Jag säger som Lennon, "what ever get's you through the night, it's alright".

    SvaraRadera
  3. med stigande ålder blir man förhoppningsvis även mer tolerant

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så känner jag inför ganska mycket jämfört med när jag var 18. Som en vis man sa, "jag är inte ung nog att veta allting", eller hur ; P Ha,ha.

      Radera