Säg mig vad du läser, så säger jag vem du är....och därmed avslöjar jag mina egna fördomar.

Som jag har förstått det är läslust något som går upp eller ner för de allra flesta människor. När jag 2009 plockade upp en roman för första gången på mycket länge insåg jag att jag verkligen hade saknat "sagor". För mig hade inte läslusten direkt försvunnit, bara tiden och möjligheten. Det jag hade gjort var att läsa facklitteratur tiden emellan.

Det är nämligen så mycket enklare, tycker jag, att lägga ifrån sig en bok om kompostskötsel eller arkeologi än en saga. För mig är i stort sett alla romaner sagor. Till viss del så vill jag lägga in självbiografier/biografier i den kategorin. Att kliva in och ur världar är bland det bästa som finns. Det spelar ingen roll om det skulle vara en deckarmiljö i Ystad eller i en galax långt ifrån vår egen.

Jag har varit mer snobbig och, det erkänner jag, elitistisk i mitt tänkande när det gäller litteratur. Med andra ord så har jag ibland sett ner på läsandet av Barbara Cartland romaner, och populärkulturella böcker av olika slag. Men det kan jag säga, att jag har läst Dostojevski, Camus och Hemingway har inte gjort att jag är varken mer eller mindre "duktig" eller "begåvad" än alla som läser Liza Marklund (har aldrig läst något av henne måste jag erkänna) eller Danielle Steel (henne har jag dock läst).

Anledningen till att jag läst de böcker jag har läst har berott på tillgänglighet. Skolbiblioteket hade väl Hemingway, mormor råkade ha Bröderna Karamasov hemma osv. Jag tog det jag kom över. Sakta men säkert föll jag ändå i fällan. Den att viss litteratur är mer värd än annan. Nobel. Jag säger bara det.

En fd lärare till mig berättade att som ett experiment har han börjat be sina (högskole) elever lista de fem bästa böckerna de läst, de som gett dem outplånliga minnen och har haft en effekt på dem. Hur många klassiker tror ni brukar ligga på de listorna?

För de svenska eleverna (han undervisar engelska, främst litteratur) ligger inte helt otippat någon bok av Astrid Lindgen där. (Jag har inte frågat om Cartland dock ; P). En del studenter är internationella och även där syns något viktigt - att det finns i stort sett alltid en barn eller ungdomsförfattares verk med på listan. Trots det är inte den delen av litteraturen riktigt "fin". Så det betyder ju att forskningen på den icke-kanoniserade litteraturen släpar efter.

Jag skulle vilja se lite mer essäer, avhandlingar, större uppsatser på något annat än Shakespeare. Det som borde vara viktigt är det som barn och ungdomar läser, för det formar till viss del deras tankesätt. Så läser de manga, analysera budskap som överförs från olika typer av manga! Läser de Hunger Games, då kanske man ska försöka förstå vad som lockar i de böckerna.

Vidare är det viktigt att se och förstå att all litteratur förmedlar budskap. Om man bara läser kärleksnoveller är man A) inte korkad, B) kanske törstande efter att få läsa om lyckan av att bli älskad, C) man kanske är en butler som heter Stevens och har uppfostras att undertrycka sina känslor för att det var opassande för en engelsman vid början av förra seklet att visa dem (Remains of the Day- Kazuo Ishiguro).

Men anledningen till varför det är viktigt att se vad som läses är för att om t ex kvinnan av i dag läser om riddare som räddar prinsessor då kan det vara ett tecken på att det "mest jämställda" landet i världen har en del av sin befolkning som undermedvetet förväntar sig en viss utveckling i sina relationer som motarbetar jämställdhet på andra plan.

Omvänt gäller detsamma såklart, om män läser kärleksromaner så tror de att kvinnor konstant vill bli räddade och försörjda. Själv har jag favoritgenrer som de flesta andra. De är inte kärleksromaner, men jag kan tycka det är trevligt ibland om det finns ett sånt inslag med. Jag föredrar fantasy, science-fiction, spök och skräckromaner, helst en blandning av alltihop samtidigt. Så då är jag kanske benägen att vilja fly verkligheten? Om vi dömer läsaren efter böckerna.

Men det är inte alltid boken, utan tolkningen av boken som är viktig. Slöläser jag för underhållning, eller tror jag att Stephen Kings böcker kan tala om för mig vad vi människor fruktar mest av allt, och i så fall är då King skicklig på att fånga upp sitt samtida samhälles massrädslor?

Just nu har jag vilat ett litet tag från sagovärlden genom att läsa facklitteratur. För det är något avkopplande med att läsa sånt som människor verkligen tror är sant, och mätbart. Istället för att leva sig in i sinnestämningar, föreställa sig andras liv så kan det vara skönt med lite hederliga empiriskt upplevda verkligheter ; P

PS. Malin, jag har fortfarande svårt med vilka som skulle ligga på min 5-i-topp-lista, men den här skulle definitivt göra det : D