31 maj 2013

Vägen delar sig många gånger...

....och varje väg, stig eller otrampad mark kan vara rätt eller fel. Om något sådant nu finns. Jag står och väger, funderar, om jag ska gå. Var kommer dessa stigar leda mig?
Läser Richard Dawkins och Le Guin, funderar på hur omöjligt det egentligen är att varje individ som är på denna jord egentligen finns eller har funnits till. De som skall komma, de har lika stor del i undret som vi 'gamla' varelser.

Denna vecka har varit dominerad en stark känsla av tja, starka känslor. Min besvikelse över hur illa människor kan göra varandra har varit så intensiv. Jag tänker på alla mina egna misstag. De medvetna och omedvetna. Hur många varelser har jag sårat eller skadat utan att ens förstå eller vetat om det. Den tanken försöker att ge mig perspektiv, försöker få mig att förstå saker som har hänt. Jag vet inte hur det bra det går?

Som the Doctor skulle ha sagt: "Nobody talk to me. Nobody human has anything to say to me today!". Låt mig vara ifred, men lämna mig inte. Just nu är det extra jobbigt att vara människa, jag vill inte ens höra mig själv. Jag vill ha ett trollspö, en magisk garderob, allt som kan ta mig och de mina från allt som skadar, allt som lämnar så svåra ärr att de ständigt påminner oss om att det inte är lätt att vara utvald, att få komma till denna värld.

Jag går och läser lite mer Dawkins......känns som det enda vettiga i nuläget.

29 maj 2013

Safirblå

När jag insåg att jag hade läst Amanda Hellbergs andra bok om Maja Grå istället för att börja i rätt ände, då blev jag väldigt sur på mig själv. Det är lite stor risk att man har fått helt fel inställning till allt i en serie om man gör så. (I retrospektiv så tycker jag inte att det blev så fel med just Hellbergs böcker.)

Men när jag efter att ha läst ut Kerstin Giers Safirblå inser att jag har läst andra boken i en serie IGEN, då kände jag mig som ett hopplöst fall. Ingenting i själva boken fick mig att tänka att det måste ha varit en del två. Jag visste att det var en trilogi, jag visste att den var ny då den stod på nyhetshyllan på biblioteket.

Jag läser sällan baksidor, ibland bra ibland dåligt. Just den här gången kunde det ha varit bra. Så jag åkte ner till bibblan för att låna ettan. Hittar den ingenstans. Sen visar det sig vid samtal med bibliotekarie att de liksom hade gjort en liten miss. De hade inte heller riktigt insett detta. Så de väntar på del ett, och jag står först i kön. De har inte första delen alltså, och jag anser då att detta måste vara ödet och meningen.

Så nu, Safirblå, en ungdomsbok som involverar tonåringar, tidsresor och två släkter som får en person i varje generation som bär på tidsresargenen. Faktiskt en ganska snyggt upplagd fantasy, särskilt snyggt är det med kapitelnamnen och extrainformationen som dyker upp på någon random sida då och då. Den piffar upp boken. Sen är det ett fascinerande drag att använda mystikern St Germain som levde under sjuttonhundratalet som anfader till resenärerna.

Det som drar ner mitt intryck av boken är denna eviga twilightyfiering av alla böcker där det finns en flicka och en pojke som huvudpersoner. Den kvinnliga karaktären Gwendolyn är lika fixerad vid den otrevlige och burduse Gideon som Bella är vid Edward, och jag känner bara - sluta!!! Den här beskrivningen av den manliga karaktärens enorma skönhet på alla sätt och vis blir till slut bara irriterande.

Det är inte kärleken jag vänder mig mot utan den här utseendefixeringen och dyrkan tjejerna visar. Killen är distanserad och väldigt Clint Eastwood-aktig. Jag trodde att vi hade kommit ifrån den här "tyst, stark man vs. överseende, hundvalpsliknande kvinnan som följer hjälten/antihjälten vad han än gör"-grejen. Men tydligen inte.

Trots detta gnällande så tänker jag läsa hela trilogin därför att idén är bra, konceptet, så jag är nyfiken på hur allt ska lösas med tidsparadoxer och dylikt. Första delen heter Rubinröd, och den avslutande delen som kommer i höst ska heta Smaragdgrön. Där har vi en sak som tilltalar mig, titlarna anspelar på olika tidsresenärer. Varje pojke/flicka med genen har en ädelsten, ett djur osv, som är deras personliga markeringar kan man väl säga. Samt att varje person har en profetia skriven om sig, lite spännande.

PS. Som bonus så följer Gwendolyn mitt spökspår genom att dessutom se de bortgångna, the dearly departed.


26 maj 2013

Ljuskänslig

Jag tror nästan att jag har någon medfödd känslighet för det annalkande sommarsolståndet, ca fyra veckor kvar och det är samma sak varje år. Har ni hört talats om sommarsorgsenhet? Då har ni det nu! Den här tiden är alldeles för vacker, alldeles för överväldigande, alldeles för mycket.

Mitt huvud snurrar nästan runt av all grönska, alla dofter från nyklippta gräsmattor/häggen/spireorna/människors solvarma hud. Ljuset är skoningslöst och avslöjar allt som snön barmhärtigt gömt. Inga heltäckande kläder att dölja sig inuti pga av värmen. Jag vet det är sanslöst att inte bara vara glad 24/7 denna ljuva sommartid.

Men det är jag också...fast det tar ett tag att vänja sig varenda år. Just den här tiden. Skolavslutningar, nationaldag, midsommarfirandet. Natten som aldrig riktigt kommer. Jag kan tycka att det är ironiskt att min äldsta dotter som ÄLSKAR sommar, sol och ljuset är född vid vintersolståndet...och jag som älskar frost, snövitt och mörkret som skyddar och lugnar är född vid sommarsolståndet.

I går tog jag med maken, mina flickor till Njupeskär som jag har blivit förälskad i. I naturen finns en ro som saknas inomhus, inne i samhället. Det var vila för min inre trötthet, men inte benen.
Den vidsträckta världen låg framför våra fötter. Så stor och mäktig. Men det var en klättring över snöhögar, svampig mark, stenblock och småsten, små vattenflöden av smältvattnet.
Barnen var storartade, lånebarnet Ali/Sol/Nova kämpade sig över tuff terräng i över en halvmil. På vägen hem sa en halvslumrande Nova att i dag förtjänade hon chips : ) Jag höll med.
Lite dåligt samvete har jag över att min förkylde make inte riktigt fick den lätta promenad som jag kanske föresvävat honom. Liiite värre än så var det nog. Men som de andra uthärdade han. Samt att han fick trösta lånebarnet när en huggorm dök upp.

I går var jag i nuet, närvarande, för det går inte att grubbla eller filosofera när varje steg man tar kan få dig att falla. Nyttigt, men jag kan ju inte göra detta varje dag.

Så nu är jag här igen. Snart juni igen, och jag är Alice igen. Upp och ner.
Avril Lavigne - Alice (Underground)



24 maj 2013

Ghostmode

Är i "ghostmode" just nu. Jag känner mig som ett spöke, bredvid - inte deltagande. Iakttagande, inte medlem i klubben. Ser, men vet inte om jag syns. Tänker, analyserar, går tillbaka i mina tankar, väljer nya banor, går fel i alla fall.

Läste ut Susan Hills hyllade The Woman in Black, spökhistorien no 1 för många. Inte dålig, inte oläsvärd...men jag väntade på den där förlamande känslan av rädsla. Som mestadels uteblev. Amanda Hellbergs Döden på en blek häst skrämde mig mer. En anglofil som jag själv borde ha uppskattat boken mer.

Historien om den arme Arthur Kipps som i naiv ungdomlighet tror att han kan rå på ett hämndlystet spöke känns mer än någonting som ett drama. Det känns som historien om hur han blir avskalad av sin oskuldsfullhet, framtidstro, vetenskapliga självsäkerhet. Miljöbeskrivningarna är dock sagolika. Myrmarker, mystiska ödehus, dimman som lever som ett eget väsen. Ljud och ljussättningen är bra, men kvinnan i svart....jag kan inte annat än att undra vad hon ska symbolisera. Kanske lämpar sig denna bok för en energisk litteraturstudent. Jag är dock tillräckligt intresserad för att kunna läsa mer av författarinnan.

Men kanske ska jag tillskriva mitt eget spöklika jag den uteblivna, förväntade upplevelsen. Min egna mörka sinnesstämning överskuggar allt annat. Ett spöke blir inte rädd för andra spöken.

21 maj 2013

1800-talet från den smutsiga sidan

Ett mycket intressant ord är 'vidunderlig'. Jag har alltid associerat det med något som är: bortom ord märkligt, storslaget, för komplext för att sätta ord på fenomen. Jag tror ni förstår lite vart jag lutar. Det lika intressanta är då ordet 'vidunder' som inte känns som något annat än ett slags obeskrivligt monster, jag föreställer mig att det är ett ord som används om drakar, Jabberwockys, eller vidriga varelser rent generellt.

Sett ur den synvinkeln så tycker jag titeln på Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia är lätt vitsig och finurlig. Romanen är, i mitt tycke, en fascinerande väv av historia och fiktion. Protagonisten Hercule Barfuss föds som vanskapt dvärg av en prostituerad i början av artonhundratalet. Han är döv, men hör med sitt inre öra. Hercule har gåvan/förbannelsen att kunna läsa tankar. Det räddar ibland hans liv, men gör honom samtidigt väldigt utsatt när fel personer utnyttjar hans inneboende godhet.

Min känsla av en genomtänkt titel grundar sig på hur en gravt handikappad människa under förförra seklet kunde ses som ett vidunder, ett missfoster - freak som vi säger ibland. Den språkliga släktskapen mellan 'vidunder' och 'vidunderlig' är ovanför min horisont, men kanske handlar det om något som är för stort för att begripa och det gör det skrämmande och samtidigt vackert i all sin fasa. för vad är väl kärlek om inte skrämmande stort många gånger.

Beskrivningen av hans liv och den stora kärleken är en historia som är grym, vacker och blodig. Man följer honom från första andetaget till sista. Utan att använda spoilers i allt för hög grad måste jag ändå säga att är man intresserad av europeisk historia under nämnda århundrade så får man här en dos av sitt lystmäte. Dock inte från historieböckernas kungar och adel, utan samhällets olycksbarn. Den som tror att det någonsin varit glamoröst att vara prostituerad kanske ska läsa igen Vallgrens lilla mästerverk.

Tack till Phoenix som gav mig denna bok för ett år sedan, det är först nu som jag har varit mogen att ta mig igenom denna vidunderliga bok.

20 maj 2013

Pingsthelgen 2013

Så fin helg. Jag inledde den med ett besök i Falun hos orkanen Olga och blixtvisit hos modern. På vägen hem åker jag över Söderås och känner att finare än så här kan det inte bli.
Jag stannade bilen och gick ut för att njuta av solnedgången där.

Helgen bjöd på värme och lätt växlande molnighet. Te med maken och vännen P. Men igår, söndag, så tog jag mina flickor på skogsutflykt i Siljansfors. Om ni är i Dalarna på väg mot Malung väg 45 så är det ett bra ställe om man har barn. Vi började gå en kilometersslingan som heter Knattestigen.

Tomtar och troll överallt.
Men vi gick en extra vända. Vi vet egentligen inte om vi gick 2,5 eller 5 km spåret för det kändes som 10 i gårdagens värme.
Så en sån här syn är ganska välkommen när man har alldeles för varma kläder och leker skogsmulle.
Decibel, Ali och Sol var tacksamma över en chans att svalka sig lite. Men visst, någons fot halkade i, tonåringen voltade nedför en backe med resulterande skrubbsår, vi fick kämpa oss över myröversvämmade stigar och förbi spindelklädda träd. Med andra ord - vi hade en bra dag.

17 maj 2013

Zombies

Jag vet inte jag, när jag tittar på sista tidens bokläsning så ser jag hur tydligt jag väljer bort vissa typer av böcker. Det är nog bara så att jag helt enkelt får erkänna för mig själv att jag sannolikt aldrig mer kommer vilja ta upp en "normal" kärlekshistoria mellan en man och kvinna. Helst ska ena parten vara död, vanskapt eller psykopatisk för att jag ens ska vilja ta upp boken.
Jag har aldrig varit någon zombieälskare, men sista året så har jag ärligt talat varit lite mätt på andra monster så därför har en och annan rulle slunkit ned. Nu har jag läst Varma kroppar av Isaac Maron. Den har filmatiserats helt nyligen och släpptes på bio i Sverige för drygt en månad sen.

Storyn utspelas i en postapokalyptisk värld där människor får lov att slåss med zombies för att överleva.  Som många vet är zombies, till skillnad från glittrande vampyrer, varken smidiga med ord, kroppshållning eller sitt dödande. Faktum är att deras ljud är mest: "Aaaargh". Vilken huvudpersonen, R, tycker är aningen jobbigt. Att vara död är inte kul, men att knappt kunna prata om upplevelsen gör det värre. Att vara zombie hade inte varit hans förstahandsval.

I boken förekommer ätande av hjärnor, det sticker jag inte under stolen med, trots det så känns det sällan läskigt eller helt osympatiskt. Varifrån kommer alla dessa zombies? Hur skapades de? Rs mänskliga väninna Julie tror "inte att det kommer ifrån nån förtrollning eller virus eller radioaktiv strålning. Jag tror det har ett djupare ursprung. Jag tror det kommer ifrån oss" (s 268). Dessa två, tillsammans med sina närmaste vänner börjar se sin självklara värld ur ett annat perspektiv.

För mig som läst många böcker med myter och religion som huvudtema är det svårt att inte få kopplingen till skapelse eller frälsartema när jag läser denna bok. Visst kan man tänka Twilight fast i zombieversion, dessutom finns känslan av tonårsvåndor där, och ja -  en del saker är förutsägbara. Gör det boken mindre intressant då? Nej, jag fascineras alltid när författare adopterar "monster" för att göra dem mer acceptabla och mindre läskiga för oss.

Vi har snart tämjt varenda klassiskt monster. Vad ska vi uppfinna för att skrämma oss själva nu? Jag menar Stephen King fick ju till slut skrämma oss med köksredskap och fordon i ren desperation och det var många år sen ("Trucks" som filmades med titeln Maximum Overdrive).

Då jag dessutom läst de fyra svenska översättningarna av Derek Landys Skulduggery Pleasant-serie så har jag fortsatt på mitt monstertema. Landy har gett ut sju böcker, två till planerade, om skelettdetektiven Skulduggery och hans lärling Valkyrie Chain. Det är ungdomslitteratur där det flödar slagsmål, övernaturliga väsen och ganska mycket humor. Valkyrie åldras ca ett år per bok precis som Harry Potter, det här är inga mysiga skolor eller helt pålitliga trollkarlar med. Här är alla en eventuell Beatrix Lestrange, och det närmaste man kommer Hagrid är Skulduggery...men helt kan man inte lita på Valkyries mentor.

För en mer avhärdad läsare i åldern 11-14 år så kan nog vissa saker vara lite blodiga och våldsamma. Eftersom att jag är varken eller vill jag mest bläddra förbi alla slagsmål fast det är fusk. Grundstoryn är ok och jag var tveksam om jag skulle läsa mer än en bok, men nu sitter jag där efter fyra delar och surar för att jag vill veta vad som händer. Ett problem med sc-fi och fantasy är att när översättarna inte hinner med och resterande böcker finns på engelska så har sällan något bibliotek de engelska delarna. Man kan få stå på kö hur länge som helst för att få läsa fortsättningar i serier.

Det är väl så alla sci-fi bokhandlar och nätbutiker överlever, frustrerade läsare som inte orkar vänta på lånen så man köper böckerna till slut. Nåja en bok i hyllan är bättre än en nedlagd butik...eller nåt sånt.

13 maj 2013

Hemma bra, borta bäst.

En varm dag förra veckan tog jag och tonåringen oss ut i skogen. Det var en sån där dag då solen gassar så att doften av tallbarr nästan bedövar sinnena när man strövar genom markerna. Skönt då att se vatten som porlar bredvid oss. Så nu har jag fått årets första "doppa händerna utomhus i vildvatten"-upplevelse.

Tänker att jag bara skulle vilja ta bilen och sen skulle åka på roadtrips. Sols ideér börjar påverka mig. Hon älskar filmer som Brother, where art thou?, och har en dröm om att bara hoppa på ett tåg som fripassagerare...bli luffare ett tag. Jag känner likadant, jag vill bort härifrån nu.

Men jag brukar bli rastlös på våren. Få vandringslust. Det är också på våren det slår mig att jag är allergisk. Inte bara mot något få fånigt som björkpollen, utan även alla pälsdjur som finns. (Nej kommer någon nu dragande med någons farmors mosters brylling som har en allergifri pudel som ingen kan bli allergisk så har jag bara en sak att säga - up yours!)

Jag tog sprutor i många år som barn för att bli frisk. De sprutade helt enkelt in allt jag inte tålde för att jag skulle höja min tolerans mot allergener. Samtidigt fick jag salvor, ögondroppar och väldigt många och starka mediciner mot mina besvär.

Det var inga metoder som fungerade. Jag har testat akupunktur. Jag har försökt hypnotisera mig att jag är frisk. Men ge mig en kattunge och jag ger dig bevis för att det finns fåniga åkommor.

Det här gör,i förlängningen, att trots att jag känner människor i hela Sverige så kan jag i stort sett aldrig hälsa på och t ex sova över hos dem. Katter, hundar och annat fluffigt sätter planerna på skam. Lite synd, nej mycket. Våren påminner mig om att vissa saker är ouppnåeliga .Så att jag är en kattmänniska spelar ingen roll. Tur att jag är en ormmänniska också. (Öh, nej. ingen spindelmänniska, absolut inte. Jag vet att de finns, jag respekterar dem, men hoppas de flyttar till en annan planet.)

Så all dressed up and nowhere to go. Jag stannar väl hemma och läser istället.

11 maj 2013

Asimov

Om du har sett en snygg Will Smith springa omkring som polis och jaga robotar så har du antagligen sett den här:
En ganska ok film som jag såg för några år sen. Men om den är väldigt lik Isaac Asimovs novellsamling "Jag, Robot" är en bra fråga.
Boken är upplagd så att vi får noveller levererade som små anekdoter berättade av huvudkaraktären Susan Calvin, robotpsykolog, när hon intervjuas på ålderns höst. Calvin föds 1982 och har vid tiden för intervjun varit med sedan den första arbetsroboten togs i bruk. Nu vid slutet av allting så är robotindustrin helt utbyggd och jorden med sina nuvarande landsgränser ser helt annorlunda ut. (Som kuriosa kan nämnas att de i förbifarten säger att Sverige är det sista landet som upplöses.)

Jag tycker att språket känns tidlöst, att den är skriven 1950 är svårt att tro på, men så är det. Självklart kan man le åt att Asimov la in ett världskrig vid 1998-1999 eller att en robot skulle anses vara dyr när den kostar 30000 dollar som första upplaga. Men i övrigt finns det mycket att fundera på.Några av novellerna är sorgliga, andra tankeväckande, medan en är otroligt rolig. Min favorit som heter "Logik".

Två karaktärer som återkommer i Calvins historier är George Powell och Mike Donovan, de får ofta testa nya modeller ute i fältet. När de ska köra igång QT-1, mest kallad Cutie, blir de nästan nervvrak eftersom att Cutie vägrar att tro att den är skapad av människor. Med motiveringen att "ingen varelse kan skapa en varelse överlägsen henne själv" (s 97) går Cutie iväg för att ta över hela stationen de arbetar på.

Det låter kanske obehagligt och det är precis så Powell och Donovan känner det. Speciellt som att Cutie inte tror att varken jorden eller andra världar finns, dessa existerar bara som en vanföreställning testkillarna har. Problemet är bara att det är på väg livsfarlig strålning mot en planet som Cutie inte tror på och det är tänkt att strålningen ska avstyras från den här rymdbasen.

Det är svårt att argumentera mot en överlägset starkare och smartare robot. Det betyder inte att Cutie (eller någon robot i hela boken) framställs som ond. Cutie blir bekymrad över Powell och Donovans förestående "skrotning", det är så roboten förstår att vakttjänstbyte är, och påpekar "jag tycker om er två. Ni är lägre stående varelser med bristande slutledningsförmåga, men jag känner verkligen en sorts tillgivenhet" (s 106). Jag tyckte den här specifika novellen belyste problemet med att hur smart man än programmerar en dator eller robot så är de ändå begränsade utan sin initiativförmåga.

En av de viktigaste sakerna med Asimovs bok är introduktionen av de tre robotlagarna, som här formuleras i skrift för allra första gången.
1. En robot får aldrig skada, eller genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.
2. En robot måste lyda order från en människa, förutom om sådana order kommer i konflikt med första lagen.
3. En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med första eller andra lagen.

Sci-fi-nördar vet vad jag talar om här. Har man sett Star Trek TNG så vet man, for sure! Men jag vill belysa att alla novellerna är kopplade till de bekymmer som kan uppstå om roboten inte vet hur den ska tolka en order, eller om man vid programmeringen försöker justera robotlagarna. Susan Calvin säger till sin intervjuare "jag har ju själv blivit kallad robot. De har med alla säkerhet talat om för er att jag inte är mänsklig" (glömt sidan men det är i början), men hon är människa.

Saken är bara att som man sakta förstår som läsare så är robotarna mer förståeliga, ärliga och logiska än människorna som Calvin har omkring sig. Jag kan bara ana att Calvin skulle föredragit att vara robot framför av släktet Homo Sapiens. Det låter helt vettigt när man läser Asimov. Detta är en klassiker som förtjänas att läsas inte bara av sci-fi intresserade.

Men var låg likheten mellan film och bok. Jag tror att det är främst från novellerna "Lilla försvunna robot" och "Lögnare" som man tagit inspiration ifrån. Förvänta er ingen Will Smith iaf, det säger jag då bara!

10 maj 2013

Deckare, äktenskap och minnen

Ett äktenskap är inte det lättaste att ro i land. Efter att ha läst Gillian Flynns Gone Girl känner jag dock att de svårigheter jag och min man står inför är inget jämfört med Nick och Amy. Det här ska säkert sorteras in under genren deckare eller thriller, men jag skulle vilja hitta en riktigt rättvis insortering av den - men misslyckas.

Egentligen spelar det ingen roll vilken genre en bok tillhör, när man läser så pass mycket som jag vill man bli berörd och gärna lite överraskad. Visst är det en del saker jag räknade ut innan, men eftersom att jag inte vill lägga upp några spoilers så avstår jag från att ta upp dem. Däremot måste jag beundra huvudkaraktärerna, och då särskilt en av dem. Fast ni får nästan lov att läsa boken själv för att välja vem ni uppskattar, eller hatar.

Storyn är en som följer, Amy Dunne försvinner från sitt hem samma dag som hon och hennes man Nick firar sin femåriga-bröllopsdag. Bara sådär. Nick är bokens första berättare, han börjar med just den dagen. Den andra berättaren är Amy som vi förstår har skrivit dagbok ända sen de träffades, så hennes perspektiv startar några år tidigare. Är Amy kidnappad, mördad, har hon rymt och frågan är varför? Förvirringen är stor och sakta men säkert inser vi att Nicks förvirring inte bara rör hennes försvinnande utan även Amy själv.

Vem är Amy? Det är Nick som ställer sig själv den frågan. Många gånger har han undrat det. Som läsare får vi uppleva en man som kanske inte är så uppmärksam på detaljer eller sammanhang, han minns inte vad hans fru och han har gjort för speciella saker tillsammans. Inte heller verkar han veta vad hon gör på dagarna när han jobbar eller vad hon tycker om.

Nick lider av viss existentiell ångest och reflekterar över att det är "a very difficult era in which to be a person, just a real, actual person, instead of a collection of personality traits selected from an endless automat of characters. And if all of us are play-acting, there can be no such thing as a soulmate, because we don't have genuine souls" (s69).

Det här är mitt inofficiella bröllopsfoto, jag tycker bättre om det än de studiotagna. Det var i slutet av mars och det var inte mycket snö kvar den dagen men vinden började tillta. Undrar om det är därför så många vill gifta sig på sommaren - en vacker dag, därför att man undermedvetet tror att vädret kommer avspegla äktenskapets karaktär.

Efter att ha läst ut boken i går natt så började jag tänka på att det numera till och med är länge sen vi firade vår femåriga-bröllopsdag. Så jag satte mig en stund och tittade på kort från bröllopet och vår bröllopsresa. En nostalgitripp. Konstigt nog kände jag mig mer rörd när jag såg bilderna på oss, ensamma, i London, än när jag såg oss utklädda i kyrkan och ett par timmar efter.

Vi själva. I en stad som precis drabbades av värmebölja och vi hade bara kläder som passade Dalarna i slutet av mars : ) Tur att vi hade fickpengar. Jag kan säga utan att överdriva att de dagarna där var några av de lyckligaste i mitt liv. Jag tror att D. skulle säga exakt samma sak.


07 maj 2013

Froghunting

Varje år förvandlas en del av Mora Kommun till en plats där det pågår, som en av tonåringens bekanta uttrycker det: "gangbang i naturen". Det låter kanske märkligt men det är ganska roligt. Det är grodornas parningsgöl i Sollerön. En söt by i närheten av Tomteland där vikingagravar varvas med de spökhistorier som omger dem.

Men åter till grodorna. Det är ljudet man fascineras av. En myriad av grodor som får det låta som en rallytävling. Ljudet är ibland öronbedövande. Varje år åker jag dit och varje år så ser jag åtminstone EN groda. Inte i år. Döm om min stora besvikelse när vi kom en högsäsongsdag, hörde de rackarna klart och tydligt men inte ser EN ENDA groda.

Men tonåringen muntrade upp sig själv och mig med utforskning av den"falska" silvergruvan precis bredvid. Det känns lite läskigt att gå där, som att allt skulle kunna störta in över en. Fast jag ska ju vara äventyrlig i sommar så jag börjar väl nu. Men S. fick vägleda mig för hon är säkrare på stegen.
På väg ner.
Lite mysigt med de mossbeklädda väggarna. Vädret var inte riktigt med oss, det måste sägas. Mulet, duggregn och glädjande nog lite blåsigt. Sen har det inte blivit särskilt grönt än så det kändes lite ödesmättat tungt.
Inte så upplyftande bild eller färger, men här pågår det "frogging". Nya grodor tillverkas på löpande band. Stället heter Agnmyren, men för att komma ner dit måste man starta vid....
..."en vokal" som tonåringen sa. Imponerande språk. Här i Mora finns ganska många byar. Alla har sina egen variant av svenska, eller någon form av dalmål om ni så vill,men det är fortfarande svenska. Något svårt att förstå om man aldrig hört det förut. Men man förstår varandra över byarna, trots variationen. Jag tror, om jag inte missminner mig, att det här ska heta "Klikten" på vanlig svenska-

Härmed ska jag skriva ned de tre första meningarna ur Solleröns Britt-Liz Jönssons bok på sollerömål, boken heter Kisti å Katto. Det är en barnbok som Jönsson skrivit.
"Ä e lådin. Snjon a dräj åv. Kisti å Katto klipp trullskållär".

Jag kan helt lugnt påstå att man är väldigt stolt över sina byar, sina dialekter och traditioner i Dalarna. Mora är inget undantag, utan man vill verkligen att språket och traditionerna ska tas upp av den yngre generationen. Den boken jag nämner här upp är unik för att den har både svenska och sollerömål sida vid sida så alla ska förstå, samt att en CD medföljer. Så är man lite språkintresserad är det en chans att få höra sagan på orginalspråk uppläst.

(Vad det står på svenska? = Det är vår. Snön har försvunnit. Kerstin och Katten klipper trollhuvuden /grästuvor/.)




06 maj 2013

Ungdomars magiskt och spöklikt bokavdelning

I Mora har vi som tur var ett bibliotek. Ett som jag frekventerar med glädje.Särskilt sedan en av bibliotekarierna bestämde sig för att sätta 'magiskt och spöklikt' som titel på en indelning av deras ungdomslitteratur. Själv anser jag att det är lite lättare när novell och romanavdelningarna delas upp lite i genrer. (Sen kan man ju diskutera huruvida en bok sorteras rätt, men jag har noterat på vuxenavdelningen att de har fler ex av samma bok fast under olika genrers.)

Säg att du vill läsa någon deckare men vill hitta en ny spännande bekantskap, då går du till deckarhörnan. Om man som jag föredrar fantasy eller sci-fi blir man lika glad över att det lagts ned lite arbete på att sortera upp böckerna för att på så vis locka "rätt" sorts läsare till "rätt" sorts böcker.

När det gäller böcker till yngre läsare har det slarvats lite med detta, så jag uppskattar att man nu gör samma sak för den gruppen. Dvs. vi som läser barn och ungdomslitteratur oavsett ålder : D

I alla fall ville jag hitta böcker i övernaturligtavdelningen som jag tror riktar sig till olika målgrupper. Jag valde Darren Shans Birth of a Killer, och Kirsten Millers Kiki Strike - Skuggornas stad. Böckerna är olika på så många olika vis att jag inte vet var jag ska börja.

Shans bok handlar om rent övernaturliga väsen som vampyrer och vampanezeer, jag vet - lite fånigt uttryck men det lät säkert coolt på engelska, och är förlagt till en annan tid.
Millers bok är jag inte ens säker på varför den står under övernaturligt för det är mer äventyr och deckare. Den utspelar sig i nutid.

Dock så hade jag en baktanke med det hela. Av en snabb bläddring av bägge böckerna så insåg jag rätt snabbt att den ena boken bara hade manliga huvudkaraktärer och den andra bara kvinnliga. Så jag har läst dem med utgångspunkten att böckerna kanske tänks locka pojkar eller flickor.

Kiki Strike är en historia om Kiki Strike, från början av historien en ca tolvårig tjej med ambitionen att skapa en liten liga med flickor i samma ålder som är specialister på olika saker och som har gemensamt att de inte uppskattas av sin omgivning. Berättaren är Ananka Fishbein som tar oss igenom berättelsen om hur hon lärde känna den mystiska Kiki och de andra i gruppen som tar namnet Irregulars. De hittar en mystisk underjordisk stad under själva New York och det är lite intriger samt frågan som dyker upp hela tiden är: kan man lita på Kiki?

På baksidan av den upplagan jag läste har omdömet " 'Om Harry Potter hade bott i New York hade han varit vansinnigt förälskad i Kiki Strike' " av tidningen Vanity Fair. Neeeej, för Harry har redan bevisat att han föredrar lätt oansenliga, lugna rödhåriga tjejer som inte är särskilt farliga. Han hade inte fallit för kampsports-Kiki. Så vi kan lugnt dra slutsatsen att den reportern aldrig läst Potterböckerna särskilt noggrant.

Darren Shans huvudkaraktär Larten Crepsley är precis som Kiki en farlig typ av människa. I alla fall ett tag, eftersom att han strävar efter att bli vampyr efter att tror sig ha sumpat sina chanser i människovärlden.Boken börjar bra med en skildring av ett hårt liv för fattiga människor i ett samhälle där barnarbete är en nödvändighet för familjens överlevnad. Det är ett kallt och rättslöst samhälle där FNs barnkonvention är obefintlig.  

Birth of a Killer är ju väldigt mansdominerad och precis som i föregående bok så släpps inga intressanta karaktärer fram av motsatt kön. Visst är någon kvinna med och är lite cool på en cirkus, men dessa är fortfarande inte centrala för just denna bok. Det centrala är en fortsatt hård och kall miljö, vare sig du umgås med människor, cirkusfolk eller vampyrer. (Ok vissa på cirkusen är väl juste, men Larten får slita hårt var han än befinner sig.) Det är tough love som gäller, om någon alls.

Viktigt att veta är att bägge dessa böcker ingår i serier. Kiki Strike har tre böcker om sig, Larten Crepsley fyra. Men Kiki har en cool hemsida kolla in HÄR . Vad fick jag ut av allt detta då? Tja, ingen av böckerna var mästerverk men om jag hade varit tolv år igen så hade jag fortsatt och läst bägge serierna. Jag hade dock blivit imponerad av Kiki Strike eftersom att hon inte är ett övernaturligt väsen (så vitt jag vet än), fast hon är supercool och hjälper andra att bli supercoola. Det som också hjälper upp hennes poäng är alla tips Miller drar med jämna mellanrum om skuggning, förklädnader o.s.v.

Det känns ändå som att Millers bok skulle locka färre pojkar, men att Shans bok ev skulle locka fler läsare av bägge könen. Kanske är det fördomar från min sida, men en bok om tjejer i tidiga tonåren som är kick-ass det brukar inte så ofta locka unga killar när det inte finns sex med och det gör det knappast, eller?

05 maj 2013

Planera is for cowards!!!

Ibland oroar jag mig för min mentala hälsa. Sen kommer jag på att det är helt normalt för mig att vara galen, ur synk och allmänt tankspridd. Då känner jag mig vanligtvis lite lugnare. Det är inte som att jag (tja, en slags medlem i styrelsen) inte visste att dotterns dansklubb skulle ha årsmöte vid 17'00 idag. Jag justerar oftast protokollen så det betyder att jag liksom sekreteraren antecknar vad som sägs.

Jag kan inte förneka det. Det står med min egna ord, min handstil "jag bakar till årsmötet". Så varför jag sköt upp det till kl halvåtta i går kväll kan man undra.
Från aprils Streetdancetävling i Falun i år. Nova poserar i startläge. Hon gick vidare den här dagen och hennes lycka visste inga gränser. Så jag tänkte att jag skulle göra något i klubbjackans färger.
Nej, inte cerise/svart. Utan rött/svart. Men seriöst vet ni hur svårt det är att få tag på tomterött i marsipan...för att inte säga göra egen.
Jag vet, en sorgligare samling dammsugare får man leta efter. Men det är iaf min sorgliga samling : )
Jag bakade lite chokladmuffins och någon slags miffad Bountykaka som straff för att jag började alldeles för sent.
I paid my dues, som Anastacia sjunger. Varför göra något i god tid när man kan göra det en lördagkväll?