10 maj 2013

Deckare, äktenskap och minnen

Ett äktenskap är inte det lättaste att ro i land. Efter att ha läst Gillian Flynns Gone Girl känner jag dock att de svårigheter jag och min man står inför är inget jämfört med Nick och Amy. Det här ska säkert sorteras in under genren deckare eller thriller, men jag skulle vilja hitta en riktigt rättvis insortering av den - men misslyckas.

Egentligen spelar det ingen roll vilken genre en bok tillhör, när man läser så pass mycket som jag vill man bli berörd och gärna lite överraskad. Visst är det en del saker jag räknade ut innan, men eftersom att jag inte vill lägga upp några spoilers så avstår jag från att ta upp dem. Däremot måste jag beundra huvudkaraktärerna, och då särskilt en av dem. Fast ni får nästan lov att läsa boken själv för att välja vem ni uppskattar, eller hatar.

Storyn är en som följer, Amy Dunne försvinner från sitt hem samma dag som hon och hennes man Nick firar sin femåriga-bröllopsdag. Bara sådär. Nick är bokens första berättare, han börjar med just den dagen. Den andra berättaren är Amy som vi förstår har skrivit dagbok ända sen de träffades, så hennes perspektiv startar några år tidigare. Är Amy kidnappad, mördad, har hon rymt och frågan är varför? Förvirringen är stor och sakta men säkert inser vi att Nicks förvirring inte bara rör hennes försvinnande utan även Amy själv.

Vem är Amy? Det är Nick som ställer sig själv den frågan. Många gånger har han undrat det. Som läsare får vi uppleva en man som kanske inte är så uppmärksam på detaljer eller sammanhang, han minns inte vad hans fru och han har gjort för speciella saker tillsammans. Inte heller verkar han veta vad hon gör på dagarna när han jobbar eller vad hon tycker om.

Nick lider av viss existentiell ångest och reflekterar över att det är "a very difficult era in which to be a person, just a real, actual person, instead of a collection of personality traits selected from an endless automat of characters. And if all of us are play-acting, there can be no such thing as a soulmate, because we don't have genuine souls" (s69).

Det här är mitt inofficiella bröllopsfoto, jag tycker bättre om det än de studiotagna. Det var i slutet av mars och det var inte mycket snö kvar den dagen men vinden började tillta. Undrar om det är därför så många vill gifta sig på sommaren - en vacker dag, därför att man undermedvetet tror att vädret kommer avspegla äktenskapets karaktär.

Efter att ha läst ut boken i går natt så började jag tänka på att det numera till och med är länge sen vi firade vår femåriga-bröllopsdag. Så jag satte mig en stund och tittade på kort från bröllopet och vår bröllopsresa. En nostalgitripp. Konstigt nog kände jag mig mer rörd när jag såg bilderna på oss, ensamma, i London, än när jag såg oss utklädda i kyrkan och ett par timmar efter.

Vi själva. I en stad som precis drabbades av värmebölja och vi hade bara kläder som passade Dalarna i slutet av mars : ) Tur att vi hade fickpengar. Jag kan säga utan att överdriva att de dagarna där var några av de lyckligaste i mitt liv. Jag tror att D. skulle säga exakt samma sak.


4 kommentarer:

  1. studiotagna kan vara tråkiga, men numera kan man se roligare foton.
    (Själv hade jag nästan inga bröllopskort, fick ta min mammas och kopiera eget till oss själva, inför trettioårsfirande.)

    Värmebölja har jag också hamnat i, och fått köpa lite somrigare... Berlin, dotterns klassresa, +30 grader från vinter-Sverige.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låter trevligt Hannele : )med Berlin. Hoppas dottern får lite oförglömliga minnen med sig. Du med naturligtvis!

      Radera
  2. hej fina vännen! låter som en mycket intressant bok och jag älskar deckare..typen, och det låter spännande med en sådan själslig resa, men så vilsen..kommer på mig med att undra hur mycket min man egentligen vet och känner mig (ler) och blir lite rädd. känner att huvudsaken man vet var man har sig själv. och jag börjar hitta ett spår..i "alla de roller vi tagit genom livet" den där kärnan, med en god kompass..liksom huvudsaken vi vet vilka vi själv är. litegrann, tänker jag. och så tycker jag erat bröllopsfoto var så fint. finns alltid mer att upptäcka om sin andra hälft..

    och tack för dina fina ord jag alltid älskar att läsa hos mig. vet faktiskt inte hur drivved brinner. måste nog prova elda lite ev det en dag. så återkommer jag..tycker så om dina funderingar..

    kramar en fredag, Lycke

    SvaraRadera
  3. Det är intressant att du har tänkt på hur mycket han känner dig, frågan gäller omvänt åxå...hur mkt känner du honom? Jag tror, precis som Tranströmmer, att vi består av flera lager. Vi har inte en personlighet eller en själsbit utan många. Vi är inte en kärna - utan vi är alla dessa flytande entiteter samlade i ett och samma kärl. Det tar tid för oss själva att finna dessa delar så hur ska någon annan hinna : ) Jag krånglar kanske till det men så tror jag. Dessutom anser jag att vi har delar som dör och föds i genom livets gång, en slags förberedelse för den fysiska döden. Så en del saker inom oss kan/hinner vi aldrig dela eller visa. Sen misstänker jag att somliga av oss grubblar och andra inte, grubblarna vill nog ofta veta saker och de andra är mer nöjda ändå. Det är vi som aldrig blir mätta. Oj, det blev djupt det här ser jag. Tack för dina ord själv.

    SvaraRadera