Zombies

Jag vet inte jag, när jag tittar på sista tidens bokläsning så ser jag hur tydligt jag väljer bort vissa typer av böcker. Det är nog bara så att jag helt enkelt får erkänna för mig själv att jag sannolikt aldrig mer kommer vilja ta upp en "normal" kärlekshistoria mellan en man och kvinna. Helst ska ena parten vara död, vanskapt eller psykopatisk för att jag ens ska vilja ta upp boken.

Jag har aldrig varit någon zombieälskare, men sista året så har jag ärligt talat varit lite mätt på andra monster så därför har en och annan rulle slunkit ned. Nu har jag läst Varma kroppar av Isaac Maron. Den har filmatiserats helt nyligen och släpptes på bio i Sverige för drygt en månad sen.

Storyn utspelas i en postapokalyptisk värld där människor får lov att slåss med zombies för att överleva.  Som många vet är zombies, till skillnad från glittrande vampyrer, varken smidiga med ord, kroppshållning eller sitt dödande. Faktum är att deras ljud är mest: "Aaaargh". Vilken huvudpersonen, R, tycker är aningen jobbigt. Att vara död är inte kul, men att knappt kunna prata om upplevelsen gör det värre. Att vara zombie hade inte varit hans förstahandsval.

I boken förekommer ätande av hjärnor, det sticker jag inte under stolen med, trots det så känns det sällan läskigt eller helt osympatiskt. Varifrån kommer alla dessa zombies? Hur skapades de? Rs mänskliga väninna Julie tror "inte att det kommer ifrån nån förtrollning eller virus eller radioaktiv strålning. Jag tror det har ett djupare ursprung. Jag tror det kommer ifrån oss" (s 268). Dessa två, tillsammans med sina närmaste vänner börjar se sin självklara värld ur ett annat perspektiv.

För mig som läst många böcker med myter och religion som huvudtema är det svårt att inte få kopplingen till skapelse eller frälsartema när jag läser denna bok. Visst kan man tänka Twilight fast i zombieversion, dessutom finns känslan av tonårsvåndor där, och ja -  en del saker är förutsägbara. Gör det boken mindre intressant då? Nej, jag fascineras alltid när författare adopterar "monster" för att göra dem mer acceptabla och mindre läskiga för oss.

Vi har snart tämjt varenda klassiskt monster. Vad ska vi uppfinna för att skrämma oss själva nu? Jag menar Stephen King fick ju till slut skrämma oss med köksredskap och fordon i ren desperation och det var många år sen ("Trucks" som filmades med titeln Maximum Overdrive).

Då jag dessutom läst de fyra svenska översättningarna av Derek Landys Skulduggery Pleasant-serie så har jag fortsatt på mitt monstertema. Landy har gett ut sju böcker, två till planerade, om skelettdetektiven Skulduggery och hans lärling Valkyrie Chain. Det är ungdomslitteratur där det flödar slagsmål, övernaturliga väsen och ganska mycket humor. Valkyrie åldras ca ett år per bok precis som Harry Potter, det här är inga mysiga skolor eller helt pålitliga trollkarlar med. Här är alla en eventuell Beatrix Lestrange, och det närmaste man kommer Hagrid är Skulduggery...men helt kan man inte lita på Valkyries mentor.

För en mer avhärdad läsare i åldern 11-14 år så kan nog vissa saker vara lite blodiga och våldsamma. Eftersom att jag är varken eller vill jag mest bläddra förbi alla slagsmål fast det är fusk. Grundstoryn är ok och jag var tveksam om jag skulle läsa mer än en bok, men nu sitter jag där efter fyra delar och surar för att jag vill veta vad som händer. Ett problem med sc-fi och fantasy är att när översättarna inte hinner med och resterande böcker finns på engelska så har sällan något bibliotek de engelska delarna. Man kan få stå på kö hur länge som helst för att få läsa fortsättningar i serier.

Det är väl så alla sci-fi bokhandlar och nätbutiker överlever, frustrerade läsare som inte orkar vänta på lånen så man köper böckerna till slut. Nåja en bok i hyllan är bättre än en nedlagd butik...eller nåt sånt.

Zombies och vi

I december gav maken vår tonåring det man behöver veta om en zombieapocalyps skulle inträffa. Hur otroligt det än verkar så var det alltså en hel del barn, ungdomar och vuxna som oroade sig för 21 Dec spådomen om jordens undergång.

Må vara hur det vill med det, vår tjej och en av hennes kompisar hade iaf börjat fundera på vilket hot som skulle komma. Naturligtvis zombies. Då är ju en överlevnadshandbok en bra start. (Öh, jo jag tror faktiskt att tjejerna hade skissat på planer för hon hade en väska packad med allt möjligt i sitt rum, det är aldrig fel att vara beredd på det oväntade.)

Boken är på engelska, (så för din skull mamma om du läser detta så översätter jag tio-i-topp
reglerna, jag vill ju att du också ska kunna förbereda dig.)
1. Organisera team innan de kommer!
2. De är inte rädda, så varför ska du vara det?
3. Använd ditt huvud: hugg av deras.
4. Huggvapen behöver inte laddas om
5. Perfekta skyddet= tajta kläder, kort hår.
6. Spring uppför trappan, förstör den sen.
7. Hoppa ur bilen, hoppa på cykeln.
8. Ständig rörelse, låg profil, tystnad, ständig vaksamhet!
9. Inget ställe är säkert, bara säkrare.
10. Zombien kan vara borta, men hotet lever vidare.

Personligen ställer jag mig frågande över punkt sju, men vad vet jag, jag är ju mer av en vampyrspecialist. Boken verkar ganska underhållande av det jag läst ur den. Här dementeras att zombies är övernaturliga, utan förklaringen är virus. Ett aggressivt virus som är obotligt. Fallstudier tas upp. Tecken på att någon är en zombie, och alla stadier av insjuknandet. Och naturligtvis hur man tar kål på sattygen.


Lustigt nog var temat i sista numret av Nemi, just zombies.

För er som inte visste det så tas ett tema upp i varje nummer av den här serietidningen, (som jag slaviskt köper) trots omslaget här ska ni veta att Nemi Montoya är emot pälsindustrin, är vegetarian och älskar Tolkien.

I senaste numret analyseras fenomenet med nuvarande populärstatusen av zombies utifrån olika synvinklar. Voodoo-ursprunget tas upp, moderna filmares benägenhet att porträttera skapandet av zombies som virussjukdomar (precis som Max Brooks är i - The Zombie Survival Guide). Det intressantaste med artikeln i Nemi är nog en psykologisk aspekt, nämligen den att zombien för oss människor representerar rädslan för konformitet, likhet. Precis som när en del analyserar vampyrer föreslås det ibland att det handlar om främlingsfientlighet. Fast som artikeln antyder, den främlingsfientligheten kan vara rädslan för att vi alla kommer att förlora våra särdrag. Våra kulturella särdrag.

 Konsumtionssamhället och media gör ju också sitt bästa för att förvandla oss till zombies. Ett skönhetsideal. Ett levnadssättsideal. Ett unisont tänkande. Frågan är, har vi inte redan blivit zombies? All tid framför tv, internet matade av skärmar. Inrutade liv med rutiner som ibland är ett stöd, men också ett fängelse. Hur ofta orkar vi kämpa emot den mall vi förväntas passa in i?

Många anser skräckgenren, i bokform eller filmform, vara skräp och fullkomligt ointressant. Jag hävdar motsatsen. Våra favoritmonster kan säga en hel del om vad vi är rädda för tror jag. Dels på individnivå. Men populariteten av en övernaturlig eller oförklarlig varelse som hotar oss säger en del av tidsandan. Förr i tiden var man rädd för mylingar, vampyrer (nu hånglar vi upp dem), varulvar, aliens, spöken och själv var jag ganska länge rädd för magister Tompson (men han var en riktig människa så det kanske inte får räknas).

Jag har ogillat zombies starkt. Inte skulle jag jubla över att se en klassisk zombiefilm precis.  Men jag har överkommit en hel del med stigande ålder och vansinne antar jag. Så här är mina favoritzombiefilmer i orankad uppräkning.

Resident Evil 1 (Milla Jovovich som Alice fightas mot the Umbrella Cooperations småtrevliga kompisar.)
Zombieland (Jessie Eisenberg, ja han från Lonely Island, spelar ung kille som också har regler för hur man överlever invasion av de odöda. Komedi faktiskt)
Shaun of the Dead (Komedi igen. Simon Pegg och Nick Frost, nej jag kommer nog aldrig tröttna på dem.)
ParaNorman (Söt, lite sorglig animerad film om Norman som råkar kunna "see dead people" och träffar lite zombies, en vän och en mycket intressant häxa.)

Ja, där märkte ni en trend. Jag gillar bara zombiefilmer där man har en chans, och något känns lite bra i slutet. Av samma skäl står filmen 28 Days Later på min avskyr-filmen-lista. Trots att någon överlevde mådde jag mest bläh av att se den och vägrar konsekvent att se uppföljaren. När det gäller trender så blir det intressant att se vad nästa stora varelse som highligtas av media kommer vara för sort. Jag tippar på barn. Vad är otäckare än att i en skräckfilm helt plötsligt se ett barn. (Ni filmveteraner vet att det här greppet används i skräckgenren ibland, men jag tror det kommer bli större.) Nåja, dags att gå ut i snöregnet, ska bara beväpna mig först. Man vet aldrig. Kom ihåg:
4. Huggvapen behöver aldrig laddas om.