"Döden, döden" , som Astrid och hennes systrar sa! Spoilervarning från DÖDEN/Gardell

Om man som jag har läste Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar, så vet man att namnet på den sista och relativt nysläppta boken heter Döden. Den första heter Kärleken, och andra Sjukdomen. Jag måste ändå få säga att alla tre hade kunnat heta 'Kärleken' för det är den känsla som genomsyrat alla tre böckerna. Men naturligtvis finns det ett bra och logiskt skäl till att Gardell valt titlarna så här, genom att visa förloppet av HIV-smitta till AIDS-döden. Att bli kär, eller ha sex till att bli sjuk på det mest fasansfulla vis, utstött och pestbesmittad i andras ögon, till att slutligen dra sitt allra sista andetag.

Som i de två föregående böckerna varvar Gardell rena fakta med huvudkaraktärernas berättelser. Att skriva om den sista boken utan att det blir spoilers är svårt så vid tillfälle skriver jag det. Det känns så otroligt verkligt och hudlöst att följa Rasmus, Benjamin, Paul och de andra. Inte så märkligt då böckerna baseras på en verklighet som nyss skett, och sannolikt sker. Ta bara Ryssland som avskräckande exempel.

Man behöver inte tycka om att det finns människor som förälskar sig och har sex med en människa av samma kön. Det förstår jag och respekterar att vi alla tycker olika. Men jag kommer aldrig acceptera segregering, förtryck, tortyr,mord eller allra märkligast - våldtäkter på människor som har en förkärlek för sitt eget kön. Ändå har vi i vårt upplysta land knappast varit skuldfria i frågan. Jag bor i Mora. Den ort där, Gardells man, Mark Levengood blev nedslagen för ett tiotal år sedan. Bara på grund av sin läggning. Det är ett litet ställe där fördomar mot homosexuella, invandrare och feminister frodas. Så jag förstår så väl att huvudpersonerna i Tatuh flyttade ifrån sina hemorter för att bli "fria" i en större stad.

Tillbaka till boken och nu blir det SPOILERS så sluta läs nedanför om ni vill spara vissa läsupplevelser till er själva.


Spoiler: Jag blev så klart otroligt tårögd och ledsen när jag läste om alla tragiska dödsupplevelser, och hur partnern i samtliga fall ignorerades av den dödes familj och släkt. Värst var nog Rasmus föräldrars behandling mot Benjamin. Där känner jag hur okvädingsorden bara vill trilla ur min mun. Mjuka fina Benjamin som är trogen, omhändertagande och aldrig lämnar Rasmus sida för någonting. Så just därför blev jag så glad när jag fick läsa om Pauls noggrant arrangerade begravning, av honom själv. För att parafrasera från Karl-Bertil Jonsson, det var förbanne mig det finaste jag har läst sen jag konfirmerade mig!

Höst

Hösten är här på riktigt. Lika bra tycker jag. Skördetid och mörkertid. Men än gnistrar de gula-orangea-röda färgerna mot mig när jag orkar lyfta blicken och se all skönhet som faktisk finns där ute.

Min svärfars sambo bevisar härmed att det går att odla vindruvor i Siljanstrakten. Mycket vackra om än lite sura.

Hösten är ett slags avslut men samtidigt fröet till det nya liv som ska spira följande vår. I går begravdes vår unga bekanta. Konstigt nog sken solen fast dagen kändes grå och mörk. Till "Amazing Grace", "Blott en dag ett ögonblick i sänder" och många vackra toner föll många tårar från mångas ögon. Pappans gripande uppmaning till den unga damen vänner att välja glädjen, kärleken och kramas så ofta det går sitter kvar i mitt hjärta i dag.

Det måste finnas hopp och det måste finnas liv.

"Come said the wind to
the leaves one day,
Come o'er the meadows
and we will play.
Scarlet and gold,
For summer is gone
and the days grow cold"
                       George Cooper

She's leaving home, bye bye.

Denna vackra blomma bär samma namn som en levnadsglad ung flicka som inte finns ibland oss längre. Min tankar går till hennes föräldrar, moster, farbror, kusiner och mor- samt farföräldrar,, alla som älskar henne.

Livet rusar fram som en virvlande fors.

Tills det finns ett hinder så stort i vägen att våra kroppar kapitulerar.

Du modiga, rara skogsängel. Din mors enda barn. Din mosters glädjekälla. Nu går du långt i förväg. Jag minns dig som en ständigt leende flicka. Linneor kan vara spröda, men den skönhet och glädje de sprider hos betraktaren är stark precis som du, du som hade framtidstro och hopp.

Saker som händer

Den här helgen har jag gått från 9 timmars sängliggande under lördagen (yrsel, sjåpighet och klena nerver gissar jag) till snöskottning av ishockeyplan i går söndag. Decibel åkte skridskor och min syster, det 18-åriga kommunalrådet (fniss visst låter det pretto), tränade till kortvasan i skidspåret runt oss.

Idag blev det snopet vid lunch när jag fick besked om att tjejen som vi bokat om vår opponering för hade backat ur. Tråkigt för henne, knasigt för mig och den andra tjejen som "offrat" oss. Men det känns lugnt ändå.

Lite mera chockartat blev det vid middagen när tolvåringen rusar upp från källaren med andan i halsen och hasplar ur sig att hennes ena dvärghamster har dött. Pepper heter/hette hon och vilar numera i skogen här intill oss. Då jorden är genomfrusen så beslöt vi oss för att go back to our roots och skänka hennes kropp och själ till skogen. Med allvarliga miner och ficklampor gav vi oss iväg. Snön är djup här i Dalarna och just nu lite tung att pulsa i, men allt för Pepper. Sen ville S. att vi skulle yla som vargar som avskedshälsning, så jag och Decibel hängde på den idén. Sen avslutade vi allt med att kasta snöbollar upp i luften.
And that's all folks....

Karin

I går var det som bekant 31 oktober. Inte bara Halloween utan en annan dag också. 31 oktober råkar vara den dagen min mormor begravdes för tretton år sedan. Jag har väl alltid intresserat mig för döden och allt runt omkring den...men sedan den dagen växte mitt sinne för denna dag och dess mystik.
I år skulle min mormor fyllt 72 år. Jag är född 1972. Så jag är 38 år. Hon var född 1938. Talmagi. Precis som att mitt yngsta barn är född den tionde i tionde, som i år var under år tio. Novas födelse gjorde oktober bättre, lättare. Karin som min mormor hette dog den 12 oktober, av vad är jag egentligen inte hundra procent säker på än. Hon fick ont i magen och det gick aldrig över. Hennes liv gick över. Utan att hon någonsin fick veta av vad.

De första åren kunde jag inte ens sova den där dagen, den 12 oktober. Den var som ett svart hål. Det blev inte bättre av att jag fick missfall den 11 oktober året innan Nova föddes. Då blev jag övertygad om att hela månaden var fördömd.
Men 2002 Föddes min yngsta dotter den 10 oktober och det året glömde jag tom bort den"stora" dagen som förr var en sån mörk dag. Nu är det en av mina favoritmånader. En orange och glad månad. Och numera när jag tänker på mormor är det ljust och skrattigt.
Här är Karin på femtio-talet:

Ironiskt nog begravdes hon på sin mammas namnsdag, Edith. Edith gick ur tiden vid 86 års ålder, hennes dotter blev bara 59 år. Min gammelmormor var för mig en gammal,gammal människa som var snäll men ingen jag hade vardags kontakt med. Hennes begravning var den första jag gick på och den hölls också sent på året i en mörk tid. Jag har alltså känt en kvinna som var född på 1800-talet, otroligt nog. Här är hon på tjugotalet.

 Jag undrar vad gammelmormor hade tyckt om internet ? Om rapmusik och pridefestivalen. Sånt fanns liksom inte på samma sätt när hon lämnade oss 1983. Mormor, hon tyckte nånting om allting. Om man kunde vara säker på en sak så var det att hon hade en åsikt om nånting. Inte sällan en annan en man själv hade.
Men jag älskade min mormor, trots att hon hade sina fel och brister. För det är så kärlek funkar. Man älskar varandra trots allt.

Får man ta hamstern med sig in i himmelen ?

I likhet med några andra få utvalda medmänniskor så råkar jag vara allergisk mot lite allt möjligt och i synnerhet mot pälsdjur. Så därför har jag aldrig haft en kanin. Jag har inte ridit. Jag jublar inte när en katt gnider sig mot mina byxor (och det gör de gärna har jag märkt). Men jag lider inte så mycket av det här att inte får vara med djur. Men det gör min djurälskande elva-åring. Hon värderar djur högre än människor och har haft som högsta önskan i världen att hennes mamma ska bli botad från denna onödiga åkomma.

Tyvärr har inte gud hört bön i denna fråga, men mamma har. Så för två år sedan lite drygt beslöt jag mig för att övertyga min man om att en liten mus kanske funkar. Inte för att han tyckte det var en bra ide men jag ansåg att det skulle vara bra för Sol. Det blev tillslut två (!) dvärghamstrar som kom från en av Sols kompisar, hon var glad jag var nöjd och pappan skeptisk. Från början var dessa små skygga och bitiga pga att förra ägarinnan inte engagerade sig så värst i dem. Men Sol lyckades få dem vänliga och handtama. När den ena hamster dog förra hösten blev jag riktigt ledsen.

Sol har en annan syn på döden, visst den skrämmer henne men när det gäller andra så är hon ganska osentimental. I alla fall så hade vi Loppan kvar som hon heter. En liten tjockis som har frodats hos oss. Men nu är hon över två år och dvärghamstrar har en kort livscykel så jag har gått här och börjat vänta på hennes frånfälle. Sol som inte varit i någon toppform har inte varit så aktiv med Loppan den sista tiden. Jag har fått påminna Sol om att byta vatten och leka lite med hamstern så hon inte blir understimulerad.
I alla fall hade jag inte hört Loppan vara uppe och lekt på nätterna på ett par dagar när jag i torsdags beslöt mig för att se om hon lämnat oss. Med tårögd beslutsamhet och gula handskar öppnade jag buren tog ut Loppans sovhus och skulle ta ut kroppen, död eller levande. Men det visade sig vara svårt. Omöjligt faktiskt. Det brukar vara det när de inte är kvar i buren. Japp, visst har hon lämnat oss men inte på det viset jag hade trott.

Det blev en jakt utan dess likhet hemma hos familjen Skeri. Maken har dragit fram allt som går att dra fram, han har byggt fällor, hittat spår efter henne, men förgäves. Hon är borta. Vi har ställt fram mat och vatten i alla hörn och kanter men inget verkar hon ha rört. Utan vatten klarar de sig inte så länge och det här var i torsdags. Var hon är kan man inte veta men vi hittar henne inte och jag måste nog i klartext förklara för S. att Loppan nog har gått till de sälla jaktmarkerna. Nu kanske S. förstår det ändå men jag känner att det är viktigt att markera att nu plockar vi bort hennes bur från S. rum och städar bort hamstermat och allt annat.

Det är inte min hamster men det känns eländigt ändå. Jag känner mig nästan fånig när jag gråter i smyg för att S. blir så nervös av "sorggråt", men faktum är att det är sorgligt. Här snyftar man för att man tror man ska hitta en död hamster sen hittar man bara en övergiven bur. En sån antiklimax och ett sånt sorgligt avslut. Godnatt Loppan var du än är

Jämmer och elände

I går kväll rullade eländena över oss. Lilys begravning var smakfull bortsett från det faktum att när Sol föreslog att alla skulle sjunga en sång valde Nova "Bro bro breja". Hm.
Sen ringde farfar och berättade att Nellie hans hund ska nå "the end of the line" på fredag. Tidigare har jag bett honom om att han ska förvarna mig så jag kan förbereda barnen. Ibland kommer liemannen på besök oftare än man förväntar sig. Sol älskar Nellie men visar inga tecken på att bli ledsen. Snarare blev hon uppjagad och lite manisk. Inte orolig. Det kan ju berott på att hon blev sjuk sent i går kväll. Så nu är hon hemma med feber.

Annars då ? Ja troligen kommer Pelikan hem igen- det är tufft att bo själv långt borta från trygghet och kärlek. Hon har inte bestämt sig än, men det är jobbigt för henne. Hennes ångest tendera att sprida sig till resten av familjen också.

Nova är piggare, jag försöker att fokusera på grammatik och Daniel kör sitt kvalitetgrejs pluggande. Samtidigt som han söker jobb som inte finns :(



Hur kan saker vara så sköra här i världen? Det krävs så lite för att våra livsvillkor ska ändras.
Felsatsningar inom ett företag påverkar oss vad det gäller arbetstillfällen. Där krävs det bara otur för att brickorna ska falla. Ibland ändras livet för att någon inte ser sig för när denne går över gatan. En persons död eller olycka berör så många andra.

Det omvända gäller också. Beslutet att gå en annan väg gör ibland att man möter en person som man inte sett på länge som berättar om ett ställe där man behöver nyanställa, eller man blir bjuden på en fest där man velar om huruvida man ska gå eller inte. Men väl där hittar man kärlek. Listan på båda sidor kan göras lång. Det får mig att undra hur nära mitt liv är att förändras varje dag. Eller ditt kära läsare. Ska du välja samma väg du alltid gått och vilka konsekvenser får det ? Eller går du åt ett annat håll och inväntar de konsekvenserna. Faktum är att om man aldrig väljer har man valt ändå.

Lily

I dag upptäckte Sol att hennes älsklingshamster Lily - har dött. Hon har inte riktigt reagerat än. I kväll ska Lily begravas i en fin låda och så får vi se hur barnet tacklar det här. Sol hade upptäckt det när jag var ute och sa då till pappan att han inte skulle berätta för mig. Varför kan man undra ? Jo jag skulle reagera med att förvänta mig att hon var ledsen. Det tycker hon är jobbigt. Att jag inte förstår att hon inte kommer att gråta, att hon bara vill att allt ska vara som vanligt. Så här ska ingen gråta eller vara överdrivet känslosam. För känslor - det är svårt och smärtsamt.

Det är klart. Jag har redan grinat i smyg i källaren. Inte för att hon var min hamster, men för att jag är sån. Fäster mig fort vid människor, vanor, omständigheter och tydligen barnens husdjur. Förstår inte hur andra människor kan skaffa katter eller hundar, de lever så kort tid. Man vet på förhand att man kommer bli ledsen. Tja ha det så bra nu då Lily var du än vandrar. Jag vill gärna tro att man får "...ta hunden med sig in i himmelen..."

Nova har efter två dagar lärt sig svälja hela tabletter så nu slipper vi en halvtimmes pyssel vid medicindax. Hurra.

I dag har en gammal kollega fått sitt andra barn. En son. Grattis Lollo och grattis farmor Carina.
Drömde att jag var gravid i natt, det klassar jag som mardröm. Om ni inte tror mig fråga omgivningen hur (o)trevlig jag är under hormonpåverkan.
Today a child was born and a hamster died. (Here you have to imagine Elton singing "The circle of life".) Not my child or my hamster but I'm happy for my old colleague who had her second child - a son. And I feel sorry for my girl who lost her pethamster Lily today.