31 oktober 2013

This is Halloween

Glad Halloween och fridsam Allhelgona på er där ute på klotet.
Fast jag vill väl egentligen inte att folk ska ta skylten bokstavligt.
De ska känna sig varmt välkomna och tycka att det är lite mysrysligt hos oss.
Första året jag har överlämnat pumpakarvningen till någon annan. Maken på väg ut för att lysa upp mörkret.
I Sverige går barnen bus eller godis. I USA "trick or treat". Måste bara visa vad de norska halloweenarna säger: "knask eller knep" : D




30 oktober 2013

Sista Tarabotti-äventyren.

Efter att ha läst klart fjärde och femte boken i "The Parasol Protectorate"-serien, Heartless och Timeless har mitt behov av parasoller naturligtvis ökat ännu mer. (Såg perfekta i går f ö när jag var i Hamar, Norge, men priset var mindre perfekt : O)
I Heartless avslöjas att lojaliteten hos vissa i den inre kretsen är tveksam. Men av goda skäl i och för sig. Dessutom är väl ett ämne vänskap överhuvudtaget i mitt tycke. Hur definieras vän, kan man vara vänner efter att vissa saker sker? Sen har vi raffinerade mordmetoder  i det förflutna som måste luskas fram. Alexia Tarabotti vaggar fram som en ostadig oceanångare över London trots att hon är höggravid, varför skulle det stoppa en person som henne? Kan man så gör man det, är väl lite hennes motto, men det ska ändå göras med stil. Vilket nog är ett av hennes större vardagsbekymmer i denna del. Hur får man alla att behandla en som vanligt när man inte ens känner sig som vanligt och är för stolt för att erkänna det. Sen har vi ju alla dessa uppfinningar. Och uppfinnare!
Ämnet "vem i hela världen kan man lita på?" fortsätter i sista och avslutande? delen Timeless. Alexia och lord Conall Maccoon har nu fått en dotter som är något utöver det vanliga. Prudence, som inte lever upp till sitt namn, får sina föräldrar, adoptivfar vampyren Lord Akeldama och ganska många anställda att känna att de lever.

Ett mord på en varulv, en kallelse från världens äldsta vampyr leder familjen till Egypten i sitt sökande efter svar på vem som mördade varulven och vad Alexias bortgångne far egentligen var för figur. Med väninnan Ivy och dennas teatertrupp tar sig Alexia an vampyrdrottningar, mumier och värme. Upplösningen på många frågor besvaras, i vissa fall är det lite FÖR genomtänkt och välutlagt, i andra nästan förutsägbart. Men för den som roas av viktorianska eran, steampunk, lätta parodier och te är den här serien en trevlig förströelse. Inget nobelmaterial, men avkopplande och mysigt. Vilket har varit välbehövligt.

Har nu fortsatt på vampyrtemat med mastodontboken Flickan från ingenstans av Justin Cronin. Betydligt mindre mysig än Carrigers övernaturliga värld, men ack så välskriven och ruggigt bra.


22 oktober 2013

Sådär i oktober

Fick lov att inviga min pumpa-bakform i morse. Kanelkaka. God. Något måste jag ju göra för att komma i mysrys-stämning utöver att läsa.




Efter att ha läst fjärde "parasollboken", Heartless av Gail Carriger, samt Mörk jord av Belinda Bauer, så kan jag säga att Carriger står för myset och Bauer för ryset.

Många spännande saker avslöjas i Heartless om intressanta sidokaraktärer. Så pass att min aktning för Carriger höjdes ytterligare. Jag uppskattar fortfarande den ultraviktorianska touchen, och tänker allt mer att jag kanske ska se hela serien lite som första Scream-filmen, en parodi på genrers. Det underlättar en hel del.

Bauers debutbok är knappast trevlig. Söndertrasad familj, seriemördare med inriktning pedofili, samt en tolv-årigs pojkes förtvivlade kamp att laga familjen på en något makabert vis. Steven måste helt enkelt hitta sin morbrors lik. Mycket spännande att följa hans tankegång i jakten på helhet. Men mästerligt berättat. Ser fram mot att läsa mer av Belinda Bauer.





21 oktober 2013

Te med Alexia

Jag erkänner att jag har ett särdeles irriterande drag (många i ärlighetens namn), vilket är initial skepticism till det mesta. Sen kan jag helt ändrat uppfattning om vad det nu må vara. Ta t ex Gail Carriger. När jag läste hennes första bok i "The Parasol Protectorate" - Soulless, då tyckte jag att det var otroligt svårt att överkomma min motvilja över den fåniga romansen mellan Alexia Tarrabotti, själlös viktoriansk kvinna, och Conall Maccon, bufflig varulv. Det stör mig fortfarande en smula, men nu blir jag mest uppslukad av miljöskildringarna och de tekniska uppfinningarna a la Alexias paraply.

Tredje boken i serien - Blameless, är teindränkt, viktoriansk så det förslår och vi får följa med vår själlösa hjältinna till Italien. En nackdel med att inte ha en själ är att man tyvärr inte kan vara nära någon annan själlös utan att må otroligt dåligt. Det kan vara ett skäl till att Alexia aldrig mött sin far som kommer från Italien. Nu får vår parasollsvingande dam inte möta honom men väl den religiösa och bigotta Tempel-orden.

Inga spoilers i onödan. Allt jag kan säga är att den här serien växer på mig. Jag tänker att det ska vara under den viktorianska eran, om väl en parallell steampunk sådan, så vissa saker i kvinnosynen som porträtteras hoppas jag sannerligen har med det att göra. Det går dock inte förneka att Gail Carriger har humor, ett sinne för att förnya synen på vampyrer och varulvar en smula, men som jag skrev till en annan bloggerska häromsistens - varför får alltid vampyrerna vara feminina?

Nu har jag i och för sig börjat på fjärde boken Heartless och inser att ämnen som homosexualitet och andra laddade frågor inte är så uppenbart styrda. Oavsett om du är människa, varulv eller vampyr är det inte en ovanlighet i Carrigers alternativa London. Inget är tvärsäkert eller fullkomligt uppenbart. Sen gillar jag att huvudpersonen framställs som intelligent, rådig och med stark självkänsla trots sin uppväxt med en fördömande mor i en tid då alla flickor ska vara smycken och inte människor.

Tro om Gail Carriger (ovan) har en sån känsla för vad som känns väldigt brittiskt efter sin mor, som kommer från nämnda land, trots att Carriger själv är amerikanska. (Lite störande att läsa om ultrabrittiska saker när man ser stavningar som neighbor, då påminns jag om det amerikanska...annars är boken förtjusande stereotypiskt brittiskt och det är det som är det roliga:D)
Jag gillar ju årstiden som kommer nu, men jag börjar nästan önska att det blev paraplyväder igen, för det är väl en given modefluga nu vad? Annars får det helt enkelt bli det!


15 oktober 2013

Bok i Halloweeen-tider

Min käpphäst var länge att svenska författare inte skrev tillräckligt intressanta böcker för att jag skulle gilla dem. (Jo, till mitt försvar vill jag säga att jag har läst klassiker, nobelpristagare etc.) Barnböcker har länge varit undantaget. Sen läste jag för några år sen mot mina instinkter en bok av en svensk författare. Satt på bussen till högskolan och skulle kanske läst lite lingvistik istället, men jag kunde inte släppa John Ajvide-Lindqvists Hanteringen av odöda. Efter det började jag helt enkelt leta efter svenska romaner och noveller i mitt eget fält. Det är ju det som har varit mitt problem, jag har läst i fel genrers. Om man som jag gillar skräck, fantasy, sci-fi, och böcker som har något onaturligt element i sig då kanske inte man ska tro att man får ut det av Strindberg, Marklund eller Enquist.

Man får mer ut av att läsa en sån här bok till exempel:
Pål Eggerts Borde vara död. Tänkte att nu när Halloween närmar sig så måste det passa att läsa om en själslukande kvinna med en svans av kotor. Kändes rätt.

Borde vara död utspelas i Göteborg och i en miljö som osar av misär, smuts och på samhällets absoluta botten i stort sett. Isa är en tjej i vars spår självmord följer, var hon än går finns döden som ständig följeslagare. Men jag vill säga att bokens huvudperson ändå är Sebastian, som framställs som både våldsam men empatisk, eller ska jag skriva kriminell men ändå moralisk? Karaktären Sebastian arbetar på ett boende för samhällets utslagna, knarkare, svårt psykiskt sjuka och/eller en blandning som det ju så ofta är i verkligheten.

Sebastians bakgrund är en uppväxt i den kristna sekten Jehovas Vittnen, men han själv valde en annan väg. Nu är han lite av en schaman, har man läst Carlos Castanedas böcker får man en uppfattning om den andevärld Sebastian vänder sig till. Med hjälp av alkohol och rökning får Sebastian kontakt med San Simon, Sebastians vägledare som ibland tar över hans kropp och sinne.

Med en uppmärksamhetsförmåga som ligger över det vanliga blir Sebastian varse att den nya aspiranten, Isa, till boende på hans arbetsplats har något över sig som får många av de andra att bli instabila. Sebastian och Isa blir motvilligt intresserad av den andres märkliga livsstil. Isa är van att leva i en värld av självhat, äckel, hunger och död. Sebastian lever ett dubbelliv där han hela tiden försöker balansera sina våldsamma instinkter och sin yrkesroll att stötta den som fallit ur systemet.

Att bli sedd är något av det viktigaste som finns för oss människor enligt mitt tycke. När jag kom över min motvilja mot språket (ja, jag vet - jag är en sipp tant som helt enkelt tröttnat på användandet av könsord och porraktigt språk i alla sammanhang, Våtmarker var droppen) så fann jag en historia om oändlig ensamhet. Varken Isa eller Sebastian blir sedda som de personer de är, med brister och förtjänster. Nu vill säkert nån invända att det här är en roman om änglar, andar och övernaturliga väsen - utöver skildringen av de i samhällets bottenskikt.

Jag säger inte att det inte är det. Jakten på svar efter hur man kan bota Isa, hitta andar efter bortgångna och insikten om att Gud faktiskt kan överge sin egna tjänare borgar väl för att det är en ?????, jag vet inte vilken genre den här boken ska in i. Helt ärligt. Det är kanske aningen Urban Fantasy, det är ju fantasy och i modern stadsmiljö. Sen är det väl skräck med motiveringen att det vore vidrigt med väsen som kan övertala känsliga utsatta människor till att döda sig själva. En svans av kotor talar för sig själv.

Boken som helhet är annorlunda när vi betänker svenskt författarskap. Den är äcklig, jag kände mig nästan i behov av en dusch efter att ha läst den. (Och då tittar jag på tvserien Hannibal utan att behöva tvätta händerna ens.) Det Eggert är bäst på tycker jag är att överföra misären, smutsen och den starka förtvivlan som beskrivs ur så många synvinklar. Vad som jag hade önskat hade varit ett mindre öppet slut. Mer ihopknutna trådar. Efter att ha lagt ifrån mig boken tänkte jag att det här är så man skriver om man planerar en uppföljare, men så kanske det inte är. Det är kanske är ännu ett sätt att skapa en obehagskänsla hos läsaren.

Ibland säger ens recension mer om ens eget tankesätt än författare, och med det i åtanke så läser jag in ganska mycket i att Sebastian har kommit ifrån Jehovas Vittnen, precis som författaren själv. Det här känns därför som en slags bearbetning och mindre uppgörelse av upplevelsen att uteslutas, kastas ut från en himmel man kanske trodde fanns. Jag kan som ex-troende känns medlidande för den våldsamma ängel som övergavs av sin skapare, för det är så det kan kännas först. Ilskan över känslan av att ha blivit lurad, eller övergiven, kanske för att man inte passade in i en mall, är svår. Om mallen vi ska passa in i är viktigare än vad vi är för våra närmaste då föds starka känslor. Som Isas eller Sebastians.


13 oktober 2013

Kalasvecka

En mycket trött Metronyx tog sig genom veckan som varit. Roligast har varit att Decibel fyllt år, vilket vi firat i omgångar. Dels på själva dagen som var en vardag, men också på helgen då släkten fick komma.
Birthday Badass-flickan dekorerade kladdkakan pappa hade gjort i torsdags på själva bemärkelsedagen.
Deci fick egentligen bara två presenter av oss i familjen, men hon blev så glad och överväldigad av det stora paketet pappa bar in att två presenter räckte mer än väl : D
"Är den trasig?", "Är det ett skämt?", och "Är den min?" var de tre första kommentarerna när hon insåg att hon hade fått sitt livs allra första dator. På något sätt hade hon svårt att ta in att det hände på riktigt. Sen när det sjönk in blev det ett glädjerus utan dess like.
På helgens släktkalas blev det ganska uppenbart att vi är väldigt insnöade på "Doctor Who" i den här familjen.
Tardis-kakburk från mormor.
Det är svårt att få rätt blåfärg i Mora på en Tardis-tårta men pappan försökte och barnet blev galet glad.
Det här kortet visar min galna syster, och min systers syster Anna (hängde ni med där?), samt Nova i en, hrm, Doctor Who t-shirt.
Här kan man ev lura sig att jag knäpper kort på min kära svärmor och tonåringen, men jag ville bara visa den andra presenten Nova fick av oss när hon fyllde år. Det är en, öh, Tardismugg. (Då har jag inte visat pappans, enligt hans tycke, miffade marsipan-Daleks eller almanackan för nästa år från morbror med - just det, Doctor Who-motiv. Jag tror att ni vet vad miss Decibel gillar nu. Mamma och pappa också, kan ni förstå att Finland sänder "Doctor Who" men inte Sverige? Så nu vet vi vilket land som ligger lite före vilket i utvecklingen!!!!!)






07 oktober 2013

Dansa, men pausar knappast!

En intensiv helg har förflutit. Då yngsta dotterns stora intresse är dans, Hip-Hop, och säsongen har kört igång så blir det lätt lite hektiskt. Helgträningar, ibland nån Cup de ska på, vissa gånger spontana förfrågningar om de kan ha uppvisningar.

Och i helgen var det naturligtvis alla de tre sakerna. Då jag vet att hon älskar sin dansskola, M&M, så  blir den automatiskt viktig för hennes pappa och mig med.Det började redan på fredagen med en liten show i Dancebattle-stil för Decibel och hennes tävlingsgrupp.Här på Rättviks marknad.
Här instruktioner från tränaren Magnus. Nu ska ni veta att runt omkring den här lilla scenen satt full med äldre pensionärer för musiken som spelades innan var typ dansband uppblandat med folkmusik eller var det väckelserörelsemusik? Ibland har jag svårt att höra skillnad.
Här byts alltså musiken ut, och nu kör vi tung Hip-Hop så det ryker. Bilden kan inte riktigt avslöja vad de ska göra. De står mot varandra och sen går de ut två personer och dansar mot varandra, sådär som på film eller i musikvideos. Dancebattlar/dansslåss. Jag tänker mest påfåglar som visar upp sig och samtidigt visar vem som bestämmer. Jag kan lova att vissa av de äldre i publiken såg ytterst förvirrade ut.
Här är vi i Uppsala, på klubben Edges turf, de hade regionstävling i disco/Hip-Hop i lördags. Så det här kortet är taget tidigt på morgonen, men inte så tidigt som vi fick lov att gå upp och åka. I ett svagt
 ögonblick kunde jag inte säga nej till att lagleda vår lilla falang av discodansare, varav Nova ingick i. Så det var bara att le och vinka och vara där så fort portarna slogs upp. Lite struligt med tekniska problem så de minsta dansarna fick vänta i närmare en timme i "fållan" innan de fick gå upp. Tänk er att vara nervös för att dansa och sen så får man inte veta när det blir av...och där står de små tussisarna och går upp i limningen i en timme. Jag led aningen ska ni veta.

Här har vi en stor del av vårt Hip-Hopgäng i alla fall. Militärbyxor/vit hoodie är en mycket trött Nova. Vi var där i ca elva timmar. Tänk er. Hon hade först disco vid 10 (som blev uppskjutet såsom jag beskrev), sen började inte Hip-Hopdisciplinen förren typ fem. Så det var ett hopp att vänta. Mina små discodivor gick inte vidare, men ganska många i Hip-Hopen. Så här är väl klockan typ nära sju, och nära en manisk Metronyx. Det är svårt att varva ner när man peppar, fångar in  och dirigerar barn en dag med HÖÖÖÖG musik i öronen. Vi har ju en så superorganiserad huvudlagledare, Marie, som jag undrar hur allt skulle fungera utan. Men där på morgonen när det blev teknikstrul, väntetider och man är så där skärpt, fanns ingen Marie. Jag insåg att med lite villiga föräldrar så fixar man saker ändå. Tack och lov.

Men på söndagen - i går, då fick maken skjutsa Nova på träning för jag låg mest i sängen hela dagen. Det kostar på. Att barnet orkade träna är för mig ett mysterium. Nu är det vardag igen och kanske får jag något läst idag : D




03 oktober 2013

Den döende trädgården

Det blåser i träden idag. Min trädgård känns mer levande nu i sin sista fas av liv innan den årliga döden. Jag känner mig bara lugn och avslappnad av kylan, de röda-gula tonerna överallt.
Annars läser jag en ny bok om virus och förundras över deras överlevnadsstategier. Märkligt nog räknas de inte som riktiga levande organismer, för de kan inte "generera energi eller producera protein på egen hand"(Kort om virus, s.17, Dorothy H Crawford). Levande eller ej, de är imponerande varelser. Fast bäst just nu är att min bok av Robert Frost kom i dag, den innehåller en samling av många av hans bästa dikter  : D

01 oktober 2013

Var Dag

Vissa dagar är så här:
...fyllda av lek, även för stora barn och barnsliga vuxna.
Andra dagar är fyllda av fyller år:
Min mamma och syster fyller år med två dagars mellanrum, så nyss var det Falun en dag och Västerås nästa.

Tyvärr känns en del dagar så här:

Det är de dagar jag är liten och trött, inte särskilt stor eller stark. De är de dagar som jag påminns om att jag bara är en människa och jag har bara två händer. Jag kan inte trolla, inte väcka döda eller utföra mirakel. Jag kan inte ens tro att mirakel kan ske då.
De ensamma dagarna.
Då jag helst vill vara ifred.
Det är de dagarna jag vill flytta, rymma eller bara vara någon annanstans. Lämna Mora i backspegeln. Ändra den utlagda kursen. Vidga mina vyer, ta familjen till något annat ställe och bara börja om. Fast det var ju de där andra dagarna då solen skiner också.