Till en av världens viktigaste yrkeskår - hang in there!

För den som sett den amerikanska serien The Simpsons är den här karaktären ingen främling. för er andra - möt Edna Krabapple, desillusionerad lärare som i över tjugo år gjort sitt bästa i en klass med barn med inlärningssvårighet (Ralph Wiggum), sannolikt ad/hd-agerande Bart Simpson, samt all variation du får i vilken klass som helst.

När jag såg serien som ung tyckte jag hon var urtypen för många av de äldre lärare jag själv hade haft. Det säger jag bara - de skulle försöka jobba inom skolan idag. (Någon enstaka gör det, de såg inte ut så här då men det gör de nu.)

Det är så lätt att säga saker som att skolan måste ta ansvar, föräldrarna måste ta ansvar, eleverna bör ta ansvar och samhället är inne på fel spår. Frågan är vad ska göras? Vilka insatser krävs för att livet ska bli uthärdligt för alla oss berörda på något vis?

Träffade ännu en briljant människa igår som deklarerade att nu har hon fått nog. Hon är på väg ifrån skolvärlden. En kompetent, rätt ung och i övrigt pigg kvinna som efter fem år som lärare vill lämna ett yrke som gett henne studieskulder, stress och skuldkänslor över att hur hon än försöker så kan hon inte göra det hon vill helst - utveckla och undervisa barn och ungdomar.

Hon är inte den första som backar ur. Sorgligt nog är hon en majoritet av de lärarutbildade jag känner, och de är inte få, som ger upp eller försöker tills de springer rätt in i den kinesiska muren. De gamla rävarna klarar sig nog bättre för de vet att de snart går i pension, och en avsevärd del av dem har INTE samma starka önskan om att göra skillnad eller att inspirera. Det har dock dessa fantastiska nyexaminerade lärare, och även några eldsjälar som tycks vara fast beslutna att brinna tills lågan blåses ut. Men det här är vad jag ser i mina vänner, kompisar och bekantas ögon;

"this ain't for you; it's for them"

Att vara i ett tillstånd där jag känner att jag byggs om inuti, både känslomässigt och tankestruktuellt (jag vet att jag hittade på det där uttrycket men det funkar för mig), är mycket märkligt. I början var jag i chocktillstånd, hur kunde det vara så att jag helt plötsligt hade nått en gräns för vad jag orkade. (Vi narcissistiska-storhetsvansinniga personer tror ju att vi är oövervinnerliga ; P.)

Skämt åsido, jag önskar att allt blev som vanligt så fort som vanligt. Jag måste fungera. Men det gör jag ju fortfarande inte riktigt. Kan inte läsa så fort som jag brukade, minnet sviker fortfarande ibland, och värst av allt - jag kan inte alltid spela glad eller att saker är ok fast det hade underlättat för alla omkring mig.

Nu är jag självutlämnande, men jag är trött på att inte visa min mänsklighet. Jag skrattar varje dag. Jag försöker läsa lite varje dag. Jag går på möten. Jag lyssnar på tonårsbekymmer. Väninnors trubbel. Jag skriver här. Mitt liv är bra på så många sätt. Jag är ändå inte helt hel. Men vem är det? Hålen i min själ var bara lite större än jag någonsin hade förstått.

Nu känns det mest som att jag måste bli som vanligt för att passa in i en värld som är omöjlig att passa in i för vem som helst. Till alla er som fortfarande håller ihop i ett stycke, jag saluterar er. Jag däremot, kan inte göra så mycket mer än att se vad som händer. Den största stressen att bli "odeprimerad" och en pyssel och bakmamma kommer inte längre så mycket inifrån mig själv längre.

Förväntningarna på att jag ska vara som jag brukade gör mest att jag förstår att det spelar ingen roll vad alla andra väntar på i min omgivning, jag måste gå igenom det här. För er skull, ni som håller av mig, så önskar jag att saker var annorlunda. Jag måste få stanna och pausa, jag kan inte alltid vara där ni förväntar er. Och Malin, tack för den här sången som fick mig att förstå att jag hela tiden försöker leva upp till förväntningar som kanske inte ens finns.....utom i mitt huvud.

"Turn it off, I wanna turn it off but everyone's waiting"
Missy Higgins - Everyone's waiting