Den döende trädgården

Det blåser i träden idag. Min trädgård känns mer levande nu i sin sista fas av liv innan den årliga döden. Jag känner mig bara lugn och avslappnad av kylan, de röda-gula tonerna överallt.

Annars läser jag en ny bok om virus och förundras över deras överlevnadsstategier. Märkligt nog räknas de inte som riktiga levande organismer, för de kan inte "generera energi eller producera protein på egen hand"(Kort om virus, s.17, Dorothy H Crawford). Levande eller ej, de är imponerande varelser. Fast bäst just nu är att min bok av Robert Frost kom i dag, den innehåller en samling av många av hans bästa dikter  : D

Ljuskänslig

Jag tror nästan att jag har någon medfödd känslighet för det annalkande sommarsolståndet, ca fyra veckor kvar och det är samma sak varje år. Har ni hört talats om sommarsorgsenhet? Då har ni det nu! Den här tiden är alldeles för vacker, alldeles för överväldigande, alldeles för mycket.

Mitt huvud snurrar nästan runt av all grönska, alla dofter från nyklippta gräsmattor/häggen/spireorna/människors solvarma hud. Ljuset är skoningslöst och avslöjar allt som snön barmhärtigt gömt. Inga heltäckande kläder att dölja sig inuti pga av värmen. Jag vet det är sanslöst att inte bara vara glad 24/7 denna ljuva sommartid.

Men det är jag också...fast det tar ett tag att vänja sig varenda år. Just den här tiden. Skolavslutningar, nationaldag, midsommarfirandet. Natten som aldrig riktigt kommer. Jag kan tycka att det är ironiskt att min äldsta dotter som ÄLSKAR sommar, sol och ljuset är född vid vintersolståndet...och jag som älskar frost, snövitt och mörkret som skyddar och lugnar är född vid sommarsolståndet.

I går tog jag med maken, mina flickor till Njupeskär som jag har blivit förälskad i. I naturen finns en ro som saknas inomhus, inne i samhället. Det var vila för min inre trötthet, men inte benen.

Den vidsträckta världen låg framför våra fötter. Så stor och mäktig. Men det var en klättring över snöhögar, svampig mark, stenblock och småsten, små vattenflöden av smältvattnet.

Barnen var storartade, lånebarnet Ali/Sol/Nova kämpade sig över tuff terräng i över en halvmil. På vägen hem sa en halvslumrande Nova att i dag förtjänade hon chips : ) Jag höll med.

Lite dåligt samvete har jag över att min förkylde make inte riktigt fick den lätta promenad som jag kanske föresvävat honom. Liiite värre än så var det nog. Men som de andra uthärdade han. Samt att han fick trösta lånebarnet när en huggorm dök upp.

I går var jag i nuet, närvarande, för det går inte att grubbla eller filosofera när varje steg man tar kan få dig att falla. Nyttigt, men jag kan ju inte göra detta varje dag.

Så nu är jag här igen. Snart juni igen, och jag är Alice igen. Upp och ner.

Avril Lavigne - Alice (Underground)