"There's an ordinary world I somehow have to find"

Svår pågående Doctor Who-abstinens. Så jag måste visa er ett kort (dålig kvalitet) på min Svarta Malins most awesome iPhone -skal.

Vem behöver inte en TARDIS?

Eller en doctor, eller ett besök i England åtminstone. Min yngsta dotter fick precis den här presenten av en nyligen hemkommen vän.

Vilket i sin tur fick mig att tänka på en av Harry Potterfilmerna där telefonkiosken används som ingång till Ministry of Magic. Så jag tröstsurfade på Youtube för att hitta bra HP-klipp. Då trillar tonåringen in, som i sin tur inte hade vetat att Rowlings hade outat Dumbledore som Gay och tyckte det var det bästa hon hört på länge.

Annars låtsas hon att hon är en hinduistisk gudinna.

Eller så är det bara hennes lillasyster som står bakom henne : )

Jepp precis så var det. Min lilla hiphopper och min lilla "almost-wearing-black clothes- as -often-as-I-can" tonåring.

Små loppor överallt...

....med det menar jag Loppisar. Tja som ni vet är jag inte loppis fantast, men det verkar inte spela någon roll för sista året har jag haft en hel del med sådana att göra. Sist ut nu var min syster Emelies flyttloppis. Hon ska plugga thailändska i Thailand (känns som ett bra ställe att göra det på :D).

Jösses två dagar fylld med attackerande getingar, solsken hela lördagen och Decibel som loppade med moster blev lite rikare till sin förnöjelse. Själv var jag moraliskt stöd. Det gick inte så lysande som vi hoppats på men lite fick hon in.

Det fanns verkligen en del fynd. Hon hade lite saker efter sin farmor, bl a den här snygga vintage klänningen som jag övertalade vår syster Elin att modella i. Den är hennes nu kan jag dock tillägga.

Tänk den låg i en hög med tygstuvar som Em hade plockat ihop och trott att allt var tyger som hennes farmor lämnat kvar. Jag syr ju inte så mkt själv men tog lite till en viss Krimskramsan som alltid behöver mer pysselmatrial : )

Jag är mest ute efter burkar på loppisar om jag hamnar där och gissa om det fanns. Ett av mina superfynd var dessa.

Seriöst, det är kanel kvar i kanelburken. Men jag lovar, det ska inte användas till pepparkakor framöver för er som jag bjuder på det till jul ha,ha. Maken log lite när jag deklamerade att nu måste jag ha ett skåp som typ "Farbrors Frippes skafferi" har. Min samling växer.

Allvarligt talat jag är inte bara burksamlare utan även anglofil. Så jag höll på att hoppa till när jag såg den här!

Jag såg faktiskt bröllopet på tv som barn. Diana hade världens längsta släp minns jag. Tänk det var på den tiden i mitt liv när prinsessor fortfarande var viktiga. Jag tyckte lite grand att för att vara en prinsessa så hade hon lite för kort hår. Nu baxnar jag mest över att flickstackarn bara var nitton år. Visste hon vad hon gav sig in i? Hur kan man till fullo förstå det i den åldern?

I mitt tycke är burken ett stycke nutidshistoria och förhoppningen är att jag ska ha engelskt julgodis i den till december. Men den som lever får se.

Och när vi är inne på jul, burkar och lätt historia måste jag få visa den helt awesome chupa chups burken Krimskramsan fixat åt mig. Den har allt, färg, jul och humor. Sen får det plats en hel del i den.

Kyssen kanske inte var någon höjdare : )

Jag funderar på vad jag ska ha i den i jul, för burkar bör användas inte bara vara till lyster.

"Deck the halls of lollipops of merry"

Ahhh, vilken härlig burk!

Nu väntar jobbsökande, och resten av livet!

Är blod tjockare än vatten ?

Jag har fått frågor om min familj och våra inbördes släktrelationer så många gånger att jag har förstått att det är svårt att förstå hur allt ligger till. Genom min uppväxt har folks minspel visat att de ansett att det är för komplicerat att hänga med när jag förklarar om mina bröder och systrar. Ibland förvånar det mig för jag tycker att vi är en så modern och tidstypisk familj. Men så kom jag på att jag mestadels växt upp här i Dalarna och att av någon märklig anledning så skaffade folk barn här i 25-års åldern på sjuttiotalet vilket gjorde min mamma yngst alla kategorier när jag växte upp, sen envisas folk med kärnfamiljer och andra Norén. traumatiska saker här uppe : D

Jag har alltså bara halv syskon. Det är punkt ett. För mig är det konstigt med människor som delar upp så här för man är alltid syskon enligt mig. Vare sig man vill eller inte. I Dalarna tycks det vara viktigt att särskilja detta som om att helsyskon är ens riktiga och halvsyskon blir något i stil med styvsyskon (strange). Så ser inte jag det för då skulle jag helt plötsligt gå från åtta syskon till noll.

Punkt två. Jag har fyra syskon på mammas sida som växt upp här i Mora och sen har jag fyra som är min pappas som växt upp i Sthlm. Så långt tror jag alla hänger med. Jag känner dem som bor i Mora bäst för det är hos min mor jag har växt upp. Men mina syskon i Sthlm är på många sätt mer lik mig på det viset att de är precis lika pratsamma, klantiga blåögda som jag. Det förvånar mig en smula att det faktiskt är så. Sen är det betryggande : D Många år trodde jag att jag var adopterad eftersom att jag var så annorlunda mot min mors släkt. Ingen har varit så pratig, nervig eller viftat med armarna som jag. Men i min pappas släkt är det betydligt vanligare. Mamma är nog lite typisk för sin Västerbottniska bakgrund, lite försiktig med främlingar, eftertänksam och ogillar uppmärksamhet. Pappa å andra sidan, tja har ni sett Allan Svensson i Svensson,Svensson så vet ni ungefär.

Punkt tre. Mina föräldrar var väldigt unga när de fick mig därför har vi olika pappor och mammor nästan allihop. Och det brukar vara här folk tappar tråden. Men för mig är det oviktigt. Mina syskon är mina trots att det rinner lite vatten i blodet. Men jag vet inte hur det skulle vara att tillhöra en traditionell kärnfamilj, jag tror inte att det automatiskt är bättre. Min uppväxt kanske var ovanlig när jag var liten men nu kan man se oss som pionjärer. Nu är vi standard och kärnfamiljen döende.