...another manic monday

En intensiv helg som satt sina spår i orken hos oss som lever la vida loca. Påsklovet kändes inte som ett lov, det kändes mer som påskracet. Det avslutades med en hämtning av tonåringen på Arlanda mitt i natten, så vi var väl hemma när solen började stiga igen.

Men jag måste säga att det var en skön kväll i huvudstaden. Maken och jag kom några timmar innan planet landade och mötte upp en av mina systrar. Tyvärr hade jag lyckats missa superblomningen av körsbärsträden i Kungsan.

"Where have all the flowers gone?" Ingen hade väl plockat dem...utan marken var fylld med rosa konfetti av körsbärsblom. Mycket vackert.

Sen föll mörkret, vi var var själva jag och D så vi flanerade runt i staden och njöt av hur levande allt var. Man kunde fortfarande fika sent, sent om man så ville. Men det är ett särskilt lugn en söndagskväll. Jag hade tur för jag är gift med en man som inte protesterar när jag vill gå på kyrkogårdar var vi än är.

Efter att nyligen sett Oliver Twist snördes mitt hjärta åt extra mycket när jag fann denna minnessten. Vad är sorgligast? Att de fick leva så kort och i sannolik misär eller att det inte fanns en pappa eller mamma som kunde vara där. Adolf Fredrik. Liten men vackert skött. Nya blommor överallt, inget skräp utan bara en sorglig liten trädgård som huserar de sedan länge bortgångna. Ibland skulle jag vilja vara alla ensamma barns mamma...men det är svårt nog att räcka till ibland trots att vi är en liten familj.

Den här mamman var lättad att få se sitt stora barn igen i alla fall. Lillasyster var hemma hos farmor, för vardagen kräver att man inte är vaken till soluppgången när man ska till skolan.

Ove

"Hur kan man inte backa med ett släp? frågar han sig. Va? Hur svårt ska det behöva vara att reda ut grunderna i höger och vänster och sen göra tvärtom? Hur tar sig de här människorna sig fram i livet överhuvudtaget?" (s 25).

Här summeras tankesättet hos En man som heter Ove, av Fredrik Backman, väldigt väl. Jag säger ofta att jag inte gillar svenska författare så värst, och sällan böcker som behandlar vardagen, men jag är beredd att göra ett undantag här. Jag lånade boken av tre skäl; min svärmor rekommenderade den, min pappa heter Ove och är medelålders, och slutligen när jag snabbt bläddrade i den på biblioteket verkade det som en sur gubbe var protagonist.

Vi möter alltså Ove, som är nypensionerad (mot sin vilja) och 59 år gammal. Och bitter. Och håller hårt på hur saker och ting ska vara. Det är lätt att skratta åt en man klappar till en lek-clown på ett sjukhus för att denne trollar bort Oves femkrona och tror att det ska gå bra att "ge tillbaka en annan femkrona" (s 131). Sen är det svårt att inte le åt alla hans misslyckade självmordsförsök. Jag vet - det där lät hemskt eller hur? Men sett ur bokens sammanhang är det så det känns när rep går av, grannar stör genom att knacka på när man ska gasa ihjäl sig o.s.v. Ove har det inte lätt för sig när han försöker stöta bort människor och djur, de låter sig inte alltid hindras av oförskämda gubbar alla gånger.

Under Ove stela sätt finns såklart en historia, och en jäkligt bra sådan. Fredrik Backman har skrivit en bok om riktigt svåra och tunga ämnen på ett sånt sätt att man häpnar lite lätt. Visst, en del saker är kanske för otroliga eller tillrättalagda men jag vill gärna få en dos av det ibland. Jag kanske ska kalla genren "svensk Disney för desillusionerade själar som vill få lite hopp om livet". Tro mig det får man! Utan att spoila för mycket så är det en historia om vänskap mest av allt, även om principer och kärlek får utrymme. Alla behöver en granne som Parvaneh, Oves nya grannfru, som helt enkelt vägrar låta en man som heter Ove vara ifred.

Det här har inget med saken att göra, men på vårt Ica Maxi finns allt. Krokodiler. I lösvikt. Trots det kostar de 99 kronor styck. I styck och lösvikt. Krokodiler.

"Livet är en sak man måste vara rädd om, förstår du inte det?" (Astrid Lindgren)/Ronja Rövardotter

Om man vet varför något händer så tycker jag själv att det blir lättare att, som jag hintade om igår, acceptera och gå vidare. Varför allt jämt måste ha en mening eller att gå att förklara är ju en bra fråga. Många människor känner likadant som mig. Vi vill att det ska ett syfte med det som sker. Sen blir vi lätt olyckliga när vi inte hittar något.

För ca sexton år sedan gifte jag mig och med på bröllopet var min då nästan 59 åriga mormor. Det är 34 år emellan oss, och jag vet, det är lite speciellt. Sju månader senare gick jag på hennes begravning. Dessa två släktsammankomster var de som skedde 1997. Idag, den 16 juli, skulle hon ha fyllt sjuttiofem år om allt hade gått planenligt.

Men vad tusan i universum går planenligt? Jag har accepterat att hon är borta. Vad som hindrar mig från att sluta grubbla på varför är den simpla anledningen att vi aldrig visste vad hon låg döende av under många månader. Tynade bort. Smala Karin blev magra Karin. Cancer trodde hon själv, men nej sa läkarna. Sen dog hon, i oktober. Det dröjde innan vi fick någon teori om vad som hade orsakat hennes tillstånd. För det krävdes obduktion. Sannolikt en propp i en tarm, sen gick tarmen sönder. Men till hundra procent säker sjukdomsorsak och död får vi nog aldrig veta.

Hon anförtrodde sig till mig att hon önskade att hon, som jag, hade trott på något, men hon kunde bara inte. För att parafrasera den kände ateisten Richard Dawkins, hon kunde väl gå i kyrkan och utföra kristna ritualer, men att tro på riktigt - nej. Om man tror på någon gudom så blir det aningens lättare att dö tror jag hon tänkte.

Men från mig själv som gått från att vara relativt kristen till relativt skeptisk så har min känsla inför döden inte ändrats. Jag var inte rädd för den som barn, och många har antagit att det berodde på min tro. Men som det visar sig så är det inte så. Jag förstår att rent biologiskt så kommer jag ogilla dödsögonblicket, men annars nej. Jag önskar att jag hade kunnat visa mormor den här bilden då.

Jag hade sagt att hon var stjärnstoft. När hon dog skulle det bli en befrielse från all smärta hon kände och hon skulle få sluta oroa sig över allt, som hon alltid gjorde. Att det skulle bli vilsamt och att inget mer någonsin skulle kunna skada henne. Sen hade jag sagt att hon aldrig riktigt skulle försvinna. Att hennes gener levde vidare i oss. Att den kropp hon bodde i skulle omvandlas men att energin från den aldrig skulle försvinna heller.

Men nu skulle det ha varit en fest idag om allt hade gått planenligt, inte en dag då vi anhöriga grubblar över vad eller varför. Så här är det att vara människa. Det finns faktiskt inte alltid någon mening. Vi måste lära oss att leva med det. Sen när vi tänker på det så borde vi ta mer vara på våra egna liv. För när som helst kommer något annat inte gå planenligt. Det enda säkra som finns är att förändringar sker - vare sig vi vill eller ej.

Grattis på 75-årsdagen mormor. Din dåliga humor lever också vidare, genom oss ; )

Lättare sagt än gjort

Jag önskar att det inte var så här, men det är nog verkligen så det är för oss ...alla.

Varning vissa spoilers för Gardells del två av "Torka aldrig tårar....."

Att läsa känslosam litteratur är egentligen inte riktigt jag. Men ni vet hur det är! En vacker dag så tar man på sig en blå strumpa istället för en orange och så slutar dagen med att man råkat låna "sorgeböcker" på biblioteket. Gårdagens regnande ökade känslan av vemod så det passade bra.

För läste jag del 2 i Gardells Torka aldrig tårar utan handskar/Sjukdomen. Precis som den första delen så håller Gardell balansen mellan romanen och informationspamfletten väldigt bra. Jag minns faktiskt en del av det Jonas Gardell återberättar om medias framställningar, särskilt minns jag tv-profilen Jacob Dahlin. Han som älskade Alla Pugatjova. Själv älskade jag mest Jacob, för han var en av de få som stack ut på Svt.

Den död som berörde mig mest i Sjukdomen är Bengts. För alla berörde de mig, men just hans sätt att tackla sitt sjukdomsbesked var så gripande, surrealistiskt och hela den delen kändes väldigt mycket som ett slags stream-of-consciousness grepp som jag personligen uppskattade. Något jag uppskattade ännu mer var fulheten. Rasmus visas upp som den hela och äkta människa han är. Underbar och vidrig samtidigt.

 Trogen och otrogen på samma gång. Kärlek det är inte enkelt, alla älskar inte eller uttrycker inte kärlek på samma vis. Man ska inte tro att det sätt man själv älskar på är det enda. Det tycker jag Gardell har fått fram. Då menar jag inte hetero vs homo, utan den inviduella inställningen.

Från ett laddat ämne till ett annat, Johanna Nilssons Jag är den som skall komma, tar upp värdelös psykvård, utanförskap på djupet och vad som händer när en mamma blir svårt psykiskt sjuk efter att hennes väntade dotter dör i magen vid sex månaders utveckling.

Jag läste några recensioner och fann dem märkligt ljumma. I mitt tycke har Johanna Nilsson fångat upp en ovanlig och svår reaktion på något som inte får hända men ändå gör det. Någon recensent skrev att det var svårt att få någon personlig känsla för Bernice som huvudkaraktären heter. Jag håller absolut inte med. Det kanske beror på att Bernice under sin psykos tror att hon är Jesus syster och ska frälsa världen.

Religion är lite fult och töntigt i många kretsar, det avskräcker aningen. Men för mig som har religion som specialintresse är Bernice personlighet, både som den var före Liljas död, och under psykosen oerhört fascinerande. Tragedin är fullbordad i och med att hon tas in på psyket och hennes man och två små pojkar på fem respektive tre år kämpar med att förstå vad som händer.

En sorglig, gripande historia som förtjänar mer cred än Arbetet, SvD och DN s recensenter gav den. Kanske måste man själv ha fått missfall, förlorat ett barn och samtidigt ha någon slags andlighet för att kunna känna något för Bernice, det är möjligt, men jag tycker att den här berättelsen kan ge de som vet väldigt lite om psykiatrisk vård en fingervisning om hur det kan vara. Tyvärr.

Jag kan inte lämna er så här sorgsna och deppiga, så jag visar att nu finns det bodies till bäbisar med mustascher på. Sannolikt kommer min brorsdotter Melina få den här, för något kul ska man väl ha. Tänk er en snart tiomånaders yrväder i denna och kanske en neonfärgad tyllkjol. Jepp, så får det nog bli. (Men schhhh, hennes mamma vill helst klä henne mest i rosa - underbar färg, men omväxling förnöjer.)

Dagens inlägg skulle handlat om zombies, men så blir det inte!

Jag som nyligen skrev om hur svårt det är att vara i nuet. Något som jag hade glömt är vissa saker som gör att man är supernärvarande. Ett personligt exempel är bägge mina barns förlossningar. Då finns bara just nu. Jag har vid bägge tillfällena känt hur tiden är nu. Smärtan ökar fokuseringen och tar bort alla störande tankar som annars kan göra att man glider i väg och tänker på att "nu borde jag egentligen betala räkningarna, ringa det där viktiga samtalet eller vad som alltid ligger på lut.

I dag, som rent generellt har känt som en dag då en del saker har hänt, så mindes jag helt plötsligt att när det verkligen händer något man inte förväntar sig då blir man tvungen att fokusera på nuet. Särskilt när det gäller rädsla. Fånigt nog kan lockespindlar utlösa det här hos mig. Ser jag en i närheten blir jag fångad i nuet eftersom att jag får en uppgift direkt.....eliminera hotet.

Eftersom att jag inte vill utlämna saker hur som helst så tänker jag inte skriva alltför detaljerat. Dock så fick jag, och en hel del andra omkring mig en chock då något oväntat hände. Ingen död. Ingen överdriven skada, men när man försäkrar någon om att allt är förmodligen ok och det visar sig att det inte är så - då blir det en automatpilot som slår in hos mig. Just nu måste jag vara här och fokusera på vad som sker och hur människorna i min omgivning ska hantera det som är en chock.

Med ett verkligt hot, något som är allvarligt då måste jag vara helt närvarande i nuet. För någon behöver tröst just nu. Någon behöver att jag finns där helt i nuet och inte funderandes på att tvätten hemma inte blir upphängd.

Saker kan förändras fort. Det är med tacksamhet just nu jag känner att saker kan fortfarande ordnas, lagas och människor är i säkerhet. Jag har det bra. Så med Jason Diakitès/Timbukts ord:

"Hej och tack för kaffet jag är glad att vara här
älskar fan att åka, men är glad att vara här
Svedala din jävel du är vacker som en dag
sätt på en kanna till för jag stannar ett tag, bra!"

Det är så skönt när man får en stunds perspektiv på vad som är viktigt i livet. Människor och relationerna till dem.

"Vi undrar vad gör vi nu?"

Var på min brorsdotters dop helgen som var. Vacker kyrka, mosaiker och lyx på ett helt annat sätt än hembygdens vita kala kyrka.

Den här sången spelades och jag har burit den med mig sen dess. Tänker på min lilla brorsdotter på några månader, på min tioåring och tonåringen som faktiskt ibland skriker "jag hatar dig". Sen tänker jag på Linnea som skulle fyllt år i går, och den mamman som satt i kyrkan på det här dopet som förlorade sin tre månaders flicka i somras.

Jag gråter fortfarande när jag lyssnar på den. Jag önskar att jag hade skrivit den här texten själv...attberopå låtar som man själv önskat att man gjort, eller hur Malin. (I mitt fall är det denna och "Fix you").

Höst

Hösten är här på riktigt. Lika bra tycker jag. Skördetid och mörkertid. Men än gnistrar de gula-orangea-röda färgerna mot mig när jag orkar lyfta blicken och se all skönhet som faktisk finns där ute.

Min svärfars sambo bevisar härmed att det går att odla vindruvor i Siljanstrakten. Mycket vackra om än lite sura.

Hösten är ett slags avslut men samtidigt fröet till det nya liv som ska spira följande vår. I går begravdes vår unga bekanta. Konstigt nog sken solen fast dagen kändes grå och mörk. Till "Amazing Grace", "Blott en dag ett ögonblick i sänder" och många vackra toner föll många tårar från mångas ögon. Pappans gripande uppmaning till den unga damen vänner att välja glädjen, kärleken och kramas så ofta det går sitter kvar i mitt hjärta i dag.

Det måste finnas hopp och det måste finnas liv.

"Come said the wind to
the leaves one day,
Come o'er the meadows
and we will play.
Scarlet and gold,
For summer is gone
and the days grow cold"
                       George Cooper

She's leaving home, bye bye.

Denna vackra blomma bär samma namn som en levnadsglad ung flicka som inte finns ibland oss längre. Min tankar går till hennes föräldrar, moster, farbror, kusiner och mor- samt farföräldrar,, alla som älskar henne.

Livet rusar fram som en virvlande fors.

Tills det finns ett hinder så stort i vägen att våra kroppar kapitulerar.

Du modiga, rara skogsängel. Din mors enda barn. Din mosters glädjekälla. Nu går du långt i förväg. Jag minns dig som en ständigt leende flicka. Linneor kan vara spröda, men den skönhet och glädje de sprider hos betraktaren är stark precis som du, du som hade framtidstro och hopp.

"And it seems to me you lived your life like a candle in the wind"

Turbulens är nog ett ord som bra beskriver min resa så här långt. Jag är trettionio år, fyller fyrtio runt midsommar. Ibland tycker jag att jag har levt så länge och så många liv att jag hajar till när jag går förbi spegeln. Är jag inte äldre än så? Kanske är det för att jag är så barnslig, eller för att jag har haft tur som det mesta har ordnat sig för mig i slutändan. Jag anser nog att jag ofta haft tur i oturen.

Jag har också mött turbulenta människor, eller snarare så har deras livsomständigheter format deras vardag så. Många grubblare, oroare och djupsinta har jag mött. Som min brors far Lennart. Han var en konstnär som låtsades att han var taxichafför. En tänkare som lekte att han var som alla andra ibland. En periodare som var nykter i perioder. En snäll människa som ville folk väl. Som älskade solrosor, Ryssland och humor...särskilt Monty Python, Charlie Chaplin och Buster Keaton.

Hade saker och ting varit lite rättvisa så hade vi suttit och ätit födelsedagstårta nu och lyssnade på hur han gjorde sitt senaste konstverk. Men ni vet, saker och ting.....
Jag brukar plantera solrosor varje år för att han älskade dem. Och varje år säger jag till min lillebror att vi ska åka upp till stugan som vi vet att han älskade, den där Lennarts bror tycker sig känt hans ande, men varje år glömmer jag bort det. Förtränger kanske, för det är lite jobbigt, fortfarande. Hans liv var som ett brokigt ljus som fladdrade i en ibland hård vind. Nu är ljuset släckt. Lågan har svalnat.

"Du kan se när det är slut
du kan se när tiden gått ut
det var här men var inte rädd
inget ont kan hända dig mer

du kan se när det är slut
du kan se när tiden gått ut
jag blev kvar mitt i ett hav
när en kylig vind drog förbi"