25 februari 2014

Another day in paradise

Ok. Allt kommer att ordna sig. Så nu var det sagt.

Jag gjorde en lista på saker jag vill göra för att må bra och ha roligt. Så nu började jag med punkten "umgås med givande människor". I dag har jag hittills varit själv, och sannerligen säger jag eder: Jesus, vad givande att få vara med mig själv!

19 februari 2014

Ingen rädder för ??? här!

Vid Oden - redan onsdag och jag har inte ens suttit i fotbad på ett halvår! Var ska detta sluta, kommer jag upphöra att raka benen och spara ut skägg under armarna?

Ok. Jag skämtar lite där. Ville mest bara komma in på ämnet "onödiga saker att vara rädd för". Tror att alla har något de får kalla kårar av som de skulle kunna släppa med lite träning. Varför jag funderar på det har mest att göra med att jag har ett medlemskap i Club Worry. Jag slänger ut tonvis att energi på att oroa mig för att saker ska hända.

Nu kan jag faktiskt stå för en del av den oron, jag menar inte att det är bra i stora doser. Fast små doser av oro kan peka på att man är mänsklig samt att man har förstånd nog att uppmärksam potentiella faror innan de händer. T ex om man oroar sig för att barnen ska bli påkörda av en bil så kanske man sätter på ungarna en cykelhjälm på sommaren och reflexer på vintern. Det är en konstruktiv lösning. En idiotisk lösning vore att förbjuda barnen att gå i närheten av vägar, eller tom hålla dem hemma för att inget ska hända dem någonsin.

Men så finns det de där onödiga sakerna som inte direkt är livsfarliga men som stör. Om jag skulle välja ut några saker som jag gott hade kunnat klara mig utan så föreslår jag:
Clowner.
Jepp. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det är något otroligt obehagligt med dessa "glädjespridare" som klär sig i grälla färger, och sminkar ett konstant leende i sina kritvita ansikten. Jag har alltid känt att de är som ulvar i fårakläder. Så när de dyker upp i filmer eller serier vill jag helst byta kanal. Andra saker med cirkusar kan vara tvivelaktiga nöjen, men akrobater eller trapetskonstnärer det gillar jag. Sen har vi clownerna. Varför ha maskerade människor som ramlar omkring?
Men det är självklart en onödig rädsla och kanske helt obefogad.

Sen har vi fienden nummer ett.
Nej, inte Spindelmannen. Men seriöst jag försökte googla fram bilder på tecknade spindlar men fick hjärtklappning och klarade inte av att leta igenom myllret av bilder på de åtta-benade freaksen. Så Spindelmannen får symbolisera min nemesis nummer ett.

Det är vanligt med rädsla för dessa varelser, samt ormar och getingar. I de två sista fallen är det dock viss självbevarelsedrift inkopplad kan jag tycka, men i vårt land finns inga giftiga arachnoider. Jag hatar dem för att de ser äckliga ut. Jag kan må illa av att se bläckfiskar röra sig i vattnet, så jag vet att det är de många benen som spökar.

Jag har kompisar som är rädda för fjärilar (2 st), småfåglar (1), baciller och virus (fler än jag orkar räkna), att bli gamla utseendemässigt (återigen fler än jag orkar räkna), och naturligtvis samma saker som jag själv räknat upp ovan. Vissa saker går säkert att bota med exponeringstaktik. D.v.s. att man utsätter sig för det "farliga" i trygg miljö där man känner att man har kontroll i situationen för att sedan ha slutmålet att kunna leva med sin fobi/rädsla/obehagskänsla.

Men hur botar man rädslan för att bli gammal och att det syns att man är 45 eller 73 år? Vad för argument lägger man fram till bacillfobiker? Man kan ju inte riktigt säga att deras försiktighet är helt obefogad. När man dock inte kan gå utanför sin bostad av rädsla för att bli smittad då har det ju gått för långt. Då behöver man hjälp.

Men spindlar och clowner? Ja, jag går aldrig på cirkus och undviker såna tillställningar där de sannolikt dyker upp och det är inget jag lider av. Men spindlar. Försök att gå i skogen utan att träffa såna. Eller gräva i landet. Ha en källare.

Det är så onödigt att behöva vara rädd för ofarliga saker. Men människor är det. Vi har ofta den där irrationella, svaga punkten.  Det är kanske det som gör oss mänskliga, vår irrationalitet : D

18 februari 2014

Sherlock och polska presenter

Äntligen har jag läst ut Mattias Boströms bok om den kändaste av kända detektiver - Sherlock Holmes. Vill man få en bild av hur det gick till när Arthur Conan Doyle skapade en ikon så får man sitt lystmäte. Vad man vidare får är en uppfattning hur svårt det är att styra över hur andra människor kommer att tolka karaktärer som skapas eller hur de kommer att framställa hen.
I Från Holmes Till Sherlock lär läsaren också känna Sir Arthur och hans familj väl. Hans penninghungriga söner ger knappast ett positivt intryck på mig i alla fall. Överhuvudtaget kan jag stundom bara skaka på huvudet över hur man har överexploaterat Sherlock Homes. Ska man bara läsa en bok om Doyle och Sherlock så är det Mattias Boströms, han förtjänar sin plats i The Baker Street Irregulars med råge. Det är en högst faktaspäckad text med snyggt sorterade källor i slutet av boken och sånt uppskattar jag.
Här har vi Doyles första förslag till namn åt den deducerande detektiven; Sherringford Holmes. Tack och lov så fick vi det lätt besynnerliga men mindre mastiga namnet Sherlock istället. Jag undrar i stilla sinne om det kommer att bli lite vanligare nu efter succeérna med Robert Downey JRs actionladdade Holmesfilm, serierna "Elementary" och sist men verkligen inte minst "Sherlock". Vi får se om namnet ges åt några nyfödda : D

Jag vill avsluta detta inlägg med en bild på trevliga saker som min polska kompis hade med sig.
Presenter mottages alltid tacksamt. Fruktigt bodybutter, handkräm doftandes godistryfflar och fyllda chokladkakor. Tanken var att det skulle vara något polskt. Jag har alltid tänkt mig Polen som ett osynligt litet land i gråa toner. Precis som att jag trodde att jag hade koll på Kina, Iran eller Irak. Det var dock före jag pluggade med internationella studenter för ett par år sedan. Jag måste säga att jag mer och mer förstår hur lite jag egentligen vet.

Vi har alla klara åsikter om allt. Vilka vi ska rösta på, andra kulturer, historiska händelser etc. Men hur många gånger tänker vi tanken att vi är lata och kanske bara har "ärvt" dessa självklara åsikter. Att tänka nytt om något gammalt är svårt. Svårt betyder inte omöjligt. Det är alltså möjligt att ändra åsikter huruvida barn ska få ha keps inomhus, om gamlingar på ålderdomshem ska få ta en grogg om de vill, kan det finnas trevliga och vettiga muslimer. Jag sa ju att det var möjligt så vad väntar du på? Fundera på en sak som du "vet" och försök att fundera på det från olika synvinklar, samla kunskap och var inte rädd för att du kanske kommer att se ämnet i ett nytt ljus. Det är sällan bra att vara rädd.



16 februari 2014

"Valentine is done"

Ja, kärlekshögtiden har kommit och gått. Mer än en vecka har förflutit sedan jag sist skrev något. Mycket saker hela tiden. En del bra, en del mindre bra. Men idag är det söndag och förr trots att det är vilodagen så vill jag inte direkt vila. Men kanske koppla av? Så jag skriver lite här för att det är avkopplande, sen planerar jag att måla eller skissa lite för det är avkopplande. Vet ni vad jag inte ska göra? Se på OS. Det lämnar jag åt andra.

Så med alla hjärtans dag i åtanke funderade jag på hur mycket jag önskade att jag kunde ge andra människor ett lyckligt slut. Som i sagorna. Men prinsessor bor någon annanstans, och i verkliga livet med levande människor så vet jag att den som har störst chans att ge någon ett lyckligt slut är varje egen individ.

Sen kom tankarna in på Vincent. Hur olycklig han var. Och barnslig som jag är ville jag ge honom ett lyckligt slut. Eftersom att jag nyligen börjat måla igen så försöker jag hitta tillbaka till min egen stil. Men jag ville se honom i solen. Första tanke var att måla honom i hans egna post-impressionistiska stil. Konstigt nog så började det så när jag startade med ansiktet, men när jag lade ned penslarna insåg jag att jag kan bara måla i min egen stil.
Sen beslöt jag mig för att göra en egen tolkning av "Starry Night", för det är min favorit Van Gogh. I sann Valentin-anda gjorde jag om stjärnorna till hjärtan. En symbol för människan som egen varelse och vi behöver väl egentligen ingen kommersiell högtid för att påminna oss om att vara hjärtevarma mot varandra.
Det är en smula märkligt men när jag målar så har jag en idé, men sen händer något när jag tar upp penseln. Det slås på någon autopilot så ibland ser jag inte vad jag har gjort förrens jag är klar. Samma sak när jag skriver. Ganska skönt. Att vila i koncentration.

Annars har veckan känts aningen överväldigande. Besök från Polen. Min studiekamrat Olga som numer är universitetslärare i sitt hemland. (Som den yngsta anställda någonsin på sin arbetsplats har hon ibland förväxlats med studenter. Är man 25 och undervisar 19-åringar eller äldre så blir det nog lätt så.) Decibel och Olga fann varandra ganska snart.
Vardagen tar ut sin rätt. Så i går var jag hemma istället för att gå på släktmiddag hos makens familj. Vilade i koncentration.
Snart börjar veckan om igen. Måndag till fredag, fredag till söndag, men sen är det sportlov och vansinnet börjar med Vasaloppsåkare och turisterna strömmar till och bilköerna gör att allt försenas och årets första tävling för Decibel annalkas. Business as usual.
 


07 februari 2014

Snurra min jord...eller helst inte va!?

Pust och stön. Hyfsad dag. Kunde koncentrera mig på läsning i dag, tror nästan att allt praktiskt igår gjorde att det var lättare att orka med texter. (Läser Richard Dawkins The Greatest Show on Earth, har gjort det ett bra tag nu känns det som.) Sen glömde jag väl lite saker.

Hämtar skolbarn, som ska på party, stressar i väg för att handla. Känner lite som Eminem sjunger i "Lose Yourself", att "snap back to reality, oh there goes gravity" för jag blir lite yr mitt i handlingen. Ibland, är inte jag och golv överens om vad en plan yta är. Jag tycker att golvet lutar 30 grader och det håller inte med.

Men hem kom vi. Sen försvann gravitationen lite mer. Så sängen kändes som ett alternativ...och vips så slocknade jag. För att sen förfärat vakna till av ett sms och slänger ut armarna och tippar ur ett vattenglas. Oh no...tänker ni nu. The horror! The nightmare! Will she make it through this hardship!

Såklart. Mitt fina block halvdog, dränkta hårsnoddar, lite sladdar levde farligt....men USB-minnet tog största smällen och simmade lite.
Här i bor mitt minne nu. Man tittar väl på "Elementary", sen när har Sherlock Holmes haft fel? Ris drar ut vätska. (Om ni inte tror mig, fundera på varför det ofta är riskorn i saltkar på hamburgersyltor.) Få se om den här respiratorn kommer att fungera.

I alla fall så vaknade jag. På det sättet. Inser att jag för länge sedan hade passerat tio-tiden och att en snickers skulle ha behövts för lääänge sedan. Jag hade glömt att äta, så enkelt var det. Sån tur att jag hade köpt en ny sorts kexchoklad.
Och tur att Decibel så snällt ger sin ömma moder den när hon leker konvalescent. Den var ganska god faktiskt....eller så var jag bara så hungrig att jag hade slängt i mig en choklad & bacon om det var det enda som fanns.


06 februari 2014

Inspirerad

Yo-Yo Ma spelar cello (Bach) så jag ryser och jag skissar. Eller målar akvarell. Bra dag hittills. Efter allt bild-arbete går jag och stämmer gitarren som inte blivit stämd på över ett halvår. Har man inte spelat på ett tag gör det riktigt ont i fingertopparna, tänk vad man glömmer såna småsaker.

Inser till min förvåning att de här "avslappnande" aktiviteterna gjort att jag har fått lite ondare i nacken. Konstigt att man spänner sig så mycket när man ska måla små, små detaljer eller hur axlarna åker upp när man knäpper på gitarrsträngar.
Har dessutom lärt tonåringen världens mest avkopplande patience - pyramiden. Min kära Modesty Blaise-kortlek. Särskilt drottningarna tycker jag om.
Fick till och med en sats kakor bakade igår. Inbillar mig att de blir nyttigare....bara för att jag har havre i dem. Hrm, ändamålen helgar medlen. Jag kan väl få tro det för de är ganska goda.

Annars lyssnar jag på Q-tip sjungandes "I left my wallet in El Segundo", jösses finns det någon mer än jag som en minns A Tribe Called Quest? Så länge någon minns vad som fanns så finns det.

02 februari 2014

Silent Lucidity

Har en "nu-är-jag-trött-på-att-bo-här"-dag. Tänker på andra ställen jag har bott på eller besökt. Har haft tankar på att flytta till Norge ett tag. Gillar att vara där. Förstår språket. Fin natur. Inte här.
Mina flickor i Vigelandsparkens skulpturpark. Tonåringen på väg ner och Decibel gömmer sig emellan statyer. I somras. Bra väder, Oslo visade sig från sin bästa sida.

Känner med klarsyn att jag behöver förändring för att gå vidare i livet. Bollar tankar med mig själv hela tiden om VAR jag ska lägga förändringen mest.

Att flytta eller fly? Jag vet inte. Pratar inte så mycket om det som jag skulle vilja. För vem säger att något är bättre i London eller Hamar eller Falun? Det är nog mest önsketänkande från min sida att allt skulle vara så mycket mer givande på ett större ställe. Det blir nog "same,same but different".

Jag tror att jag kommer ta med mig mina bekymmer var jag än vandrar. Men man kan väl få drömma?