Aum

Ända sen jag var ett spirande frö så har jag grubblat. På allt som grubblas kan på tror jag. Det är inget jag numera lägger någon värdering i, det bara är. Antingen så har man en filosofisk läggning eller så är man jordnära, men mest är man något mittemellan. Fast jag är inte något mittemellan. Jag är hon som under nattens mörkaste timmar vaknar och kan börja fundera på hur barnens liv kommer att te sig, om vi människor någonsin kommer att överge systemet med pengar, huruvida Judas verkligen fanns och i så fall varför fick han en så förfärlig uppgift. Sen tycker jag synd om honom och kan inte somna om.

"In the middle of the night I go walking in my sleep"
Billy Joel

Så att läsa lätt filosofiska böcker faller sig naturligt för mig. Minns fortfarande vad imponerad jag var av Jostein Gaarders Sofies värld, som mamma gav mig i tonåren (tack :D). En bok jag läste när jag var ca tolv år var tyske Michael Endes Momo eller Kampen om tiden. Då var jag lite yngre och jag minns att jag blev oerhört imponerad av det som för mig som tolvåring kändes jättedjupt och komplext berättat.

I alla fall så har jag nu läst om den senare, nästan trettio år senare. Den kändes lite mindre avancerad såklart, men fortfarande superaktuell och väldigt viktig. Den går väl i stort sett ut på det vi alla gör, tidssparande. Ett hemskt och kontraproduktivt tidssparande. Jobba mer så får du pengar så du kan vara ledig mer sen. Men när du är ledig så måste du ändå kompensera för att du inte hunnit umgås med barnen, kompisar, släkten och sen är det ju alla andra projekt som hånfullt stressar ihjäl dig.

Boken kryllar av tydliga exempel på hur vi faktiskt resonerar om poängen med våra liv och vad vi gör av den tid som getts oss. Ta Herr Fusi, stadens pratsamme trevliga frisör får ett sånt här anfall av eftertänksamhet som drabbar oss alla ibland. Han tror att hans liv är bortslösat för att han inte blev "något rent allmänt stort eller betydande"(s 69). Såsom vi alla kan känna ibland. Men han gör en längre tankekoppling och det är att "sådant kommer jag aldrig ha tid med, för arbetets skull. För att kunna leva ett riktigt liv måste man ha tid. Man måste vara fri"(s 69).

Med de orden bjöd han ovetandes in de grå männen, de som övertygar folk om att man måste effektivisera, superorganisera och ruta in allt i livet i snäva ramar. Jösses vad jag själv kände mig träffad när jag läste Michael Endes ord. Jag kan tala om att boken slutar för mig på ett tillfredställande sätt. Lilla flickan Momo ser tidstjuvarna för vad de verkligen är - och hon tänker inte ge upp i första taget. Boken lämnar mer saker kvar att grubbla över. Som Timbuktu skulle ha sagt: "Alla ledtrådar säger förändra dig nu".

För jag vill inte stressa mer. Jag vill bli en oas av lugn som jag själv kan vila i.

I am sitting by the window.....

Sitter vid köksfönstret och tittar ut. Världen är min tv ni vet. Känner mig ofokuserad, enbart streamofconsciousness pågår här. Sökte jobb som begravningsentrepenör. Men bara en halvtimme senare kände jag att trots att det är ett jobb som vore intressant så önskar jag.....att jag fick jobba där chansen att träffa glada människor finns.

Tänk Disneyland eller Legoland. T o m  Liseberg. Då slog det mig! Tomteland. Jag var där i fredags under en av de sista dagarnas öppet. Vädret var vackert men det var kyligt. Jag reflekterade över den något socialt handikappade cafe kvinnan, och tänkte att jag skulle ha varit mycket gladare om jag fick jobba på ett sånt ställe.

Tänk vilken upplevelse. Så nu är jag nästan helt inställd på att skicka in en ansökan inför vintersäsongen. Jag är nog för gammal, och för oerfaren och en massa annat. Men jag tror ju fortfarande på tomten så det måste räknas för något.

Men före jul så kommer Halloween. Den orangea högtiden. Ja den kan ju vara svart, lila och giftgrön men för mig är den högtiden som äntligen fick mig att börja uppskatta färgen orange. Så häromdagen fick jag lov att provlaga något orange.

Det kanske inte ser så fantastiskt ut men jag lovar att det är det. Stekta kantareller från Krimskramsan, butternutpumpa som rostats i ugn i stavar och sen ljuvlig parmesan strödd över. Mat för en höstälskare : )

Jag är inte så duktig med att träna längre, eller att äta nyttigt. Jag vill - men inte tillräckligt mycket. Så häromdagen bakade jag dessa enkla men goda till te kakor.

De syns knappt, så små är de så man får ta fler än en. Jag kallar dem Startchipcookies, för jag gjorde en chansning och blandade ned mindre än en deciliter Start flingor i receptet prästgårdsnötter. Men Decibel kallar dem Starshipscookies, efter en av hennes favorit låtar med Nicki Minaj.

Annars går jag i ett vaccum mest. Funderar på om jag ska göra stora förändringar i mitt liv eller bara försöka hålla fortet så länge det går. Vi gör mycket sånt maken och jag : ) Håller fortet. Lappar ihop. Hus, bilen, oss själva, barnen och tiden. Överlevnadskonstnärer är vad vi är. I går hade vi varit tillsammans i tjugo år.

Vi firade med att jag lagade mat av allt spännande jag hittade i skafferiet (det blev en ganska god stekt ris med grönsaker rätt) och sen var det det. Vi kunde ha planerat, sparat pengar till restaurang eller resa eller bio...vad som helst. Men, som vanligt hade vi glömt bort oss själva i hela sommarplaneringen. För det var kalas, barn som vill göra allt och lite till, besök hit och dit. Jobb, skola, sjukhus och allt annat än vi två. Så något måste göras.

 På ett sätt symboliserade hela måltiden och dagen mycket av det som skett under våra tjugo år. Vi tar lite av det och så försöker vi hitta en lösning där. Lappa, skarva och uthärda. Det blir ju inte alltid som man vill. Inte för någon. Jag skaffade aldrig de där fyra barnen jag ville ha. Han utbildade sig aldrig till fyrverkerikonstruktör. Vi flyttade aldrig till London. Jag blev inte trädgårdsmästare - för jag blev för allergisk. Han har inte fått något garage som han drömt om alla dessa år. Vi gifte oss inte på bryggan vid Enterprise.

Men vi är tillsammans.

Resväska

Doors

An open door says, “Come in.”

A shut door says, “Who are you?”

Shadows and ghosts go through shut doors.

If a door is shut and you want it shut,

     why open it?

If a door is open and you want it open,

     why shut it?

Doors forget but only doors know what it is

     doors forget.
                        (Carl Sandburg)

Lämnade tonåringen i Malung på kalas igår. Kunde inte låta bli att, som vanligt, tänka på vilken trollskog det ser ut att vara alla dessa mil mellan Mora och Malung. Varje gång jag kör där själv brukar jag scanna sidorna efter älgar, eller i värsta fall troll. Vill ju helst inte köra på något. Det hela fick mig att minnas hur jag övertygade mina lekkamrater om att vi var tvungna att offra löv och andra dyrbarheter till chokladgumman som bodde i skogen bredvid oss. Det gjorde vi för att få komma in i hennes domäner : )

Jag känner ofta, även nu, att när man träder in i skogar att det finns portaler, dörrar, som delar upp världar mellan sig. Ute är vår civiliserade värld med rinnande vatten och el, internet, hus och mat som lagas i ugnar. Men i skogar är den gamla världen kvar. Jag gillar den världen.

Den påminner mig om sidor hos mig själv jag tyckte om. Hon som hade fantasi, som trodde så mycket på att det fanns en mystisk värld att upptäcka att hon fick andra att tro på den ibland. Hon som tyckte om att leka. Hon som visste att ibland måste man gå igenom vissa dörrar för att komma någon annanstans.

Just nu känns det som att jag stänger väldigt många dörrar, men inte kommit mig för att öppna så många nya. Jag är i limbo. I vänthallen. Tåget går snart men jag vet inte ens vilken perrong jag ska gå till. Vilken dörr leder var? Ibland handlar det bara om att bestämma sig. Inte om att fatta rätt beslut. Men än så länge går jag här med mitt paraply och släpar på den här väldigt tunga resväskan. Den börjar bli svår att stänga igen nu. Förhoppningsvis så hittar jag en bra dörr som leder till den rätta perrongen, bara tåget inte redan har gått då!

No man is an island, eller?

Sitter och tänker på ensamhet. Och utanförskap. Det slår mig att jag i perioder har varit en väldigt ensam människa. Inte på det där avkopplade viset, när man njuter av att vara själv. Utan verkligen ensam.

Dessa tankar har kommit smygande efter att ha funderat på saker mina barn sagt. Tonåringen uttryckte för ett tag sen sin frustration över att det kan vara så svårt att connecta med andra människor, att det är svårt att känna att man passar in, eller att man blir sedd som människa. Och igår sa minstingen att hon önskade att hon kunde gå in i andras kroppar för att känna om de också kunde känna sig avundsjuk på att kompisar lekte med varandra när man själv inte blivit inbjuden i leken.

Till den yngsta sa jag att jag nästan kunde garantera att de flesta kände så ibland. Och till tonåringen...ja det är lite knepigare. För hur är det för andra människor, jag vet verkligen inte. Det tog många år för mig att känna att det fanns människor som förstod mig, eller så var det bara jag som ändrades jag vet inte där heller.

Jag undrar hur ensamma vi egentligen är? Personligen står jag ut med att vara själv ganska länge, men alla gör inte det. Och det är hemskt när det inte är självvalt, som under tonårstiden när allt de flesta är ute efter är att få känna att man tillhör den inre cirkeln och inte anses vara "ute".

Under in egen tonårstid kände jag mig konstant som den fula ankungen. Jag trodde nog innerst inne att "en dag ska jag visa er minsann", men vilka de där var som jag skulle visa något var har jag ingen aning om. Jag tror det var mig själv. Jag måste själv känna att jag duger och att jag förtjänar en plats i solen...men det har inte varit lätt. Om man har bestämt själv att man är en outsider så tar det tid att välja flocken. Själv är jag inte riktigt där än.

Precis, jag har fortfarande bekräftelsebehov. Jag vill fortfarande bli sedd. Varför skulle jag annars outa mig själv på internet i en blogg. Som barn blev jag, som en hel del andra, retad när jag kom till nya skolor, eller bara utanför. Så jag vande mig vid mitt eget sällskap, men utanförskap - det är svårt att vänja sig vid. Det faktum att vi människor har så många som kan känna igen sig i det jag skriver (för det tror jag många kan), det mina vänner får mig att tycka att vi inte utvecklas mer än höns. De skaffar också hackkycklingar och har en hierarki, något att tänka på

Ragdoll

Jag är en trasdocka...eller jag känner mig som en i alla fall. Det finns ju Barbie, Blythe och porslin och gud vet vad, men jag har mest gemensamt med trasdockor. Jag är inte riktigt hel men nästan. Den där frasen "jag känner mig hel" jag har alltid undrat vad som menas med den? Är det att man har allt man någonsin önskat på alla plan, att nu är man nöjd?

Fast jag är faktiskt ganska nöjd med många saker i mitt liv, fast jag inte är helt hel. Det är bara ibland jag tappar bort en arm eller fot, oftast minns jag var jag tappade den så med viss möda går den att sy fast igen. Ibland har jag sytt ihop mig själv så bra att jag tom glömmer bort att jag ska akta mig för vassa sprättare. Att jag kan vara lite skör.

Just nu börjar vissa av mina sömmar sitta löst och det känns inget vidare, så jag ska stanna till och leta efter någon stark, hållbara tråd som kan dra tillbaka alla lemmar så de sitter som de ska. Så länge man inte tappar bort sin nål är det mesta hanterbart. En av mina nära har gjort just det förstår ni. Tappat sin nål. Så nu hoppas jag att hon hittar den, det kniviga är ju just detta att alla nålar är personliga hos trasdockor, ingen kan ge dig en ny. Tappar du din måste du hitta den, eller en som du åtminstone kan sy lite grann med.

En annan viktig sak för trasdockor är att vi måste ha en lugn plats att sitta och sy på. För hur skulle det se ut om man satt och sydde fast huvudet och någon hoppar fram och ropar "peek-a-boo", högst olyckligt skulle det vara.

Jag kanske gick ut grundskolan med en etta i syslöjd men jag är duktig på att sy nu.

Oro

Sitter och oroar mig . Inte för att det någonsin hjälpt någon. Dels funderar jag på hur orättvist livet kan vara, att vi som människor inte kan välja (jo vissa tror det, jag vet) vilka svagheter och brister vi föds med. En del drabbas på sin höjd av närsynthet, medan andra får diabetes eller livslång ångest eller MS. Det känns så hårt att inte kunna hjälpa de man älskar. Att bara stå där och känna maktlöshet underminerar ens livsglädje och därmed lite förmågan att kunna vara ett stöd.

Jag har några vänner och nära anhöriga som fått mer än sin beskärda del av den här bittra kakan. Det är så svårt att tro att det ska finnas något gott att finna i deras lidande...men jag måste tro att det finns en möjlighet för var och en att få livskvalitet. Jag vill tro det, jag vill tro att meningen med livet är att leva fast det är på olika villkor.

Sen blev min stackars lilla gravida svägerska påkörd av en buss (!?) igår. Cykeln blev mos, men hon fick mest ont i ena benet. Har nyss fått höra att dagens ryggsmärtor beror på muskelskador enligt doktorn, men man blir oerhört orolig  fast man inte kan göra något. Det som är mest upprörande var att busschaffören inte ens stannade för att se hur det gick : ( Jag måste helt enkelt utgå från att denne inte ens såg vad han gjorde...för vad är man för slags människa om man smiter efter att ha nockad omkull en annan människa med en buss!!!!

En sång för alla er, som inte pallar mer, men håller huvet högt, och vägrar falla ner.

I dag borde snön ligga kvar, men istället är det grönt och det blåser kraftigt. Jag försöker städa, och blir allmänt förvirrad över all röra som samlat sig under min "frånvaro". När jag skriver uppsatser eller måste koncentrera mig på projekt överhuvudtaget slår en blindhetsfunktion in i min kropp. Jag ser inte röra eller oordning förren jag kommit tillbaka. Så nu letar jag efter gardiner, julstjärnor och allt möjligt annat.

Personligen föredrar jag varma färger runt jul, men Decibel är lite "Emma-tvärtemot" så hon ville absolut ha denna lila-blå-gröna stjärna från Indiska. Vi är alla olika.  Hennes lila gardiner (som inte är juliga), och lila orkidéer (som inte heller är juliga) passar förträffligt till, och det är hennes rum och hennes smak som råder.

 I little miss Sunshines rum så är det mera rött. Men där råder en annan smak. Mer spartansk, mer Sol. (Vadå är inte Chihuahuaor julaktigt, kaktus-samlingar då ?) De är så olika mina döttrar, undrar hur det hade varit om jag och maken fått ett varsitt rum att dekorera, känns som ett intressant experiment : )

Det är långt till julafton än, och jag har inte stressat upp mig inför det än. Vissa julklappar är inköpta och vi har bakat lite till den blivande trettonåringens kalas. Men jag känner att jag mest av allt inte fira fira en "tom " jul. Ni vet när dagen går så fort och man är stressad för att hinna allt. En annan sak som gör att det känns lite "tomt" är när man tappar julens budskap. Jag bryr mig egentligen inte om julklappar, även om det är kul att ge folk små överraskningar, och maten är väl god men inte livsviktig. I grund och botten ska den handla om värme, vänskap och viljan att  göra gott.

Vi har många i det här landet som har det svårt på många olika sätt och vis. En del är ensamma. Dålig ekonomi, missbruk och annan misär präglar liv, både här och runt om i världen. Jag önskar mest av allt att alla människor fick må bra. Vad som gör att man mår det är individuellt. Men trygghet är ett minimum i våra liv. Att man har mat, vatten, omvårdnad borde vara självklart men det är det inte.

Såna tankar börjar alltid snurra i mitt huvud i juletid. Jag önskar att det fanns en quick fix för att göra allt bra överallt, men det finns inte. Jag ska i alla fall börja med att försöka göra det så bra jag kan här. Försöka behålla min önskan om att göra gott, hela livet och inte bara några dagar om året runt jul.

Dagar som förflutit

Vi har firat kalas i vårt hus i helgen. Fredagen började bra med en sällsynthet. Så ovanlig är den att jag måste föreviga den anomalin.

Jo, i vår familj äter vi nästan aldrig frukost samtidigt och då sällan vid matbordet. Nu är det bara halva familjen på bilden men bara att de små sitter samtidigt har inte inträffat på flera år. Vanligtvis vill någon sitta vid datorn, en annan i vardagsrummet eller så vaknar alla olika tider och då är det svårt att äta tillsammans. Men det här var en bra morgon. Allhelgona aftons morgon.

Men sen hade vi kalas för en 37 åring.

Öl och smörgåstårta, och pyttelite fika. Ja vi var anspråkslösa kalasmässigt sett. Men trots att vi hade ett litet firande var födelsedagsbarnet nöjd och resten av familjen också. Storasyster fick sova borta och sent på kvällen fick jag ett sms om hur mysigt hon hade det. Familjen hon sov hos hade tagit med sig sina hundar, och alla barn och for ut och tände en brasa i skogen. Och där satt de i ett magiskt mörker med lyckliga barn och en värmande eld : )

Men den här helgen bjuder också på eftertanke och minnen.

Min styvfars grav. Vi går alltid och tänder ljus på kyrkogården för våra hädangångna på Allhelgona afton. Men i år gick jag dit under dagtid på själv allhelgona dagen. Råkall kyla i märg och ben. Då var jag tacksam över de rara kyrkdamerna som bjöd in oss ljuständare till ett varmt kapell med kaffe och te. Slump eller inte, när jag satt där inne och grubblade över allt elände så fick jag det jag behövde en oväntad chans att få prata med någon som delar samma bekymmer som jag just nu. Jag kanske borde kalla det försyn : )

Annars är det nyaste ett experiment med mjölkfri kost till Decibel. En månads prov ska visa om hennes kropp skulle må bättre utan mjölk. Hennes största bekymmer är det faktum att vi redan köpt en choklad kalender till december ha,ha. Men Hakuna Matata.

Går det inte över så går det under

Precis som Julie sjunger så kan ledsenhet mildras av att man tänker på roliga saker. Inte helt men ens favoritting är ändå en slags tröst.Och jag vill gärna visa några av mina senaste favoriter.....

Mitt alldeles egna häxarmband i tid till Halloween. Designad av Krimskramsan. Hon är verkligen en pärla den tjejen.

...en annan pärla är min lillebror Michael som bara av ren generositet gav mig dessa underbara flip-flops utan nån särskild anledning. Titta noga...Ben & Jerry's. Jag förväntar mig att min fötter ska lukta glass nästa sommar : )

Jag är barnsligt förtjust i ugglor, så när jag låg i smärta förra veckan kom Lilo, med dessa söta ugglesaker. Sudd kan man aldrig få för många av. Och pennor äts upp i det här huset som den där udda strumpan ni vet!

Slutligen så erkänner jag...jag har fuskat. Jack här ställde jag fram redan första helgen i oktober. Inköpt på Jula av alla ställen. Men ni ska se honom i mörker när han lyser med alla slags färger : )

Jag har en tuff tid just nu. Den där värken vill inte riktigt försvinna, mitt skolarbete blir lidande och min självömkan slår ut mätskalorna för tillfället. De senaste sex veckorna har inte vara de bästa jag har varit med om. Ledsna barn, sjukdomar, planer som går i stöpet. Vardagen är fragil mina vänner. Man vet aldrig hur fort normaliteten kan ställas upp och ned. Just nu är jag Alice som vandrar runt i en mörk version av Wonderland, men förhoppningsvis så ser jag snart den vita kaninen.

22 sep

Jag kan inte låta Bilbo och Frodos födelsedag gå obemärkt förbi. Den 22 september är en dag som måste firas. Ja, jag vet jag borde ha ätit "second breakfast", druckit ale och gått barfota...men så varmt är det inte här uppe i min del av världen.

Sen kan jag inte förneka att jag är en smula nedstämd fortfarande. De senaste dagarna har visat att nästan-tonåringens skolsituation var värre än jag befarade, men den har nu landat hos rektor och lärare. Så hur firar man då dessa nobla hobbits. Man äter glass. Visst jag hoppade tillbaka på mitt nygamla liv genom att för första gången på 10 år gå in på ett gym (och faktiskt använda maskinerna), men hallå? Hur ska jag kunna kombinera ledset mammahjärta med litteratur kärlek på bästa vis...jo glass. Så jag njöt av min "Sundborn Punch".

The Road goes ever on and on...