Ragdoll

Jag är en trasdocka...eller jag känner mig som en i alla fall. Det finns ju Barbie, Blythe och porslin och gud vet vad, men jag har mest gemensamt med trasdockor. Jag är inte riktigt hel men nästan. Den där frasen "jag känner mig hel" jag har alltid undrat vad som menas med den? Är det att man har allt man någonsin önskat på alla plan, att nu är man nöjd?

Fast jag är faktiskt ganska nöjd med många saker i mitt liv, fast jag inte är helt hel. Det är bara ibland jag tappar bort en arm eller fot, oftast minns jag var jag tappade den så med viss möda går den att sy fast igen. Ibland har jag sytt ihop mig själv så bra att jag tom glömmer bort att jag ska akta mig för vassa sprättare. Att jag kan vara lite skör.

Just nu börjar vissa av mina sömmar sitta löst och det känns inget vidare, så jag ska stanna till och leta efter någon stark, hållbara tråd som kan dra tillbaka alla lemmar så de sitter som de ska. Så länge man inte tappar bort sin nål är det mesta hanterbart. En av mina nära har gjort just det förstår ni. Tappat sin nål. Så nu hoppas jag att hon hittar den, det kniviga är ju just detta att alla nålar är personliga hos trasdockor, ingen kan ge dig en ny. Tappar du din måste du hitta den, eller en som du åtminstone kan sy lite grann med.

En annan viktig sak för trasdockor är att vi måste ha en lugn plats att sitta och sy på. För hur skulle det se ut om man satt och sydde fast huvudet och någon hoppar fram och ropar "peek-a-boo", högst olyckligt skulle det vara.

Jag kanske gick ut grundskolan med en etta i syslöjd men jag är duktig på att sy nu.