Wanted to belong here

Häromdagen skrev en gammal klasskompis på facebook att han snickrade ihop ett rum åt familjens tonårsson. Min gamle bekant slogs då av tanken på hur pojken hade så mycket framför sig medan han hade så mycket bakom sig och kände ett stygn av avundsjuka. Tänk när alla världens möjligheter låg framför hans fötter.

Jag kan förstå att många känner så. Själv tror jag att de flesta skulle hoppa över den känsla av obekvämhet man kände under hela puberteten, men gärna kunde få tillbaka alla valmöjligheter. Det kan man såklart inte, men jag kan inte låta bli att känna att det är fel. Det är ett misstag av oss som kommit över den där rusiga tiden att ge upp på det här sättet. Vem bestämmer att vi inte kan få göra hur många val till som helst i livet? Oftast vi själv, men...bara för att vi är "uppfostrade" så av samhället vi lever i!

Jag betraktar roat och oroat min tonårsflicka när hon går igenom denna tids alla känsloskiftningar. Det är inte lätt. Hon vill så gärna flytta ifrån den lila ort vi bor på, hon vill ha mer. Mer möjligheter, mer utrymme för sin personlighet och mer helt enkelt. Jag kom till den här platsen som nästan sex-åring och kan så väl förstå varför hon känner som hon gör. Många av mina vänner och bekanta har känt precis som hon. Och jag själv.

Vi bor på ett vackert och magiskt ställe om man bara vill se det. Men när man är i vissa faser av livet då räcker inte naturen och den lokala andan till. Skidor är inte allt. Kurbitsmålning är inte som ett besök på Louvren. "Bitå" är inte samma exotiska mat som bläckfisksallad med tentaklerna synliga.

Jag unnar min dotter att få flytta härifrån och att få vidga sina vyer, kanske kommer vi göra det allihop en vacker dag. För jag vill också känna att jag fortfarande kan välja. Att jag fortfarande har livet framför mig.

Till dig Sol, och alla som känt småstaden krypa dem in under skinnet. "Out of the darkness and in to the sun".