I rymden kan ingen höra dig gråta, elller nåt sånt !

Har just avslutat en omtumlande och deprimerande läsning. Trots att det är skrivet på vers, trots att jag sällan faller för svenska författare och trots att jag hade stämplat just denna författare som skildrare av Sverige under fattig åren så är denna bok något av det intressantare jag läst.

Jag talar om Harry Martinssons Aniara. En bok som beskriver ett rymdskepps färd genom en kall rymd, fylld med människor som överger en skadad och döende jord. Hoppet för dessa olyckliga själar är att kolonisera en närliggande planet men skeppet kommer ur kurs och blir till en gravkammare för de ca åttatusen ombord.

Jag kände att författaren måste ha varit djupt beklämd av sin samtida utveckling, och då boken börjades skrivas på femtio-talet. Om Martinsson levt idag skulle han knappast blivit gladare. Vi är duktiga på att skövla och utnyttja moder jord.

En av de saker som dock kändes lite småknasigt var Martinssons  alternativa namn på jorden - Doris! Ja, jag förstår att han tyckte det var fint och högtidligt men själv vill jag småle när han skriver Doris här och där. Allt jag tänker på är kossan Doris ifrån ett bolibompa program som mina småsyskon brukade titta på.

Men trots såna här hang-ups som jag har så är jag förvånad över hur bra skriven den här boken känns. Faktiskt så blir jag lite glad att det finns nobel pristagare som skriver sånt jag kan känna är riktigt berörande. (Ok vet inte ens om det ordet finns, men om inte...så uppfann jag det just ; P ).

Bild från Albert Bonnier Förlag på Harry, som slutade sitt liv mycket tragiskt för egen hand.