31 oktober 2009

Boys and girls of every age


Riktiga Halloween idag. Igår när jag kom hem hade Daniel och flickorna dekorerat så fint hemma med nät,spindlar och läskiga girlanger runt omkring i huset. Väldigt fint. De hade också bytt ut glödlamporna till dämpade,färgade sådana. Väldigt mysigt. Och såklart hade de tänt (elektriska) värmeljus i pumpor och lyktor. Vilken go familj jag har va!

När flickorna for på fest åkte D och jag till kyrkogården och där möttes vi upp av min bror Micael med sambo, samt hans farbror och kusin. Vi gick till Lennarts grav. Fast Bo (Michaels farbror) är böjd att tro att Lennart snarare tillbringar sin mesta tid uppe i sin älskade fäbod. Bo har antagligen rätt : ) Som vanligt var det mycket vackert.

Just nu är Nova på väg till tomteland tillsammans med mormor och hennes nya kille. De har en Halloween dag däruppe. Sol ska iväg till Sollerön på spökfest med övernattning. Få se hur det går. Vi har väl det ganska turbulent hemma efter att barnen har fått sova borta. Vet inte om jag eller de är värst. Mycket bråk brukar det bli. Trötta och överstimulerade. Igår var jag definitivt trött och överstimulerd Sol och Daniel fick tyvärr uppleva mina sämsta sidor. Jag kan bara konstatera att jag måste bli bättre på att planera bort fällor för dippar i humöret.

Om jag orkar i natt ska jag be Daniel att vi ser på något mysrysigt. Nova kommer möjligtvis vara svårsövd så.....Men häromdagen tittade vi alla fyra på A Nightmare Before Christmas. Det roliga var att Nova tyckte att leksakerna som började leva var läskigast. Inte monstren ha, ha.

29 oktober 2009

Long time gone


Halloween i helgen. Känns lite konstigt faktiskt, för i vanliga fall brukar vårt hus vara mer dekorerat vid det här laget, jag brukar ha köpt gravljus och framför allt brukar vi vänta på morfar med familj. Men i i år. I år är de ingen familj längre och det är en tradition som som går i graven kan man säga. (Galghumor) Barnen ser fram emot Halloween party och jag ser fram emot vår årliga kyrkogårdsrunda. Det är så vackert att se alla gravljus lysa i mörkret. Och det är en av de mest avkopplande saker man kan göra att gå där i stillheten och minnas allt som var. Och de som var. Jag saknar min mormor och låtsaspappa väldigt ofta. Många gånger glömmer jag tom att de är borta. Ibland förväntar jag mig att få se Lennart förstrött rulla sina cigaretter för hand medan han berättar om något helt vardagligt. Han kunde konsten att få en cykeltur till ICA att låta som en äventyrsresa och en sådan talang måste man ju bara sakna. Att han aldrig mer kommer att laga pölsa med korvbitar i känns fortfarande som science fiction.

Vad det gäller mormor är det ju i alla fall tolv år sedan hon begravdes. Den 31 oktober 1997 var det. Känns som en månad sen. Men jag kan fortfarande drömma om henne och väldigt ofta handlar det om att jag en bra bit in i drömmen inser att det hela inte är på riktigt, hon finns inte. I min dröm lever hon alltid och hon har bara varit så sjuk och det är därför vi inte har träffats på så länge. Men sen minns jag och när jag vaknar är jag alltid så besviken. Hon var 59, mamma 42 och jag 25 när hon dog. Det ironiska var ju att hon var en så ung mormor när jag föddes så jag trodde att hon tom skulle hinna se mina barn- barn. Hon skulle ha varit 85 när Sol fyller 25 och man vet ju aldrig. Men varför grubbla. Bättre att fokusera på de ljusa minnena man har.

Ni vet vad Astrid sa; 'Döden, döden.'

28 oktober 2009

Jag och Ceasar

Hon kom, hon såg, hon segrade. Och hon klarade grammatiktentan. Touchdown. Ja i dag har segerkransen förgyllt mången student på högskolan Dalarna. Jag kan inte nog understryka känslan av lättnad och triumf. Inte nog med det, idag var vår mest förvirrade lärarinnas lecture klar och koncis, på Structure fick vi sluta tidigare och jag körde inte av vägen varken till eller från Falun.

Allt som behövs nu är lite avkoppling och ro under kvällen och som det ser ut nu är det möjligt. (Barnen sover hos kompisar.) Jag tänker bara slöa och det mina vänner har jag inte känt att jag har kunnat gjort de senaste två månaderna så nu är det bara att glida på räkmackan.

26 oktober 2009

Just another day in paradise

I dag har jag varit produktiv. Läst in till min cultureclass, pluggat phonetics med min lilla "studiegrupp", börjat skriva på uppgiften till onsdagen, haft ett givande poesiseminarium. Bra va ! Vidare har jag läst in fel kapitel till culture, förolämpat min ryske grammatiklärare helt ovetandes, skickat ett grinigt mail till min litterturlärare samt tröstätit. Fantastiskt om man tänker på det. Visst kan jag mycket som Lotta på Bråkmakargatan skulle ha sagt. Fortsätter jag så här kanske jag slutar som statsminister.

Träffade en gammal "kollega" från Ostnor-eran i skolan idag. Kära Anki, hon ska ha en liten baby om en och en halv månad och pluggar till förskollärare. Vi som är lite bekanta med damen i fråga är nog en smula förvånade över hennes yrkesval. Det blir säkert bra även om jag har lättare att föreställa mig henne på tullverket eller skattemyndigheterna. Och om jag orkar så ska jag hälsa på Neo i morgon. Ja egentligen hans mamma då som bjudit in mig på ett klädparty men att få se en bäbis väger tyngre än lite kläder.

Ingen fara jag kommer inte få några ideér mina barna födande år är över : )Jag ska ju bli super bäst på svinglish ju....

24 oktober 2009

Dorian Gray


Jag är på väg mot förfall. Oundvikligen. Frågan är hur jag ska tackla det. Jag önskar att jag hade samma inställning som min mans kära moster E har till åldrande, att det är naturligt och vackert med naturliga rynkor. Visst rynkorna kanske jag kan ta men allt annat. Tyngdlagskänslan över hela kroppen. Allt som hänger och brister blä. Men värst är håret.

Fast en del inte tror det när jag förklarar så håller det på att ramla av. Vad ska jag göra? En combover när det blir så. Eller blir det Michael Bolton. Fult blir det iaf.

Visst jag fick visa leg på systemet i torsdag, jag har chockat några klasskamrater den här veckan när jag hasplade ur mig hur gammal jag är, jag känner mig som jag alltid gjort. Men vad spelar det för roll om jag ser ung ut om håret säger Hasta la vista, baby.

Visst är det patetiskt : ) Inget blir bra av självömkan eller hur. Men för mig handlar det om mer saker än åldersrädsla. Det handlar om förlorade möjligheter, att inse att vissa saker kommer jag aldrig uppleva.

Som ung flicka längtade jag efter att bli vuxen för då.... då skulle magiska saker ske. Jag skulle göra många spännande saker, få ett lugnt familjeliv och sist men inte minst; den fula ankungen skulle bli en svan. Men det blev jag aldrig. Vi är många som hyser den hemliga förhoppningen. Att bli älskad är bra, beundrad smickrande men att veta att man är vacker måste vara en särskild känsla. Jag blev ingen svan och nu är det liksom för sent.

Nåja blåvalen är ju ett ganska stiligt djur det med. Trots sin stora kroppshydda och totala hårbrist( fast den är ett däggdjur) så är det något imponerande över den.

23 oktober 2009

23

Ja i dag fyller Jimmy 33 år och han kan ju tyvärr inte se den här grattis hälsningen där han numera bor. Men Malin som fyllde ett kvarts sekel för två dagar sedan gör det däremot. Så nu hör ni det hela världen. Malin Ramberg i Karlstad har fyllt år. Vad jag ogillar med Karlstad är att solen inte alltid lyser där och att de ska köra både Twilight och New Moon som combo på bio. Fräckt va! Vad jag egentligen menar är såklart;varför är Mora så trååååkigt? Skulle de någonsin komma på något här hade det väl varit nåt i stil med "jag-vet vi-visar- alla Beckfilmerna -som maraton". Blä.

Annars då. Jo i skolan viss turbulens. Många utländska elever avstängda från diverse kurser. Man kan helt enkelt inte alltid fuska sig genom livet. HA.

17 oktober 2009

Moskva, Moskva ; Ryssland är ett vackert land...


Ja inte vet jag hur den där tentan gick. Jag var så trött av sömnbristen att trots att jag kände igen så mycket var jag för trött för att kalla in mina minnen så jag räknar med omtenta. Känns tråkigt när man lagt ner så mycket tid sen krävs det så lite för att hamna ur fas. Nåja sen åkte jag hem till min klasskamrat Saide tillsammans med henne och Emil för att äta Iransk lunch. Hon är 18-19 år och har aldrig lagat mat när hon bodde hemma så hon var lite bekymrad för att hon brände riset : ) Det var intressant att hälsa på ute i "Britsen" som det heter. Många nationaliteter bor på studenthemmet. Och gosse det märktes att det bor mycket ungar där.

 Hälsovårdsmyndigheten hade nog haft julafton i studentköket. Som de flesta vet har jag lite bacillskräck och kände mig lite bekymrad när jag satte mig i deras soffa, och det blev inte bättre när vi satte oss vid det inte så rena bordet. Men den största utmaningen kom när jag insåg att Saide inte skulle ta fram slevar till kastrullerna. Tja det är bara att ta seden dit man kommer. Jag och Emil höll god min, hon är ju så rar och välmenande flickan.

De flesta av mina studiekamrater är snälla och artiga men de bor en bit bort så jag har inte så lätt att träffa dem privat. Jag hade jättetrevligt iaf. En intressant sak var att jag träffade två svenskar som hade börjat läsa ryska i skolan. Jag är så jättesugen på det. Jag ska nog plocka in det nästa höst. Men de nämnde mycket grammatik så just i dag är jag inte säker på att jag orkar men så länge det finns liv finns det hopp.

En sak jag också är sugen på är en matrioshka. Jag har letat på nätet men inte hittat någon. Helst vill jag ha ett par stycken i olika stilar. Vi såg ju en Potter- matrioshka på vår Potter-utflykt för några veckor sen. Allt jag kan tänka på är pravda, perestroika och nochnoy dozor.

Lördagmorgon

Är jag nervös? Nej trött. Lyckades somna kl 23 nånting och vakna tio i två igen. Haft svårt att sova hela natten. Jag hade varvat ned bra. Barnvakt åt barnen och brasa i öppna spisen. Måste säga att det är en helt annan sak att ligga häruppe i soffan och njuta av värmen och ha en kopp te till hands och läsa grammatik. Tack Malin för uppmuntran förresten, men så där överdrivet bra känns det inte i dag. Universum verkar ha bestämt mig att jag aldrig ska få känna mig lugn, utvilad eller harmonisk fast det var skönt de där timmarna när jag var det i början av kvällen. Ska åka snart. Hoppas dagen blir bra för alla och en var i dag kramar Anna.

13 oktober 2009

Notes on a Scandal

Har läst ut Notes on a Scandal av Zoe Heller. En del kanske minns att den blev filmatiserad med Cate Blanchett och Judi Dench i huvudrollerna. Jag har inte sett filmen och vill inte heller. Men boken var väldigt fängslande. På ytan kan man tro att det handlar om en lärarinna som inleder ett förhållande med en elev. Bokens berättare är lärarinnans lärarkollega tillika vän. Allt eftersom att boken fortskrider inser att att det är något underligt i berättarens stil. Är hon en objektiv återberättare som bara vill skildra sin väninnas historia på ett ärligt vis? Eller handlar boken berättaren, Barbara. Den rekommenderas varmt och berör nog många ämnen som är lite tabu. Ensamhet, besatthet, kärlekstörst och övergrepp.

Boken har fått mig att fundera på när man ska räknas som tillräckligt vuxen för att kunna stå till svars för sina handlingar. I boken får vi en (visserligen skev) bild av Sheba som är en naiv, vacker kvinna i fyrtioårs åldern. Hon blir motvilligt smickrad av Stevens uppvaktning och trots hans ringa ålder (15) verkar han som en ung man med behov om ni förstår vad jag menar. Nu är ju boken så skriven så man inser att vi inte kan lita på de här beskrivningarna av karaktärerna men för mig kvarstår frågan. Vi vet att lagen säger 18 år men hur menar den ? Är det olagligt för en nittonåring att vara tillsammans med en fjortonåring. Eller ? Jag undrar hur vi förklarar de här gränserna för oss själva.

En del av frågan är vilken åldersskillnad är ok och i så fall när ska den infalla? I USA dömdes en 23-årig lärarinna för otukt sen hon upptäckts med en 14-åring. Om vi hade sagt 26 och 17 hade det nog för många känts ok. Inte för att jag säger att jag håller med. Jag vet inte riktigt vad jag tycker. 15 år är en annan magisk gräns för många. Visst byxmyndig heter det ju. Och här kan jag direkt säga att jag tycker att man kan vänta med sex tills man har fyllt femton, minst. Men om vi inte pratar om lärare- elev relation( för det är oetiskt ur så många aspekter) utan folk generellt så vill jag påstå att åldersskillnad har en viss betydelse. Många skulle köpa att en trettioåring dejtar en femtioåring, men arton och trettioåtta hade fått folk att reagera lite.

Men ursprungsfrågan var ju inte detta. Utan när man kan ta ansvar. Tycker någon att bokens Steven hade något medansvar i relationen. En farlig fråga, för den kan uppfattas kanske som att man försöker hitta skäl till att det är ok med vissa övergrepp. Och det är inte det jag vill i alla fall. Men jag är ändå nyfiken. Vad tycker vi människor egentligen ? Vi kan flytta frågan till ett säkrare område.

Om en femton- åring är med i ett gäng som åker fast under ett inbrott och denne är den ende minderårige har personen blivit vilseledd. Har hon/han något eget ansvar ? Eller är man ett offer alla år mellan noll till arton. Olika länder har olika lagar men att sänka ansvarsåldern till tolv känns inte lockande. Och faktiskt när jag tänker efter finns det många "vuxna" som knappt kan ta ansvar för sina handlingar.

12 oktober 2009

När jag var ett vårtsvinsbarn

Somnade i dag när jag skulle plugga grammatik till lördagens tenta. Somnade på bussen till Falun i morse. Är det mycket nu ? Inte mer än vanligt. Jag känner mig stressad men det vet ni alla att det är mitt kroniska tillstånd, så jag tror inte att det är det. Kanske försöker mitt undermedvetna tala till mig undrar jag ; för när jag slumrade till i soffan över subject and adverbials hörde jag min egen röst. Den sa : - 'Varför talar du om för dig själv att du är så dålig varje dag ?'

Jag tror att det kan ha varit en dröm för det var inte som att jag sa det här högt. Sen fortsatte jag att berätta för mig själv att jag hade lyssnat på mina tankar ett bra tag nu och kommit fram till att en del saker tänkte eller i värsta fall sa jag varje dag. De sakerna var; jag är en värdelös mamma, jag är en misslyckad fru, jag räcker inte till åt mina syskon eller föräldrar eller vänner, jag kommer aldrig att klara studierna. Sen vaknade jag till och då kände jag mig verkligen nedstämd för jag visste att jag inte hade ljugit för mig själv. En högst surrealistisk upplevelse. (Nej det fanns ingen kör i backgrunden som hummade när jag fick den här insikten)

Jag funderar just nu på varför. Varför har jag fastnat i det här tankemönstret? Det är ingen som har sagt rent ut till mig att jag är det ena eller andra. Det är bara i mitt huvud. Men jag vet att det är sant att jag gör så här mot mig själv. En annan tanke är den här utseende fixeringen jag har. Varje dag tänker jag att det här ska vara den sista dagen jag ska missköta mina matvanor, dagen efter tänker jag satsa på Lara Croft fysik. För då bara då kan jag vara nöjd med mig själv.

Jag är trött. Kanske för att jag bara matar mig själv med negativ information hela tiden. Tänk er jag som inte ser på nyheter eller läser kvällstidningar för att skydda mig själv mot obehagligheter. Sen är jag så obehaglig själv. Visst det finns fler puckon som jag men i dag är det ingen tröst. I dag vill jag må bra direkt. Ingen anledning att tyckas synd om mig själv, bara bestämma att jag kan börja med att vara tyst. Någon sa en gång att kan man inte säga något snällt om någon annan så kan man lika gärna vara tyst. Så jag börjar i den ändan. Jag kanske inte orkar muntra upp mig men jag tänker inte muntra ner mig heller.

Jag var känslig och vek, trots mitt tjocka skinn.
Pumba

11 oktober 2009

Söndag


Ho. Nu är det mesta kalasande över i helgen. Visst Nova kanske ska i väg idag och nån gäst kommer säkert titta förbi, nån eftersläntrare ni vet. Men i det stora hela känns det skönt just nu. Igår åkte morfar hem efter att ha gjort födelsedags flickan till viljes och varit med på vuxenkalaset i fredags. Konstigt hur man kan vara en så pass bra morfar när man hade lite svårt med momentet före. Det visar att finns det liv finns det hopp.

Körslaget; det "gladde" mig att team Älvdalen hade ryckt upp sig. Men varför svenska folket röstade ni ut discodivan och inte skånska killar-tillsammans-kören. Nåja Caroline fick vara kvar iaf.
Novas favorit Rigo fick också stanna men hon vara för trött och sur för att uppskatta det. Precis när Älvdalen skulle dra igång blev hon sur för att fadern bad henne vara tyst. Då gick hon och lade sig på köksgolvet och grina'. Irriterande, inte sant. Sen började hon ropa' efter mig att hon var rädd. Alltså ni som har varit hemma hos mig vet att köket och vardagsrummet är väldigt nära varandra och när hon argt säger när jag hämtar henne ; -Du bryr dig inte ens om din egen unge, buhu buhu; vet att hon inte har varit i någon omedelbar fara.

Nåväl i dag är flickorna vid gott mod. Fast Sol ska färga håret och klä ut sig för att våga gå till skolan igen. Ja hon tror ju att alla i skolan hatar henne och inget kan rubba henne om hon inte vill bli rubbad. Jag föreslog att hon skulle bryta på skånska eller något annat exotiskt språk också men då sa hon att det gör hon i vanliga fall så det kommer inte att hjälpa !!!!???

Jag ska också börja bryta på något annat språk. Kanske lägga upp ett veckoschema. Måndag muminfinska, tisdag tyska, onsdag xhosa etc. Det skulle göra dagarna lite intressantare. Men nu ska jag ha ångest en halvtimme för att jag i och med tidsbrist inte har hunnit med vissa "läxor".

10 oktober 2009

Hurra


Grattis på sju årsdagen Nova önskar mamma; puss min lilla busunge. Igår firade släkten vår lilla tornado. Hon var ovanligt lugn med tanke på att hon dessutom skulle i väg på fest sen, vilket hade varit kul såklart.

När jag skulle föda Nova var Sol inte ens fyra år. Jag minns vad glad jag blev när jag började känna av värkarna spontant. Att föda Sol var lite omtumlande eftersom att jag blev igångsatt men när jag insåg att min kropp faktiskt tänkte hjälpa till blev jag mäkta nöjd. Så vad gjorde jag då dagen innan hon föddes när kramperna började komma. Jo jag hämtade Sol på dagis och tänkte att det kanske vore roligt för Sol att få åka på badhuset för det hade hon aldrig gjort. Sant. Jag tog för första gången med Sol till badhuset fast jag hade värkar. Märkligt hur ologiskt man kan agera när man upplever något omtumlande. Ja Nova föddes inte på Mora badhus i alla fall.

När jag bar henne fick jag två gånger ligga på bevakning på lasarettet eftersom hon hade för höga (läs snabba) hjärtljud. När jag födde Sol gick hjärtljuden ner, blev för svaga. Men när jag skulle klämma ut Nova blev det precis tvärtom. -Nu får du lov att ta i Anna annars måste vi kanske ta sugklocka, manade barnmorskan när hon såg att Novas hjärtljud ökade. Det ironiska är att man kan tänka sig att den här symboliken kanske innebär att Sol är lugn och Nova hetsig men det vete tusan.

09 oktober 2009

Snart så är det party.....


Kalasförberedelser. I dag ska Nova ha vuxenkalas, i morgon barnkalas och på söndag gå på klasskompisens kalas. Just ja sen ska hon på disco i kväll. Min sjuåring har mer action på sin agenda än jag : ) Jag och Nova såg en så rolig Halloween idé att vi snor den till hennes barnkalas. Man tar en pumpa sen borrar man en ziljon hål i den och pluttar in klubbor så den ser ut som en "kaktus". Men säsongen för pumpor är inte i full fart än så vi tänkte nöja oss med en vattenmelon. Fast i morse kunde jag inte låta bli att fråga på Maxi (Ni vet där allt händer.) när de kommer in. Då log grönsaksflickan konspiratoriskt mot mig och sa; - Följ med. Hon hade tagit in fyra stycken på prov men hade inte lagt ut dem. Så nu har jag den vackraste pumpan jag någonsin sett i mitt hem. Ha ha. Tar emot att göra illa den. Tjo ho.

Nej Sol har inte gått till skolan i dag och inte i går. Anledningen till att hon kom hem var känslan av förödmjukelse från sin fröken. Uppenbarligen hade hon slängt en ny skolbok mot sin bänk och då lossnade den från pärmen. Klart att fröken blev arg när hon gjorde det med flit. Fast jag tycker partiskt nog att det låter som en olyckshändelse.

 Det var väl inte bara det. De hade haft någon röstning om vem som skulle bli friends representant och enligt Sol hade fröken sagt högt att Sol var den enda utan röster. En pojke hade protesterat och sagt att han hade röstat på henne. Men hans röst fanns ingen stans. Hon kände sig utpekad och ensam. Men jag måste erkänna att jag inte fått bekräftat från skolhåll att det här med röstningen gick till så. Fast boken som resulterade i att hon fick sin tredje prick och i förlängningen leder till kvarsittning där har vi lite olika syn jag och fröken.

 De tidigare prickarna kommer från störande av ordning (vägrade delta på två olika lektioner) de anser jag själv är rättvisa. Sol själv tycker aldrig något är rättvist.
Varför ringde man inte undrar jag fortfarande ? Är det något vi som föräldrar ska veta; att det är noretskolans policy ? Jag tror inte det. En serie av omständigheter antar jag. Men ändå oroväckande.

 Mina fika/partyflickor som nästa år får skolbarn har en del funderingar över vad som gäller i skolvärlden. Å ena sidan vill jag lugna dem och förklara att det är inte så farligt, barnen kommer få det bra. Media blåser upp så mycket. Men å andra sidan vad hade hänt i onsdag om vi inte varit hemma. Om Sol som aldrig gått hem själv tappat bort sig. Hon hade ingen husnyckel och ingen mobil. Då hade vi kanske figurerat i tidningen. Hade vår rektor lagt skulden på oss, hade hon sagt att det är föräldrarnas ansvar vad som händer med barnen även i skolan. Det är nog dags att ta fram regelpapper så vi vet vad skolan inte gör och vad den gör i dessa svårare fall.

Vad det gäller den trasiga boken säger jag så här. Det finns två sorters vuxna. De som blir jättearga och skriker åt barn när det spiller ut mjölkglaset och de vuxna som suckar lite och säger en; - En olycka händer så lätt. Den första gruppen agerar som att barn(andra människor) planerar illdåd och gör saker med flit. Den andra vet att i livet är det så ibland; att saker händer fast man hade planerat något annat.

07 oktober 2009

Skola

Wraaahhgg.... Varför, varför måste jag söka kurser på studera.nu till våren när jag är antagen till ett program på en skola. Vill folk att allt ska vara krångligt? (Djup suck. Slita hår. Vagga fram och tillbaka med ansiktet i mina händer.) And now over to something completely different.

Min äldsta kom hem gråtande från skolan idag. Varför det är störande på så många sätt är svårt att räkna upp men ... vi börjar med att säga att skoldagen inte var slut. Varför inte fröken ringde och rapporterade att mitt barn rymt från en lektion i vredesmod är för mig obegripligt. Om Sol inte hade haft autism spektrumsvårigheter, om hon någonsin gått hem själv, om hon hade varit en svensson unge hade jag fortfarande tyckt att man ringer om en unge försvinner. Men som fröken sa "Du måste förstå att jag kan inte lämna en hel klass för att springa i väg och ringa. " Ni som känner mig vet att ett sånt svar kan jag bara inte acceptera. Jag ska inte tråka ut er med tråkiga detaljer, klagomål till rektorn o.s.v Men jag bara undrar hade inte vem som helst önskat att skolan ska höra av sig om ens barn avviker ?Ja, jag är väl överkänslig men jag tänker inte ändra på det.

Att vara lärare är tufft. Jag beundrar alla som bestämmer sig för att ägna sina dagar åt våra små monster. Eller större. De borde få höga löner, få barn i varje klass och mer cred. Trots detta klagar jag ofta till den här yrkesgruppen. Kanske för att som utomstående är det lätt att se hur organisationen skolan inte fungerar. Skolan som fenomen är som ett snävt schema man har vissa dagar. Ni vet, om allt går som planerat kommer det att funka. Men så ringer nån, man upptäcker en maska på strumpbyxan och man har inga andra. Vad jag menar är att man kan inte leva på marginalen hela tiden. Skolan gör det hela tiden. Och hela tiden går det en maska...

03 oktober 2009

Plastic fantastic

Häromdagen fick Nova ett brev från doktor Anke. Hon ska röntga sin lilla krångelmage och har nu fått tid nionde november. Kruxet är det här med att få henne att dricka kontrastvätska; men det har de lärda kringgått genom en ny metod. Hon ska nämligen svälja 100 plastbitar ca 10 om dagen. De är ganska små som strössel men lite större. Jag undrar hur hon kommer att tycka om det när vi börjar idag ?

Att svälja tabletter är en sak många personer har svårt för. T.ex min man tuggar tabletter hur vidrigt det än är, Sol får man dela alla piller i miljoner små delar. Själv är mitt rekord sex tabletter samtidigt, jag är alltså förskonad från den här mindre defekten. Sol har fått en doktor som är väldigt förtjust i alternativ medicin så som förslag för att minska hennes oro och ångest sa han till fadern att vi skulle köpa B12 tabletter, omega 6 och omega 3 tabletter samt jättenattljus kapslar. Tror det var 6-8 piller om dagen. Hm om man bortser från min personliga åsikt huruvida detta skulle hjälpa , kostnaden och det faktum att jag vet att den här kuren verkar han säga till alla så finns ett mindre problem. Ja ni vet va ? Hur ska hon kunna svälja det här. (På många plan.) Säg till honom tänker ni kanske men han är väl i Mora nån gång i månaden så sakta mal rikets kvarnar.

Hon har börjat ridit nu Solskenet. Tydligen är hon en naturbegåvning enligt ridlärären. Roligt att höra synd att jag aldrig får se det bara. Blir så less på den här fjantiga allergin ibland. Kunde jag inte fått superkrafter istället. Visst jag skulle fortfarande vara en smula utanför men på ett coolt sätt. Under Halloween har mina kompisar, som jag vanligtvis partar med, en fest, hos två trevliga madamer men de har såklart djur. Som 75 procent av Sveriges befolkning. Åh vad trött jag blir på mig själv. Det skulle ju kanske växa bort sa de. Nu är jag 37 och jag väntar......

Jag är genuint avundsjuk på superhjältarna. Tänk att kunna springa som blixten, vara lika stark som Bamse och kunna flyga som Stålis, suck ! Om jag var superhjälte nu hade jag kunnat pluggat jättefort, bakat i warphastighet och underhållit barnen med flygturer. Tänk vilka möjligheter. EuroDisney på lördag, Maldiverna på söndag. Semestrar hade blivit intressant istället för en ekonomisk stresskälla. Det enda super just nu är väl veckans vinflaska som jag tippar i mig i brist på naturliga förmågor att koppla av.

Nej vore det inte fantastiskt att vara en sån där balanserad yoga människa som det sprutar groddar ur örona på. I nästa liv kanske. I nästa liv ska jag uppskatta livet mer. Ta det lite lugnare och inte vara bitter.....

01 oktober 2009

Läxor,häxor och dödliga lektioner


I dag förstår jag att det kan vara sanning det här med att om man fyller på för mycket info i hjärnan så trillar någon gammal info ut. För så här mycket kan inte få plats som jag matar in just nu. Det känns som att alla mina program säger "programmet svarar inte" när jag försöker knäppa på knappen till mig själv. Mental härdsmälta. Jag kan inte ha ett så högt tempo i tre år då glömmer barnen bort hur jag ser ut. Hm, det kanske hade gagnat dem ? Hermione hjälp mig. Var är tidsvändarna när man behöver dem ? Förhoppningsvis har Emsan och Malin ett mindre sinnessjukt tempo på sina kurser, fast de är ju yngre än jag så de kanske har större lagrings kapacitet.

En annan film jag ser fram emot lika mkt som New Moon är Tim Burtons version av Alice i underlandet. I mitt tycke är den mannen inget mindre än ett geni, förstår att han inte jobbar kvar hos Disney. Tror inte man får vara utmanande där. Min favorit är såklart filmen om allas vår Jack men Sleepy Hollow är hack i häl. Och äntligen är det oktober nu ska jag leta fram alla sagor, spökfilmer och värmeljus vi har. För att återgå till Alice så är det många år sen jag läste boken men jag minns i stort sett allt. Min svåger J har the Mad Hatter som favorit och det kan jag förstå. Själv gillar jag chesirekatten som är synlig ibland och osynlig iblan. Men mest gillar jag Alice förstås. Pelikan och J ska klä ut sig när de ser den och egentligen vill jag också göra det men en Alice i yngre medelåldern, jag vet inte jag. Nä jag får klä ut mig till Gollum när the Hobbit har premiär, ännu ett längtans mål. (Inte strävansmål Malin.)