Somnade i dag när jag skulle plugga grammatik till lördagens tenta. Somnade på bussen till Falun i morse. Är det mycket nu ? Inte mer än vanligt. Jag känner mig stressad men det vet ni alla att det är mitt kroniska tillstånd, så jag tror inte att det är det. Kanske försöker mitt undermedvetna tala till mig undrar jag ; för när jag slumrade till i soffan över subject and adverbials hörde jag min egen röst. Den sa : - 'Varför talar du om för dig själv att du är så dålig varje dag ?'
Jag tror att det kan ha varit en dröm för det var inte som att jag sa det här högt. Sen fortsatte jag att berätta för mig själv att jag hade lyssnat på mina tankar ett bra tag nu och kommit fram till att en del saker tänkte eller i värsta fall sa jag varje dag. De sakerna var; jag är en värdelös mamma, jag är en misslyckad fru, jag räcker inte till åt mina syskon eller föräldrar eller vänner, jag kommer aldrig att klara studierna. Sen vaknade jag till och då kände jag mig verkligen nedstämd för jag visste att jag inte hade ljugit för mig själv. En högst surrealistisk upplevelse. (Nej det fanns ingen kör i backgrunden som hummade när jag fick den här insikten)
Jag funderar just nu på varför. Varför har jag fastnat i det här tankemönstret? Det är ingen som har sagt rent ut till mig att jag är det ena eller andra. Det är bara i mitt huvud. Men jag vet att det är sant att jag gör så här mot mig själv. En annan tanke är den här utseende fixeringen jag har. Varje dag tänker jag att det här ska vara den sista dagen jag ska missköta mina matvanor, dagen efter tänker jag satsa på Lara Croft fysik. För då bara då kan jag vara nöjd med mig själv.
Jag är trött. Kanske för att jag bara matar mig själv med negativ information hela tiden. Tänk er jag som inte ser på nyheter eller läser kvällstidningar för att skydda mig själv mot obehagligheter. Sen är jag så obehaglig själv. Visst det finns fler puckon som jag men i dag är det ingen tröst. I dag vill jag må bra direkt. Ingen anledning att tyckas synd om mig själv, bara bestämma att jag kan börja med att vara tyst. Någon sa en gång att kan man inte säga något snällt om någon annan så kan man lika gärna vara tyst. Så jag börjar i den ändan. Jag kanske inte orkar muntra upp mig men jag tänker inte muntra ner mig heller.
Jag var känslig och vek, trots mitt tjocka skinn.
Pumba
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar