No man is an island, eller?

Sitter och tänker på ensamhet. Och utanförskap. Det slår mig att jag i perioder har varit en väldigt ensam människa. Inte på det där avkopplade viset, när man njuter av att vara själv. Utan verkligen ensam.

Dessa tankar har kommit smygande efter att ha funderat på saker mina barn sagt. Tonåringen uttryckte för ett tag sen sin frustration över att det kan vara så svårt att connecta med andra människor, att det är svårt att känna att man passar in, eller att man blir sedd som människa. Och igår sa minstingen att hon önskade att hon kunde gå in i andras kroppar för att känna om de också kunde känna sig avundsjuk på att kompisar lekte med varandra när man själv inte blivit inbjuden i leken.

Till den yngsta sa jag att jag nästan kunde garantera att de flesta kände så ibland. Och till tonåringen...ja det är lite knepigare. För hur är det för andra människor, jag vet verkligen inte. Det tog många år för mig att känna att det fanns människor som förstod mig, eller så var det bara jag som ändrades jag vet inte där heller.

Jag undrar hur ensamma vi egentligen är? Personligen står jag ut med att vara själv ganska länge, men alla gör inte det. Och det är hemskt när det inte är självvalt, som under tonårstiden när allt de flesta är ute efter är att få känna att man tillhör den inre cirkeln och inte anses vara "ute".

Under in egen tonårstid kände jag mig konstant som den fula ankungen. Jag trodde nog innerst inne att "en dag ska jag visa er minsann", men vilka de där var som jag skulle visa något var har jag ingen aning om. Jag tror det var mig själv. Jag måste själv känna att jag duger och att jag förtjänar en plats i solen...men det har inte varit lätt. Om man har bestämt själv att man är en outsider så tar det tid att välja flocken. Själv är jag inte riktigt där än.

Precis, jag har fortfarande bekräftelsebehov. Jag vill fortfarande bli sedd. Varför skulle jag annars outa mig själv på internet i en blogg. Som barn blev jag, som en hel del andra, retad när jag kom till nya skolor, eller bara utanför. Så jag vande mig vid mitt eget sällskap, men utanförskap - det är svårt att vänja sig vid. Det faktum att vi människor har så många som kan känna igen sig i det jag skriver (för det tror jag många kan), det mina vänner får mig att tycka att vi inte utvecklas mer än höns. De skaffar också hackkycklingar och har en hierarki, något att tänka på