Sentimental Journey

Min svärfar ringde mig sent häromkvällen. Han berättade att de hade hittat något i hans hus som tillhörde mig. Jag blev brydd, men vet ju att jag och maken har flyttat många gånger och att vi lassat av saker då. Sen frågade han om jag ville ha den, den var trasig men han skulle försöka fixa till den. Så jag sa ja.

Så i morse kom min svärfar förbi med något som jag redan trodde var förlorat för länge sedan. Min brudkista, tillverkad av min nu döde styvfar. Jag är en smula sentimentalt lagd, så ni får förlåta mig om jag blir lite snyftig nu. Att få tillbaka den var som att öppna ett fönster i tiden. Den var inte tom.

Jag lämnade bort min kista för förvaring för drygt sjutton år sedan. Och sakerna ni ser ovan är en samling av allehanda skatter jag samlade på mig under barndomen och tonåren. Saker jag aldrig skulle, idag, köpt på en loppis, eller som jag skulle kalla läskiga. Som gipsmasker, porslinsclown m.m. Men alla dessa saker har betydelse. Vissa av dem är från min gammelmormor, andra min mormor eller småsyskon och vänner. Ser ni lappen längst fram. Det var en studentlapp från en ung kvinna som trodde hon hade hela livet framför sig. Hon slutade som narkoman. Mycket tragiskt. Men om sådant visste vi inget för tjugotvå år sedan.

Där finns också priser från tävlingar, världens fulaste har-spargris, och en stickad figur som jag inte minns om det är jag eller Suzana alias. Krimskramsan som gjort.

Jag brukade drömma att en av mina bröder föll ner i hål och att jag skulle rädda honom. Han har gjort träplattan med initialerna MK, sina egna, en present till hans nio år äldre storasyster. Han behöver inte räddas idag, för han tar bra hand om sig själv. Men nu mindes jag mardrömmen när hans barnastil blev synlig igen. Ser ni Glad Påsk lappen, den fanns också där i, en hälsning från mig själv sedan långt tillbaka. Märkligt.

Ser ni den lille herren. En gång i tiden hade han en herdinna att uppvakta, men hon är förlorad. För ett tag sen hade Lycke, som har bloggen Till Vidas Ära, sina porslinsfiguriner på bild. Och jag mindes mina gamla figurer då, men jag trodde aldrig jag skulle få se någon av dem igen. Men här är han. En gåva från Edith från Åsele, min gammelmormor. Jag minns att jag tjatade på henne för att få dem, till slut gav hon med sig.

Jag erkänner, när jag plockade upp dessa fåniga små saker trillade tårarna. För de påminde mig om de förflutnas spöken och människor för alltid tysta nu. Sen tror jag att det faktum att vi fann min äldsta dotters tama två råttor döda igår, tätt ihopkrupna som för att söka tröst hos varandra, gör mig extra känslig. Det finns ingen logik i vad som hänt dem, ingen av dem var sjuk och och så vitt hon vet så har de inte fått i sig något olämpligt. Men det var en sorglig syn. Så värnlösa. Sovande. Som han som gjorde min kista. som hon som gav mig porslins figurinerna. Som tiden som gått och aldrig mer kommer tillbaka.