I am sitting by the window.....

Sitter vid köksfönstret och tittar ut. Världen är min tv ni vet. Känner mig ofokuserad, enbart streamofconsciousness pågår här. Sökte jobb som begravningsentrepenör. Men bara en halvtimme senare kände jag att trots att det är ett jobb som vore intressant så önskar jag.....att jag fick jobba där chansen att träffa glada människor finns.

Tänk Disneyland eller Legoland. T o m  Liseberg. Då slog det mig! Tomteland. Jag var där i fredags under en av de sista dagarnas öppet. Vädret var vackert men det var kyligt. Jag reflekterade över den något socialt handikappade cafe kvinnan, och tänkte att jag skulle ha varit mycket gladare om jag fick jobba på ett sånt ställe.

Tänk vilken upplevelse. Så nu är jag nästan helt inställd på att skicka in en ansökan inför vintersäsongen. Jag är nog för gammal, och för oerfaren och en massa annat. Men jag tror ju fortfarande på tomten så det måste räknas för något.

Men före jul så kommer Halloween. Den orangea högtiden. Ja den kan ju vara svart, lila och giftgrön men för mig är den högtiden som äntligen fick mig att börja uppskatta färgen orange. Så häromdagen fick jag lov att provlaga något orange.

Det kanske inte ser så fantastiskt ut men jag lovar att det är det. Stekta kantareller från Krimskramsan, butternutpumpa som rostats i ugn i stavar och sen ljuvlig parmesan strödd över. Mat för en höstälskare : )

Jag är inte så duktig med att träna längre, eller att äta nyttigt. Jag vill - men inte tillräckligt mycket. Så häromdagen bakade jag dessa enkla men goda till te kakor.

De syns knappt, så små är de så man får ta fler än en. Jag kallar dem Startchipcookies, för jag gjorde en chansning och blandade ned mindre än en deciliter Start flingor i receptet prästgårdsnötter. Men Decibel kallar dem Starshipscookies, efter en av hennes favorit låtar med Nicki Minaj.

Annars går jag i ett vaccum mest. Funderar på om jag ska göra stora förändringar i mitt liv eller bara försöka hålla fortet så länge det går. Vi gör mycket sånt maken och jag : ) Håller fortet. Lappar ihop. Hus, bilen, oss själva, barnen och tiden. Överlevnadskonstnärer är vad vi är. I går hade vi varit tillsammans i tjugo år.

Vi firade med att jag lagade mat av allt spännande jag hittade i skafferiet (det blev en ganska god stekt ris med grönsaker rätt) och sen var det det. Vi kunde ha planerat, sparat pengar till restaurang eller resa eller bio...vad som helst. Men, som vanligt hade vi glömt bort oss själva i hela sommarplaneringen. För det var kalas, barn som vill göra allt och lite till, besök hit och dit. Jobb, skola, sjukhus och allt annat än vi två. Så något måste göras.

 På ett sätt symboliserade hela måltiden och dagen mycket av det som skett under våra tjugo år. Vi tar lite av det och så försöker vi hitta en lösning där. Lappa, skarva och uthärda. Det blir ju inte alltid som man vill. Inte för någon. Jag skaffade aldrig de där fyra barnen jag ville ha. Han utbildade sig aldrig till fyrverkerikonstruktör. Vi flyttade aldrig till London. Jag blev inte trädgårdsmästare - för jag blev för allergisk. Han har inte fått något garage som han drömt om alla dessa år. Vi gifte oss inte på bryggan vid Enterprise.

Men vi är tillsammans.