Skämt åsido, jag önskar att allt blev som vanligt så fort som vanligt. Jag måste fungera. Men det gör jag ju fortfarande inte riktigt. Kan inte läsa så fort som jag brukade, minnet sviker fortfarande ibland, och värst av allt - jag kan inte alltid spela glad eller att saker är ok fast det hade underlättat för alla omkring mig.
Nu är jag självutlämnande, men jag är trött på att inte visa min mänsklighet. Jag skrattar varje dag. Jag försöker läsa lite varje dag. Jag går på möten. Jag lyssnar på tonårsbekymmer. Väninnors trubbel. Jag skriver här. Mitt liv är bra på så många sätt. Jag är ändå inte helt hel. Men vem är det? Hålen i min själ var bara lite större än jag någonsin hade förstått.
Nu känns det mest som att jag måste bli som vanligt för att passa in i en värld som är omöjlig att passa in i för vem som helst. Till alla er som fortfarande håller ihop i ett stycke, jag saluterar er. Jag däremot, kan inte göra så mycket mer än att se vad som händer. Den största stressen att bli "odeprimerad" och en pyssel och bakmamma kommer inte längre så mycket inifrån mig själv längre.
Förväntningarna på att jag ska vara som jag brukade gör mest att jag förstår att det spelar ingen roll vad alla andra väntar på i min omgivning, jag måste gå igenom det här. För er skull, ni som håller av mig, så önskar jag att saker var annorlunda. Jag måste få stanna och pausa, jag kan inte alltid vara där ni förväntar er. Och Malin, tack för den här sången som fick mig att förstå att jag hela tiden försöker leva upp till förväntningar som kanske inte ens finns.....utom i mitt huvud.
Missy Higgins - Everyone's waiting
Warms the cockles of my heart <3
SvaraRaderaSweetie, darling ; P
Raderapassar man inte in, så skapar man väl en egen värld
SvaraRaderaMed människor som man passar bra ihop med, eller så kan man nog överleva ändå : ) Men visst är det en beprövad metod att skapa sin egen värld....jag tror att jag är där lite grann.
Radera