18 februari 2013

Ett alternativt viktorianskt samhälle

Jag var ganska tveksam om jag skulle vilja läsa något mer om den själlösa Alexia Tarabotti i höstas efter att ha läst den första boken av fem i den sk The Parasol Protectorate. Kanske berodde det på att jag läste boken på svenska, kanske berodde det på att jag inte gillade kärlekshistorien i den.

Men när jag såg att mitt bibliotek nyss fått hem den andra boken i serien, (naturligtvis på svenska) så beslöt jag mig för att slänga med den. Gail Carrigers uppföljare heter töntigt nog Chanslös, (eng. org är Changeless) men steampunk är ju alltid steampunk.

Det jag gillar med tvåan är det som var ok i ettan, den viktorianska miljön och alla uppfinningar som a la steampunk liksom hör till. Naturligtvis gillar jag också själva idén med Alexias själlöshet, det faktum att hon är jäkligt bra på att ta hand om sig själv och att det övernaturliga är ett naturligt inslag i imperiet. Jag gillar vampyrer, varulvar och spöken så den delen köper jag.

Men det är de konstanta beskrivningen av hennes yppiga bröst, och lätt fåniga sexscenerna som irriterar mig mest. Å ena sidan beskriver Carriger Tarrabotti som oattraktiv för en genomsnittlig engelsman, men för varulven/alfahannen Conall, vars maka hon nu är, så är hon oemotståndlig. För varulvar i stort verkar det som. Jag får intrycket att i det här avseendet har Carriger fallit i Twilight-fällan.

Ni vet, Bella är så intetsägande men världens vackraste man dyrkar henne. Det intressanta här i Chanslös/Changeless är att det finns fler Twiligth paralleller. Utan att spoila för mycket så kan jag nämna fnurra på tråden mellan de älskande, en oväntad sak som absolut inte kan hända som hände i Meyers värld  händer i Carrigers värld.

Jag har likt förbaskat bestämt mig för att läsa de tre sista delarna, men verkligen inte på svenska.
Anledningen att jag tänker fortsätta är för att andra boken var bättre än första, de är lättsmälta och jag gillar hennes själlöshet. Hoppas hon utvecklas lite mer karaktärsmässigt. Sen gillade jag verkligen slutet, det var inte lyckligt......men vad är en historia utan utmaningar.

PS. Jag vill också ha ett coolt paraply.
PSS. De svenska titlarna suger, när översättarna till varje pris ska försöka imitera ett annat språks fyndiga titlar. Att översätta changeless till chanslös blir så fel när man läser boken och inser vad den engelska titeln anspelar på. Det är ett futilt företag att slaviskt följa konceptet "Tjejen som visste för mycket", Tjejen som jobbar skift", Tjejen som föll överbord"....lägg av. Ta er artistisk frihet!

5 kommentarer:

  1. översättning är inte lätt, oföränderlig är väl något annat

    SvaraRadera
  2. Blev nyfiken på de andra titlarna, måste säga att ändå ganska fyndiga översättningar från de korta engelska titlarna: Hemlös, Själlös, Timeless, Heartless....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hannele, där ligger bekymret för mig. Såklart är det ju klatschigt att alla engelska titlar slutar på prefixet -less, och då vill man ha en kontinuitet på svenska och har valt, och kommer sannnolikt att välja -lös på alla titlar. Men chanslös anspelar på en hopplös situation, och changeless, i det här sammanhanget, handlar om en oförmåga som uppstår hos vissa. Soulless vs. Själlös är ju helt acceptabla, tom bra översättningar. Det är ju just den här andra boken som får en hafsig översättning. I övrigt harCarriger gjort det enkelt för vårt språk att hitta ekvivalenter som duger.

      Nå ja, det tar inte priset i fånighet. Tänk när filmen "Hugo Cabret" blev "Hugo" i Sverige, jag menar varför ens bemöda sig om att ta bort huvudkaraktärens efternamn. T ex så går på vår biograf just nu; Les Miserables, A Good Day to Die Hard samt Beautiful Creatures. Ingen översättning alls alltså.

      Radera
    2. jo, filmer översätts mindre och mindre

      Radera
  3. Kan nån bara ta och skriva en liten bok om översatta titlar! Skulle vara ett trevligt fredagsnöje ;)

    SvaraRadera