Alla vargar bär inte päls.

Alla sagoläsare och fantasyfilmsnördar vet vem den här bilden föreställer. Amanda Seyfried spelar Little Red Ridinghood, fast vi säger förstås Rödluvan.(Tyvärr en ganska usel film, men sagan är ändå en klassiker.)

Tyvärr ser jag inte lika cool ut, men jag kan lugnt säga att jag just nu identifierar mig med karaktären. Jag känner mig som den naiva, tillitsfulla Rödluvan som vandrar längs stigen tills en varg kommer för att göra henne bekantskap.

Åh, har inte många av oss fallit i fällan att lita på vargen som är så duktig på att prata omkull oss så att vi till slut tror allt den säger. Så vi lyssnar och tror att det är helt riktigt och sant det vargen säger. Så vi ignorerar den lilla varningsklockan som ringer.

Vi lämnar stigen. Bara för att allt för sent inse att mormor är uppäten och vi står näst på tur.

Jag bor i vargland på riktigt. I mina hemtrakter tar vargar jakthundar, får och gud vet vad. Många av de jägare jag känner tror bara på en lösning. Jag tror ni vet vilken. Men inte jag. Jag kommer aldrig skriva på en namninsamling för att utrota en uråldrig jägare som har lika stor rätt som mig att äta, försvara sina revir eller att bli tokig av ensamhet så att den irrar in i våra bostadsområden.

I mina ögon är den farligaste vargen människan i din krets. Den människan som med fagert tal hjälpte dig att lura dig själv. Som Thåström sjunger "var e' vargen". Jag är ledsen, men den är där vi ibland anar. Den människan du ville tro på, den människan du ville lita på. Ibland är det den du minst anade.

Som tur är har jag en jägare som sällskap, han hjälper mig att hämta stenar som vi kan fylla vargens mage med. Sen syr jag de starkaste stygn jag kan med björntråd så att vargen drunknar i botten av brunnen.

Tillit. Så lätt att förstöra. Så svår att bygga upp. Jag är rödluvan, jag har tillit. Så vargen jagar mig alltid. Det gör inget. För jag vet att vargar är lika jagade som jag.Det måste vara ett tungt och ensamt liv att alltid behöva föreställa sig. Att gömma sig. Att vara rädd för att bli avslöjad. Jag tror att jag föredrar att bli uppäten då och då, mitt hopp om att det finns godhet och äkta värme emellan oss människor föredrar jag att hålla fast vid. Då får man ta en varg emellanåt.