Dardel, mer än bara dandy, men oh så tjusig ändå ; P

Kör vidare med min facklitteratursvurm just nu. Senast lästa är Nils Dardel - I skuggan av dandyn. Boken är utgiven av Mjellby Konstmuseum. Som boken mer eller mindre inleds med så är Dardel främst förknippad med "Den döende dandyn".

Han själv har uppfattats som en mode och gayikon under en avsevärd tid. Visst kan man lätt förstå det när man läser om hans vänskap med Rolf de Mare, som var öppet homosexuell, samt att Dardel gärna läste Oscar Wilde.

Som de olika skribenterna i boken påpekar så vet vi faktiskt bu eller bä. Dardel hade barn,var gift, lämnade sin hustru för en annan kvinna och verkar ha haft kända kärlekshistorier med kvinnor. Samtidigt så ska det väl inte spela någon roll vad han hade för läggning.

Själv är jag en smula svag för människor som är gränsöverskridande. Jag gillar när folk leker med könsroller. På den här tiden Dardel verkade var det ju en stor sak bara om kvinnor bar byxor, eller om män visade en mer androgyn sida av sig själva. Betraktar man bilden ovan ser kanske Nils ut som vilken karl som helst från den tiden.

Hans självporträtt berättar lite mer om man känner till den tidens klädmode. Här är inget svart eller strikt. Färg, och ett ansikte som ser ut att tillhöra en ung pojk. Det poängteras i boken att man tror att Nils Dardel var en konstnär som var lika medveten om "den röda mattan" som dagens Oscarsbesökare. Han klädde sig medvetet, och lät sig fotas som en dandy. Ser man familjebilder eller ser vad han skrev till familjen så förstärks ännu mer känslan av att han skapade en image.

Boken är klart läsvärd för den visar så mycket mer än hans gayikon-status. Man ser hur han under olika perioder inspireras av olika strömningar i sitt målande, och hur han anpassar sig efter sällskapet när det gäller sin persona.

Det jag gillar mest, bortsett från konsten i sig själv, är att författarna försöker få fram att han inte behövs placeras in som smyghomo, eller som överklassbrat, utan att han sannolikt var intresserad av hur kön framställs. Att han lekte med det. Visst framställer han sig som fåfäng och ytlig, men det är personer som Dardel som inspirerat män att våga visa att de också bör kunna få lägga ner tid på sitt yttre.

I dag ser jag hur män (oftast yngre) med självklarhet bär en sjal eller någon accessoir (jag kan inte stava idag) utan att få en stämpel. Något vanligare är det dock i storstäderna. Om vi nu verkligen är helt för jämställdhet och att alla har rätt till att få se ut hur de vill då ska man inte klassas som feminin för att man som man intresserar sig för sitt utseende.

För det jag har lagt märke till att det är en hel del kvinnor/tjejer som fäller kommentarer som "vem vill ha en kille som lägger ner mer tid på sitt utseende än man själv". Hade det varit tvärt om hade det debatterats vilt. Så nej, fortsätt med kaftan Di Leva, kräma på hårgel om ni vill grabbar. Ska det vara rättvist så ska det gälla åt båda hållen!