Svenska ruskigheter

Amanda Hellberg, det är grejer det. Alltså jag hade ju givit upp hoppet om svenska författare sådär runt gymnasietiden då inga kanoniserade författare egentligen tilltalade mig. Visst, jag förstår väl att Strindberg tog upp intressanta ämnen (för sin tid), eller att Moa Martinsson gjorde skillnad. Fast jag hade nog redan gjort mitt mentala genreval. Det är inte drama. Inte kärleksromaner. (Här vill jag tillägga att jag inte är fördomsfull, jag har läst Danielle steel, Barbara Cartland och bägge mina döttrar har namn från Sagan om Isfolket.)

Jag bara kände att min pappas böcker av Ray Bradbury eller Edgar Allan Poe gav mig så mycket mer. Att finna svenska författare som skrev liknande saker verkade omöjligt. Det är inte så att det aldrig slunkit ned några verk av svenskar sen den tiden, Marianne Fredriksson, Tage Danielsson eller varför inte Maria Lang för att nämna bara några.

Men innan jag hittade Ajvide Lindqvist så kändes det som att jag aldrig kommer att kunna känna mig rädd eller obehagligt berörd av svenskt författarskap igen. Men så köpte jag Döden på en blek häst av Amanda Hellberg till mig själv i Halloweenpresent förra året. Tyvärr kom ju min "Jedi mind-melt"  (ha, ha förlåt men nu när Obama har uppfunnit detta kränkande begrepp så måste det ju användas) emellan.

Så jag läste den nyss. Maja Grå, en flicka som är aningen mer överkänslig än jag själv : ) Hon hemsöks av det förflutnas spöken, riktiga spöken och definitivt riktiga faror. Att historien utspelar sig i Oxford, England, gör det ännu mer tilltalande. Hennes mor som övergav henne som barn hittas död och det väcker många känslor, att hon hittas i England väcker många tankar. Sådan tur att Maja kommit in på en konstlinje i Oxford så pjäsen kan börja.

Jag blev lite rädd, och aningen äcklad, men framförallt förtjust. Sen insåg jag att jag hade gjort noob-felet och börjat med att läsa andra delen i en serie på tre böcker än så länge. Så vad göra. Jag tittade framåt och läste trean Tistelblomman. Maja Grå är fortfarande i Storbrittanien, men staden är bytt mot landsbygden. Vi vet ju alla när man är ute och reser att vi sett något hus som verkar helt ensamt i ödemarken, och vi tänker "hur kan någon klara av att bo så ensligt och isolerat" - bra då har ni greppat stämningen i Majas nya hem.

Precis som i  Döden på en blek häst är folk sällan som de verkar vara i hennes nya hemby. Vad de däremot är är vidskepliga, skeptiska till Majas hus och mycket förtegna om varför huset inte är så populärt. Vi har lokalteater, spöken och ensamhet. Inte lika blodig som tvåan, men mysigare. Så jag antar att jag ska backa och leta fram Styggelsen som ska vara ettan. Jag vet att Hellberg även skrivit en ungdomsroman, samt att hon sitter med ett bokprojekt hemma i Oxford (jepp) så det finns lite att se framemot. Alltid bra det där, att ha något att se framemot. (Och nej, jag satte inte ihop fram +emot av misstag, jag tycker de ska sitta ihop.)