Tårar

"Benjamin skrattar och säger att det man aldrig haft kan man inte sakna - och av någon anledning godkänner alla kring bordet trots att det så uppenbart inte är sant. För naturligtvis kan man sakna något man aldrig haft, någon som man inte träffat eller något man aldrig fått lära känna" (Torka aldrig tårar utan handskar, sid 249, Gardell).

Ja helt uppenbart så citerar jag Jonas Gardell från hans första bok i en romantrilogi, denna heter Torka aldrig tårar utan handskar. Jag erkänner dock att jag gjorde det när jag läste den här oerhört starka boken om den kamp, smärta och kärlek som skildras.

I början av nittio-talet så läste jag till förskolelärare och medverkade i ett grupparbete med ett på den tiden laddat tema: hivsmittade barn i Sverige. När jag först hörde talas om den i folkmun sk bögsjukdomen sa man Aids eller HTLV-111, viruset "döptes" om till HIV och sades vara ganska lättsmittsamt.

Vi undrade så klart om det verkligen var så. Andra funderingar var hur många smittade fanns i Sverige, och hur många var barn. Framförallt vad hände med barnen. Vårt sökande efter svar tog oss till allt från Noaks Ark till Sveriges dåvarande enda specialdagis för smittade barn. De gick alltså på ett separat dagis. Vi fick intervjua personalen, men absolut inte barnen.

Det här var inte för att man trodde att vi skulle bli smittade utan för att skydda deras integritet. För oss studenter var det här ett brutalt uppvaknande. Var det så här det var i Sverige? Det var en annan värld.

Gardell skriver så att mitt hjärta blöder. Hur han lyckas fånga ångesten huvudkaraktärerna känner inför sin homosexualitet, rädslan, äckelkänslorna och utanförskapet. Jag uppskattar det sätt han väver in fakta om sjukdomen, dess spridning, fördomarna kring ALLT omkring. En genomtänkt och gripande bok jag varmt rekommenderar.