Får man ta hamstern med sig in i himmelen ?

I likhet med några andra få utvalda medmänniskor så råkar jag vara allergisk mot lite allt möjligt och i synnerhet mot pälsdjur. Så därför har jag aldrig haft en kanin. Jag har inte ridit. Jag jublar inte när en katt gnider sig mot mina byxor (och det gör de gärna har jag märkt). Men jag lider inte så mycket av det här att inte får vara med djur. Men det gör min djurälskande elva-åring. Hon värderar djur högre än människor och har haft som högsta önskan i världen att hennes mamma ska bli botad från denna onödiga åkomma.

Tyvärr har inte gud hört bön i denna fråga, men mamma har. Så för två år sedan lite drygt beslöt jag mig för att övertyga min man om att en liten mus kanske funkar. Inte för att han tyckte det var en bra ide men jag ansåg att det skulle vara bra för Sol. Det blev tillslut två (!) dvärghamstrar som kom från en av Sols kompisar, hon var glad jag var nöjd och pappan skeptisk. Från början var dessa små skygga och bitiga pga att förra ägarinnan inte engagerade sig så värst i dem. Men Sol lyckades få dem vänliga och handtama. När den ena hamster dog förra hösten blev jag riktigt ledsen.

Sol har en annan syn på döden, visst den skrämmer henne men när det gäller andra så är hon ganska osentimental. I alla fall så hade vi Loppan kvar som hon heter. En liten tjockis som har frodats hos oss. Men nu är hon över två år och dvärghamstrar har en kort livscykel så jag har gått här och börjat vänta på hennes frånfälle. Sol som inte varit i någon toppform har inte varit så aktiv med Loppan den sista tiden. Jag har fått påminna Sol om att byta vatten och leka lite med hamstern så hon inte blir understimulerad.
I alla fall hade jag inte hört Loppan vara uppe och lekt på nätterna på ett par dagar när jag i torsdags beslöt mig för att se om hon lämnat oss. Med tårögd beslutsamhet och gula handskar öppnade jag buren tog ut Loppans sovhus och skulle ta ut kroppen, död eller levande. Men det visade sig vara svårt. Omöjligt faktiskt. Det brukar vara det när de inte är kvar i buren. Japp, visst har hon lämnat oss men inte på det viset jag hade trott.

Det blev en jakt utan dess likhet hemma hos familjen Skeri. Maken har dragit fram allt som går att dra fram, han har byggt fällor, hittat spår efter henne, men förgäves. Hon är borta. Vi har ställt fram mat och vatten i alla hörn och kanter men inget verkar hon ha rört. Utan vatten klarar de sig inte så länge och det här var i torsdags. Var hon är kan man inte veta men vi hittar henne inte och jag måste nog i klartext förklara för S. att Loppan nog har gått till de sälla jaktmarkerna. Nu kanske S. förstår det ändå men jag känner att det är viktigt att markera att nu plockar vi bort hennes bur från S. rum och städar bort hamstermat och allt annat.

Det är inte min hamster men det känns eländigt ändå. Jag känner mig nästan fånig när jag gråter i smyg för att S. blir så nervös av "sorggråt", men faktum är att det är sorgligt. Här snyftar man för att man tror man ska hitta en död hamster sen hittar man bara en övergiven bur. En sån antiklimax och ett sånt sorgligt avslut. Godnatt Loppan var du än är