Han sa - Ja. tyvärr. Men försöker jag, ska man behöva ta emot så mycket verbala knytnävsslag utan att göra något annat än att säga 'nej, nu får du lugna dig'?
För min taktik idag var då inget annat än rena rama tonårsfasonen med okvädingsord tillbaka som avslutades med mig utstormande från köket.
Nej, man måste få bli förbannad säger han då. Man måste få visa att man har en gräns. Men jag är ändå inte nöjd. Så här barnsligt för man väl inte reagera?
Frigörelseprocess eller inte, det är svårt att leva med en konstant kritiker.-för mig känns det som att veta att varje dag kommer det att komma kommentarer om mitt utseende (jag är tjock, klär mig tråkigt, är helt omodern i håret), eller sättet jag agerar på (mina ord är fel "inga normala människor använder ord som förvisso, besynnerligt eller sannolikt", jag drar åt mig för mycket uppmärksamhet på möten där hon är med (jo, jag ställer frågor om jag undrar något), jag har fel intressen (litteratur, religion, myter, naturvetenskap). Men värst av allt - jag ser inte glad ut hela tiden (helt sant, det har hon ju rätt i).
Just nu hatar hon mig, och när hon flyttar hemifrån kommer hon kanske minnas mig så här. Tjock, märkligt språkbruk och helt omodern. Då kanske hon aldrig kommer att hälsa på oss, för som hon säger det känns inte som hon kommer behöva en familj.
Den mest utskällde föräldern på jorden (min pappa) påpekar att det är svårt att vara förälder och lugn samtidigt alla gånger. Då får man gå in senare och förklara varför man sa si eller så. Så OK!
Vad jag sa innan jag stormade ut efter att hon med rösten drypande av förakt sa att det var så jävla typiskt mig att vara ett jävla offer. (I själva verket hade jag just berättat att jag var den enda i mitt högstadium som experimenterade med håret, färger, klippningar. -de andra hade typ permanent och blonda slingor. Då blev det droppen och jag skrek:
Håll käften ungjävel!
Om jag skäms, självklart!
Det går inte att vädja till logiken/"så här fungerar det"?! Tänker att det kanske funkar med just henne?
SvaraRaderaMärkligt nog fungerar bara en sorts logik, och det är hennes egen. Den är inte som gemene mans. Det är väl som far hennes säger - "nu är det så här det är"! Det är jag som är den vuxna eller hur : )Men som Jeanette Winterson säger vissa av oss blir inte vuxna bara äldre.
RaderaKära du! jag har också alla dessa farhågor! och de kommer att bli verkliga inom mycket kort'''''''! redan nu är min lilla 11-åring mycket obstinat, och vad jag minns så var jag inte bättre. allla de ord som jag lät strömma över mina föräldrar..och de brydde sig ibland, iblaND INTE, som jag minns det..det har jag framför mig, men de h ar det rätt i knäet: du kan inte göra så mycket mer än att finnas där. du vet: de5t är som om de vore onyktra: tänk så..alla de där hormpnerna. jag tror det blir bra sen. jag och min mamma har haft avgrungsproblem: men hon är ju alltid ens mamma,,
SvaraRaderakramar Lycke
Vad snäll du är : ) Jag är mest besviken på att jag själv inte kunde agera mognare. Men vi har faktiskt "pratat ut" lite under kvällen. Jag och min tonåring är lite varandras motsatser åxå, så det blir lätt missförstånd. Hon kunde ta upp exempel där hon kände att jag sa saker hon tog illa vid sig, och jag måste erkänna att jag inte hade tänkt på att hon reagerar för saker precis so jag....men olika. Jag tar ett djupt andetag och tänker det är bara sex år kvar så är hennes pubertet över iaf ha,ha. Nej inte var man så rolig själv. Sov aldrig, låg hellre hemma och läste böcker än att gå upp och gå till skolan. Sten i glashus ; P
Raderajag tror att det kan behövas även negativa känslor ibland för att kunna frigöra sig från föräldrar. Men vi vuxna får inte ge för mycket skuldkänslor till barn, det där går över... Det är inte förbjudet att bli arg ibland, varken för barn eller förälder. (Fast min kloka dotter skulle säkert säga något annat)
SvaraRaderaFyrabarnsmor - där är vi helt överens, om att akta sig sig för skuldbelägga barnen för deras kamp att lösgöra sig ur vårt grepp :) Men ibland kommer min egen sårbarhet i vägen och vips så försvinner förståelsen över att de gör något naturligt i människans utveckling - skapa avstånd så att flytten hemifrån ska kännas som en liten lättnad för barnet istället för att känna att man " överger" föräldrarna.
Raderaman behöver väl inte alltid vara förstående, vi gör så gott vi kan....
Radera(och en sak har jag lyckats med mina barn: de insåg att alla är OLIKA, och har olika smak... Det är jag lite stolt över! Syskonen, våra barn, hade alla olika kläder, frisyrer. Det betyder också att jag som mor hade rätt att prata som jag vill se ur som jag vill (vara tjock, klä mig tråkigt, vara omodern i håret :)
SvaraRaderaBarnen har aldrig skämts över oss föräldrar :)
Ha, ha lyllos dig Hannele, min yngsta var åtta år när hon vädjande bad mig gå lite längre i från mig på affären " för seriöst mamma - du är inte så cool". Ja det är väl bara att vänta och härda ut :)
Raderaigår släpade (?) dottern mej till boxning, jag var äldst, dubbelt så gammal som alla andra, kort och o-smal... men roligt var det :)
SvaraRaderaVisst är det bra att få känna att man rätt att ta plats och rum på ställen där man inte förväntar sig passa in. Bra av dotra också, lite press från någon annan kan behövas ibland!
Radera