15 november 2013

"Det heter m i d s o m m a r, inte missommar"

Jag är, och har nog alltid varit, lite av en språkpolis. Därför blir jag så full i skratt när jag läser Mikael Parkvalls Lagom finns bara i Sverige (och andra myter om språk). Skäms lite. Visst är jag något av en besserwisser. Har starka åsikter om det mesta, språk är inget undantag. Under min studietid på Engelska programmet mötte vi studenter samma åsikter som de Parkvall framför, nämligen att det är mycket svårt att tvärsäkert uttala sig om vad som är superrätt i språk.

Språk förändras ständigt, ett ords betydelse kan variera över några hundra år. Stavningen på samma ord likaså. Till och med grammatik ändras genom åren, fast ganska långsamt. Parkvall tar upp bl.a att eskimåer verkligen inte har fler ord för snö än t. ex svenskar. Engelska är inte världens största språk, och det förstås inte av så många som vi kanske tror. Portugisiska är STÖRRE än spanskan i sydamerika. (Brasilien är det enda land där portugisiska är dominerande, men det är vääääldigt stort Brasilien.) Ord kan finnas fast de inte står i SAOL, för det är näst intill omöjligt att lista alla ord i svenska eller något annat språk.

När jag först kom i kontakt med lingvistik på högskolenivå så vidgades mina vyer rejält. Det fanns så många saker att beakta vad språk gäller. Så många fördomar, många som jag själv har hyst, och säkert har jag kvar många. Men som boende i Dalarna har jag aldrig kunnat förlika mig vid att många (även tjugo-åriga killar) säger: "Jag ska hem till kärringen". För mig är det inte ett trevligt ord, men många dalfödda hävdar att det betyder käresta. Så då är det ok. Jag har inte köpt det ändå.

Därför blir jag lite nöjd när Parkvall säger att det faktiskt råkar vara "en avledning av karl" (s 48). Så nu mina kullor och masar, vad säger ni nu då? Pilutta säger jag. Fast, sen tänker jag att nu har ju Parkvall försökt att tydliggöra hela boken igenom att inget är självklart med språk. Om det i Dalarna anses vara ett uttryck för att kunna våga säga käresta fast på ett tuffare vis, så vem är jag att säga att de har fel. Det är kanske sant för dem. (Inte dom, jag behåller den fåniga traditionen att skriva på ett vis fast vi ALDRIG säger dem eller de.) En otroligt rolig och tankeväckande bok som jag rekommenderar alla språknördar att läsa.

PS. Titeln på detta inlägg kommer av en hysteriskt rolig radiosnutt där en äldre man med stark ilska orerar om detta fruktansvärda missbruk av det vackra ordet midsommar. Får mig att skratta varje gång.

3 kommentarer:

  1. jag är ingen språkpolis, språket förändras ju hela tiden (kolla bara gamla svartvita fikmer från 1940-talet), det viktiga är att man inte missförstår varandra...

    SvaraRadera
  2. P.S.
    i Göteborg heter det kär-ing, med ett r

    SvaraRadera
  3. Som jag förstod genom en konversation igår, så kan det anses viktigt att just i Göteborgstrakten uttala ordet "kex" med ett sje-ljud. Det är så man ärar Göteborgskex - genom att uttala det som folk i den trakten gör : D Tyvärr är det svårt att lära gamla hundar sitta, så jag tror att människor generellt säger ord på det vis man lärde in ordet.
    Kär - ing låter ju mjukare, i min hemort så säger ofta lokalbefolkningen även ordet 'keling' (hårt k) som synonym till kärring, det är mål och betyder samma sak.
    Som du säger språk förändras, vi lånar in ord nu (mail=mejl) och det har vi alltid gjort (trottoir=trottoar). Vi kommer att ändra stavningar och uttal, evolution inom alla livets områden är oundvikligt. Sen behöver man ju inte gilla det såklart. Själv ogillar jag att det blir alltmer legitimt ungdomar emellan att kalla varandra bitch eller hoe, bara på skoj, helt obegripligt för en betraktare som mig själv.

    SvaraRadera