06 augusti 2014

"Det är nyttigt att ha tråkigt", sa Alfons Åbergs farmor.

Senaste tiden har jag börjat känna mig lite uttråkad, och det är riktigt bra! För en lång tid så har jag inte haft nån möjlighet att känna så. Vilket har gjort att jag varit lite liknöjd. Så trots att jag stör mig på att det kan bli lite långtråkigt någon dag så välkomnar jag det en smula. Tack vare det började jag ju läsa romaner igen. Senast ut var Margret Atwoods Oryx & Crake och det var en höjdarbok.
Visst det är en sorgligt hemsk dystopi med en framtid där genetiska experiment uppmuntras. Genom bokens röst Snöman/Jimmy lär vi känna en värld på väg mot sin egen undergång...ungefär som vår egen. Det finns stora segregeringar i samhället och Jimmy växer upp i ett skyddat samhälle, långt ifrån ett skydd för honom själv dock. Hans barndom framstår som kärlekslös och kall, uppfostrad av ett forskarpar men där mamman är psykiskt instabil och Jimmy gör allt för att hon ska reagera.

En dag är hon borta. Under resten av Jimmys liv får han regelbundna besök av säkerhetsvakter som vill luska ut om han vet var mamman är. Men han slipper detta när han verkar vara den sista Homo Sapiens som vandrar på denna jord. För parallellt med tillbakablickar av Jimmys liv följer vi Snömans vardag i ett nytt liv utan annat sällskap än ångest, fruktan och de genetiskt framställda nya människorna och djur.

Atwood är inte rädd för att skriva om ganska äckliga saker. Det är obehagligt att läsa om Jimmys spel och datortittande, för vi pratar om en ung kille som med bäste vännen Crake ser blodiga, perverterade saker som en normal vuxen knappast skulle klara av att se. Värst tycker jag personligen att det blir när Jimmy och Crake ser Oryx första gången. Hon är åtta år och är med i en "vuxenfilm" som de ser lite av när de slår runt.

Jag vill inte ge ut några spoilers men bokens titel är ju lite upplysande, man förstår att dessa två är centralgestalter i Jimmys liv. Trots det så går halva boken innan man som läsare lär känna Oryx. Det är absolut ingen lycklig historia den här boken, men det är en bra historia. Det var svårt att släppa den. När man börjar läsa om Jimmy i hans nya person, Snöman, så väcks nyfikenhet som måste tillfredställas. Så även fast jag avskyr att läsa om barns lidande så kan jag inte låta bli att läsa till sista sidan. Vad Atwood presenterar är en läskigt trovärdig framtid. Kanske inte just Crakes personliga inblandning i apokalypsen som väntar men det samhälle som beskrivs känns mycket trolig. Sen är det något fängslande över Crake och Oryxs personligheter och deras relation till varandra och Snöman som Jimmy döper om sig själv till.

Nej, katastrofer kanske man inte ska läsa om när vi har den värsta branden rasande i landet. Så jag valde att läsa något mer lugnande, hoppas jag att den är...Orlando av Virginia Woolf. Hittills gillar jag den.

3 kommentarer:

  1. Det där är knepigt, ska man vara nöjd eller inte.... själv känner jag mej sällan uttråkad. Jag är väldigt förtjust i allt Virginia Woolf skriver, även Orlando, som jag får snart läsa om.

    SvaraRadera
    Svar
    1. (hahha, man ska inte peka på sina fel, men ordföljden blev knasig :)

      Radera
    2. Ha ha, ja ibland blir det både rätt och fel när man skriver. Men jag är klar med Orlando och jag tyckte den var underbar så jag har plockat upp en annan bok av Woolf nu :)

      Radera