Med tre vänner söker hon svaret på var hennes far har tagit vägen då denne verkat ha uppslukats av jorden. Det är en underlig upplevelse att läsa om den lätt klaustrofobiska synvinkeln den kvinnliga huvudkaraktären hyser. Trots att de fyra är ute i den kanadensiska naturen, på en ö där hennes barndomshem ligger, så känns det väldigt instängt och jag vill nästan sticka in en nål i luften när jag läser så att huvudpersonen kan andas.
Ingenting går som man vill, de minnen man har är inte alltid de rätta och människor är opålitliga. Det är som att läsa sig in i vägen till en psykos med det lätt spektakulära slutet. Boken gav mig samma känsla som Sylvia Plaths The Belljar/Glaskupan men Plath kändes mer trovärdig. Trots det var det en intressant läsupplevelsesom jag på intet vis ångrar.
jag får göra nytt försök, tycker Atwood lite deppig fast Sylvia Plath är fascinerande
SvaraRaderaTja, egentligen tycker jag att livet är för kort för att slängas ut på att vänja sig vid saker. Inte för att jag är en bra förebild, jag ger ofta författare en andra chans. Men om något är för dystert...nej då ska man inte tvinga sig om det inte är ens "cup of tea". Fast jag gillar Atwood. Och det har nog lite att gör med att hon har en slags sci-fi-nerv i mkt som hon skriver trots att det är lite dystert och djupt.
Raderamånga gillar Atwood, jag kommer nog läsa mer av henne
Radera