Ännu en dag jag vaknar i min säng...sen blir det inte bättre

Akt 4630 i "Sols stormiga liv" -skriven av Sol, tolkad av Anna.
Prolog: Tolv, snart trettonåriga Sol lever ett magisk, mystiskt liv  som följs med spänning av hennes närmaste. Hon har tidigare i berättelsen visat prov på mod, förslagenhet och har en benägenhet att hamna i argument med resten av sin familj. Här börjar en typisk skolmorgon....

Jag: - Glöm inte hjälmen!
Högstadieflickan: -Asså...min hjälm passar ine.
Jag: -Ta min hjälm. Lyfter ned den trycker den på hennes huvud.
Högstadieflickan: Neeeej...den passar inte, man ser ju konstig ut i den. Knäpp hjälm. Hon tar av den.
Jag tar ned hennes. Sätter på den.
Högstadieflickan: - Asså...jag kan inte ha hjälm.
Jag: -Varför då?
Högstadieflickan: - Jag kan inte. Jag ser inte bra ut i hjälm.
Jag känner ilskan växa, tio minuter kvar tills hon börjar. Det tar en kvart att gå dit för henn.
Högstadieflickan: - Asså.... du måste skjutsa mig.
Jag: - Aldrig i livet. Du får fan gå!!!!

Innerst inne vet jag att jag kommer att skjutsa henne eftersom att jag vill att hon kommer i tid. Vårterminen i sexan kantades av sena ankomster vecka in och vecka ut. Så surt sliter jag åt mig nycklarna. Travar ut mot bilen, gnäller konstant om allt. "Då ger jag bort till cykel till Nova, för glöm att du får cykla utan hjälm!"---"Okej, då kommer jag väcka dig svintidigt imorgon, för du går till skolan, jag skjutsar inte!"---"Du får gå hem idag, spelar ingen roll om du ringer, eller om du har kompisar med, du får gå hem!" ---" Från och med nästa vecka kommer jag vara borta nästan jämt, då måste du ta dig hem själv, så lika bra du vänjer dig, från och med nu slutar jag att skjutsa"---"Bara så att du vet, Nova cyklar själv till och från skolan nu!"

Sol gick upp fem i morse, för att titta på Manga. Så hon hade tid att göra sig klar. För hon började nio. Men jag vet ju att organisation inte är hennes grej. Jag vet ju att så här hanterar man inte sjuor, sitauationer eller någonting alls. Men jag fortsätter som ett tröskverk. Arg, svettig, i sovkläder för jag hade inte bytt om än. Jag ska ju plugga hemma.
 Tänk vad mkt man hinner skälla på en och en halv kilometer. Hon sitter tyst i baksättet. Vi kommer fram. Hon börjar kliva ur bilen. Mitt samvete slår till. Full front. Jag försöker le...kraxar fram "Ha en bra dag". Ridå!