När vi snackar Baudelaire, snackar vi rejält mörka dikter med tunga teman som död, sex och religion. Hade jag läst denna som sextonåring så misstänker jag att jag hade gått omkring med boken i skolväskan hela tiden : ) Det är mycket symbolik (dikter går ju ofta ut lite på att maskera det man vill säga så det får man ju ta som läsare), och man får nog ut mycket mer av De ondas blommor om man har lite kontext som hjälper en att ana var Baudelaire vill att vi ska tänka åt för håll.
Bibelhistorier är nog ett måste, samt en smula grekisk-romersk litteratur kännedom. Annars blir syftningar på ex "Lethe, Lesbos eller Litania" saker som inte ger ledtrådar. Men jag tror att man kan få ut en del av den här författarens ångest ändå. Ta de sista raderna på "Litania till Satan":
"Satan, ha misskund med mig i mitt djupa elände!
Adoptivfar för dem som Gud, förblindad av vreden,
en gång jagade ut ur en jordisk lustgårds Eden,
Satan, ha misskund med mig i mitt djupa elände!"
Själv tyckte jag att det mest skrämmande var hans dikt till författaren Viktor Hugo, inte ur en makaber synvinkel utan för att den visar på den negativa bild Baudelaire måste ha haft mot ett särskilt folkslag. Dikten heter "De sju gamlingarna" och det jag reagerade på är detta utdrag:
"Han var inte böjd, men bruten: i rät
vinkel var ryggen krökt där han gick
stödd på en käpp, och allt detta lät
honom likna, i haltande gång och skick,
en trefotade jude, ett haltande djur."
Lite osympatiskt i mina ögon, men boken är väl värd att analysers, läsas och kanske förfasas lite av.
Något trevligare var konstutställning Decibels klass hade i måndags. Först måste ni bara få se vad som hängde på dörren på deras klassrum : )
