12 januari 2014

"My outsides look cool, my insides are blue"

Mitt i natten. Sitter och andas djupt omväxlande med att vagga mitt huvud i mina händer. Jag har just sparat ner två jobb på datorn jag funderar på att söka. Har suttit och kollat i mitt eget landskap vad det finns för jobb, sen letade jag efter de roligare jobben.....som inte finns här då. Men en del saker kan man arbeta med hemifrån.

Då kommer känslorna. Lite snabbare än tankarna, men de hinner snabbt koppla upp sig mot mitt känsloläge. Jag inser att jag är lite förtvivlad.

Hur, verkligen hur, tar man sig tillbaka till arbetslivet och vardagen? Varför? Finns det ens något jag kan göra?

Det är så långt ifrån den där flickan som bara sökte jobb och tog vad hon fick, och hon fick jobb. Inte alltid roliga, men hon gjorde de flesta jobb ok genom att hitta det som var bra på varje ställe. Var tog hon vägen?

Jag känner att jag inte kommer att klara av något alls. Men så kommer en flashback från en lingvistikkurs helt plötsligt. Vi skulle studera något som jag aldrig trodde jag skulle bemästra. Vanligtvis är jag pratsam, skämtar och frågar mycket, men den här gången kunde inte ens magister Kostia göra föreläsningen begriplig. Jag for mina åtta mil hem och gick in i mitt hus, satte mig i soffan och grät.

Redan då började jag bli trött och sliten. Jag tänkte att det här är för mycket för mig, för svårt. Nu tar mina studier slut. Men jag har lite av en "bryt ihop och kom igen"-personlighet så jag torkade tårarna och satte på datorn. Öppnade skolmailen. Ser ett mail från min lingvistiklärare och blir lite förvånad. Det tillhör inte hans vanor att skicka ut mail. Men det var ett kort mail med en länkadress på som han ville att jag skulle klicka på.

Jag begrep ingenting, men gjorde som instruerat, för han skrev helt enkelt bara att han trodde jag behövde se länken. Det var till en amerikansk blogg till min förundran. Det bästa var titeln på blogginlägget han direktlänkat. "NOBODY KNOWS WHAT THE FUCK THEY ARE DOING!".
Det handlade om att vi alla kan känna oss misslyckade, som att vi bara låtsas vara vuxna och när som helst kan någon komma på oss. De allra flesta känner ibland att det de gör är saker de inte alltid är säkra på att de gör rätt, men de försöker.

Hur han kunde avläsa mina exakt känslor under undervisningen är fortfarande en gåta. Sällan har jag känt mig så "sedd" av en lärare, i brist på ett bättre ord. Poängen är att hans enkla mail räddade min dag, gav mig kraft att försöka förstå och jag fick faktiskt VG på hela den kursen. (Jag lade ner mycket tid på den då den verkligen var svår i mitt tycke, men om alla andra bara kör rakt på så kunde jag också det resonerade jag.) Så därför tänker jag inte ge upp.

Men jag tänker inte heller vara besviken på mig själv för att jag har tappat mitt självförtroende på så många områden de sista två åren. Jag har tappat det, men jag brukar hitta nycklar, plånböcker och allt annat som rymmer så det ska säkert ordna sig. Jag har nog trott att jag klara av allt och lite till. Men nu ifrågasätter jag allt från min kompetens som mor, arbetare, fru, vän, mitt utseende. Jag behöver inga ovänner för jag är min egen värsta ovän. Så jag är rädd för att misslyckas.

Förhoppningsvis lär jag mig något av allt det här. Jag är mer ödmjuk i det avseendet att nu förstår jag att det inte alltid är så lätt för människor att "bara skaffa ett jobb" eller "skärpa till sig". När allt kommer omkring visade det sig att jag inte är mer än människa.
Fly - Nicki Minaj feat. Rihanna


10 kommentarer:

  1. Lärare är viktiga, jag har fått höra en del negativt; typ "har man inte lärt sig Maxwell's ekvationer före 25 års dag, så kan man inte lära sig..." Och mycket annat, tentaskräck har jag haft. Lingvistik tyckte jag var lite tråkigt, jag blev godkänd, men har aldrig använt mina kunskaper... hade väl drömt om att bli forskare, testade två spår... Nu är jag väldigt trött på det akademiska.

    SvaraRadera
    Svar
    1. man lär sig en del när det inte flyter på

      Radera
    2. Ja, man borde i alla fall lära sig något. Fast inte så ofta som jag skulle önska.

      Radera
  2. Vilket fint och samtidigt vemodigt inlägg. Jag känner igen mig i mycket, på mitt eget sätt. Att "göra nytt", "hitta tillbaka" etc är aldrig lätt. Förhoppningsvis har man dock något med sig på vägen som kan vara till hjälp.
    Och du, när jag ser och läser om dina barn så ser, och förstår, jag på en gång att du är en fantastisk mamma - för de verkar och ser så otroligt fina ut!
    Stora kramar till dig och lite styrka och lite eftersläntat julmys i snön
    ps
    Tack för grattiset! ds

    SvaraRadera
  3. Tack för de fina orden, verkligen.

    SvaraRadera
  4. Känner igen mig allt för väl i dina ord..är också där nu..trampar vatten..biter ihop..

    Och du gumman..DU är en fantastisk människa, en otrolig mamma och en utav dom underbaraste vänner man kan ha! <3

    Älskar dig <3

    <3 Styrkekramar i massor <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja du vet mycket väl hur det är kära du. Har inte fotat komposten än. Fick lov att ominstallera datorn förra veckan och vips så hade jag tappat ett helt års foton : ( annars hade jag nog hade något kort. (Foton och ca trehundra låtar från mitt musikbibliotek snyft). Har full förståelse att det är "business as usual" hos er. Samma - Lika ; D Få se om åtminstone Nova och jag kommer upp med lite prylar åt dig med loppispotential.

      Radera
    2. Åh fy va trist..låg och funderade en natt (ja inget ovanligt att jag ligger sömnlös och funderar på kanske mindre viktiga saker..men men..) om man inte skulle ha gjort backup kopior på alla foton och rent utav kanske skriva ut en bunt utav dom..ett himla jobb men ack så värt det om olyckan är framme..
      Åh va glad jag blir..ser verkligen fram emot att träffa er igen.. <3 Kolla i förväg bara så jag finns på plats..på fredag kväll tex så far jag till Borlänge över helgen och fredagen den 31:a far jag till Borlänge fram och tillbaka över dagen på möte men finns på loppis lördagen.. =)

      Kramen
      Sanna

      Radera
  5. Käraste rara vännen min!!! Ditt inlägg gick raka vägen in i mitt hjärta - spikrak E4:a och jag kan bara skriva under på att jag känner igen mig i allt det där! Har inte haft ett jobb på flera år, ett förlorat barn och en liten såklart, men nu begiper ja ginte längre hur det ska gå till. och hur man ska orka. dagarna är fullspäckade som de är och jag går med ständigt dåligt samvete för det jag inte hinner, snurrar upp mig i fel saker och känner mig misslyckad men tittar det inte alltid i vitögat, nej nej, jag tar omvägar och söker sagor som lindrar och sinnesro på annat håll. Jag vet ju att du är en alldeles underbar människa som har så otroligt mycket kunskap bara uppe i ditt huvud. det var någon som sa att om man har svårt att sova om natten så tyder det på att man är lite mer intelligent helt enkelt. det vill jag gärna tro på. jag tror på dig..

    många kramar om, Lycke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du skriver så snälla saker Lycke att jag blir rörd. Sen kan jag mycket väl förstå din situation också. I ditt fall är det lite mer förståeligt ändå, det du har gått igenom är ju den värsta mardrömmen...jag är bara lite vrickad. Samvete, det är bra att ha när det hjälper människan att sortera mellan "rätt och fel", men som mamma är det nästan alltid fel konstigt nog. Sällan har jag mött en mor som inte har dåligt samvete, det är obegripligt egentligen för de flesta mödrar gör allt och lite till, kram A.

      Radera