Då kommer känslorna. Lite snabbare än tankarna, men de hinner snabbt koppla upp sig mot mitt känsloläge. Jag inser att jag är lite förtvivlad.
Hur, verkligen hur, tar man sig tillbaka till arbetslivet och vardagen? Varför? Finns det ens något jag kan göra?
Det är så långt ifrån den där flickan som bara sökte jobb och tog vad hon fick, och hon fick jobb. Inte alltid roliga, men hon gjorde de flesta jobb ok genom att hitta det som var bra på varje ställe. Var tog hon vägen?
Jag känner att jag inte kommer att klara av något alls. Men så kommer en flashback från en lingvistikkurs helt plötsligt. Vi skulle studera något som jag aldrig trodde jag skulle bemästra. Vanligtvis är jag pratsam, skämtar och frågar mycket, men den här gången kunde inte ens magister Kostia göra föreläsningen begriplig. Jag for mina åtta mil hem och gick in i mitt hus, satte mig i soffan och grät.
Redan då började jag bli trött och sliten. Jag tänkte att det här är för mycket för mig, för svårt. Nu tar mina studier slut. Men jag har lite av en "bryt ihop och kom igen"-personlighet så jag torkade tårarna och satte på datorn. Öppnade skolmailen. Ser ett mail från min lingvistiklärare och blir lite förvånad. Det tillhör inte hans vanor att skicka ut mail. Men det var ett kort mail med en länkadress på som han ville att jag skulle klicka på.
Jag begrep ingenting, men gjorde som instruerat, för han skrev helt enkelt bara att han trodde jag behövde se länken. Det var till en amerikansk blogg till min förundran. Det bästa var titeln på blogginlägget han direktlänkat. "NOBODY KNOWS WHAT THE FUCK THEY ARE DOING!".
Det handlade om att vi alla kan känna oss misslyckade, som att vi bara låtsas vara vuxna och när som helst kan någon komma på oss. De allra flesta känner ibland att det de gör är saker de inte alltid är säkra på att de gör rätt, men de försöker.
Hur han kunde avläsa mina exakt känslor under undervisningen är fortfarande en gåta. Sällan har jag känt mig så "sedd" av en lärare, i brist på ett bättre ord. Poängen är att hans enkla mail räddade min dag, gav mig kraft att försöka förstå och jag fick faktiskt VG på hela den kursen. (Jag lade ner mycket tid på den då den verkligen var svår i mitt tycke, men om alla andra bara kör rakt på så kunde jag också det resonerade jag.) Så därför tänker jag inte ge upp.
Men jag tänker inte heller vara besviken på mig själv för att jag har tappat mitt självförtroende på så många områden de sista två åren. Jag har tappat det, men jag brukar hitta nycklar, plånböcker och allt annat som rymmer så det ska säkert ordna sig. Jag har nog trott att jag klara av allt och lite till. Men nu ifrågasätter jag allt från min kompetens som mor, arbetare, fru, vän, mitt utseende. Jag behöver inga ovänner för jag är min egen värsta ovän. Så jag är rädd för att misslyckas.
Förhoppningsvis lär jag mig något av allt det här. Jag är mer ödmjuk i det avseendet att nu förstår jag att det inte alltid är så lätt för människor att "bara skaffa ett jobb" eller "skärpa till sig". När allt kommer omkring visade det sig att jag inte är mer än människa.
