We sow the seed.....

Maken och jag har börjat arbeta i vår försummade trädgård igen. Här är ett bildbevis på att vi inte ens kommer in till kallkomposten. Vad andra människor kanske skulle kalla ogräs kunde vi inte låta bli att stå och beundra ett tag. Allt växer lika vilt som i gamla, övergivna ödestomter...men vi jobbar på det. Att bestämma oss för om det verkligen är ogräs eller helt enkelt mysigt : D

Tack vare maken och moderns insatser på vissa ställen på gården har jag ju så smått närmat mig det som en gång var min stora glädjekälla. Sen alla inspiration jag får av andra bloggare som Lycke, Hannele och Suzana gör mig mer sugen att unna mig själv lite jord under naglarna.

I natt när jag fortfarande inte hade somnat klockan två av allt mitt ältande övervägde jag nästan att gå ut och rensa rabatter. Hade stämt träff med en av mina bästa vänner på stan igår. Det i sin tur ledde till att jag genom ett fönster på mitt favoritfik kunde se min äldsta dotters klasskamrater gå ur kyrkan, där man håller avslutningar. Min dotter går ut nian.....skulle gått ut nian. Officiellt är det så.

Let it go. Nu såg jag med egna ögon att det finns inget mer att fasa inför för. Den dag jag så länge sörjt över som skulle komma - den kom. Skolavslutning utan min finaste Soluppgång, Solnedgång, Solstråle, Solstorm, Solsken. Den kom ...men inte hon.

Min vän som är lärare kom. Och jag har tur som har vänner som henne. Som inte automatiskt låter mig tycka att allt är katastrofalt, utan som får mig att tänka ett steg längre. Det finns liv, det finns hopp , det finns en framtid. Men jag kan ändå inte riktigt skaka av mig att alla års hårt arbete att få skolgången att fungera inte bar den frukt jag önskade.

Den frukt jag ska skörda senare blir det jag kan vårda i trädgården. Det får bli sommarens terapi. Sen finns alltid böcker. Mina skissblock. Akvareller. Att skriva. Krama andra människor. Göra det enda vi kan nu - gå vidare. För var ska vi annars gå?