Neil Gaiman-depression

Märklig åkomma inte sant? Nej, jag har inte läst ut någon av hans böcker och lider av postbokdeppighet. Jag sitter fortfarande hemma och är lite sur på mig själv. För de som inte vet, så är detta en författare som bestämde sig för att besöka Sverige.

Och ha boksignering på min älsklingsbokaffär, Science-Fiction Bokhandeln i Stockholm! Jag hade anmält att jag skulle komma, ordnat sällskap och hade transport dit och hem. Men jag fegade ur. Jag kom på många bra skäl till varför jag inte behövde åka sådär i sista minuten. Så jag avanmälde mig och sa till alla att det var inte så noga.

Jag i ett nötskal. Feg.

Samma dag som han kom dit började jag räkna ut hur ofta jag väljer bort att göra något jag verkligen vill. För det finns alltid någon anledning till varför jag inte kan göra det ena eller andra. Sanningen är nog att jag inte är en risktagare. Att jag tar det säkra före det osäkra. Gör det som blir bäst i längden. Inte det som är roligast. Inte det som innebär att jag måste göra något som jag känner mig osäker på.

Ironiskt nog så brukar ord som spontan, impulsiv, förhastad eller underligt nog modig sägas om mig ibland. Jo, jag törs stå och prata inför stora folksamlingar, jag kan vara impulsiv nog att i vredesmod gå raka vägen in på en rektors kontor och säga ett sanningens ord. Visst, jag för ibland andras människors talan för att de inte kan eller törs själva.

Men i verkligheten så är jag inte modig, inte härligt spontan eller gör de mest impulsiva charmiga saker som att åka över trettio mil för att uttrycka min uppskattning till, vad jag anser, en briljant författare. När jag bara är jag....inte gömmer mig bakom någon roll då är jag en förskrämd flickunge oavsett om jag fyller 42 år i år. När jag inte är mamman, kompisen eller den välmenande släktingen då är jag ??????

Jag vet inte. Finns det någon bra affär där man kan köpa "hitta ditt mod och dig själv samtidigt"-elixir. Och nej, systembolaget räknas inte!