23 mars 2014

"Annie are you ok?"

Hade så tänkt vila igår. Det behövde jag. Dra mig undan lite, pyssla med sånt som stärker. Fast det var ju vår lilla femåring som fyllde år, och precis i kant med det skulle Decibels danstrupp vara periodunderhållning på en innebandtmatch.

Så jag satte på mig stora leendet, svart sammet och tänkte fake it til you make it. Så det åts vårrullar och prinsesstårta. Sen speeda iväg till Unihoc Arena för att se både en innebandymatch och våra modiga små uppträda för en heeeelt annan publik än de är van vid.

Intressant. Vårt lag vann. Trots att Deci grät av nervositet vann hon också - över sig själv genom att gå ut på planen och dansa. Det här är något nytt. Hon - nervös....och på riktigt. Inte vad jag hade förutsett. Men helt logiskt eftersom att det är det de flesta är som visar upp sina färdigheter.

Väl hemma.Sent. Jag var utmattad.Hade levt mig in i matchen. (Hemmalaget vann, vem hejade mest? Gissa.) Ställer sig inte folk upp av glädje när deras lag gör mål här i Sverige? Ok, på min kvadratmeter så var det så.

För en månad sen fick jag äntligen börja med riktig terapi. Inte stödsamtal. Utan mer djupgående. Jag har en vision om att kunna bli mer hakuna matat och att kunna lära mig sålla vad som ger och vad som stjäl energi. "Det är jobbigt", sa doktorn. "Det krävs i stort sett att man är i bra balans". Så jag fick träffa han som skulle avgöra om jag var i balans. Och som f ö nu är min terapeut. (För jag förklarade att balans var mitt mellannamn.)

Bra och jobbigt. Precis som det sades. Efter varje session vill jag sova men mina drömmar har en tendens att vilja bearbeta allt vi pratar om så det känns aldrig som sömn.....den lilla som kommer. Jag får ta en paus om jag vill. Men det jag vill är att allt ska gå fort. (Mitt kardinalfel sägs det.) Fast att älta är det bra det frågar jag, kanske svarar han, om det ger en plattform att gå vidare på.

Men jag vill inte prata om allt. Fast jag vill. Det här är bra. Det bästa på länge. Så varför känner jag mig som rödluvan jagad av vargen av alla frågor. Kanske har jag som Vanessa skriver ett kolibriehjärta

Så nu när alla frågar "är det bra" vill jag sanningsenlig säga jag vet inte mer än någonsin, men jag jag tror att det kan bli det när jag når ljuset i tunneln. Men ibland känns våra terapisessioner precis som i
Glees- "Smooth Criminal"
Och nej...I'm not ok. Ingen vill tänka på jobbiga saker. (Utom poeter och låtskrivare för det är bra för processen.)

5 kommentarer:

  1. starkt, jag skulle aldrig våga

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vågar egentligen inte heller. Men det är mycket jag gör som jag egentligen inte vågar. Så nästa steg blir väl att skaffa en spindel som husdjur och gå på ett Clown-konvent.

      Radera
    2. jo, jag var rädd för allt; mörker, hundar, vatten... men insåg runt tjugo att man inte kan hålla på att låta ens rädslor styra)

      Radera
  2. Då har du inte varit i Finland och sett någon match :)
    Bara vår svenska hejaklack syntes, finska föräldrar var inte ens där... (någon gång vid 25-års ålder, när jag inte var så lycklig, ville jag bli clown. Fast de är inte ens huvudattraktion, bara pausnummer... som min 80-åriga mor, men hon dansar, när det är paus i matchen, under SM och sånt)

    SvaraRadera
  3. Oj vännen! Jag förstår hur det känns! Har känt lika när jag tidigare gått. och jag tror inte allting behöver grävas i så djupt. jag tror att små små steg i taget. Det är i allafall det som fungerat bäst för mig. men vad vet egentligen jag? Jag hoppas i allafall det blir bra för dig. Livet är en process, en utveckling..en underbar sådan om man tar det i sin egen takt. inte lust att stanna av nu.. men små små steg i rätt riktining..
    Klart man ska ställa sig upp och hurra ljudligt på sin alldeles egen lilla kvadratmeter! Hurra hurra hurra hurra <3<3<3<3

    kramhögar Lycke

    SvaraRadera