Har en hemlig vurm för Gösta Linderholm. Så där nu är det sagt! Speciellt musiken från min uppväxttid.
Solen skiner, men blåsten ville hålla den sällskap. Sååå, gå ut och sen på vårtecken blev mindre lockande. Sen lyssnar jag på när Gösta sjunger till sin Lena "Du imorgon, drar vi ner till Paris. Det känns inuti det lutar emot kris.---utan katt och ungar det är värt sitt pris".
Ja, pass går ju fort att fixa. Ibland glömmer jag bort hur det var när det bara var jag och maken. Innan jag blev lynniga draken.
Allt försöker jag att trixa. Är bara mamma, knappast fru. Jag vet att han saknar det nu.
Men mest av allt kan jag sakna mig själv. Vem är jag? Vet knappt det längre idag.
Kanske borde vi fara bort vi två. Medan något går att laga ändå.
Någonstans där vi kan skratta igen. Minnas hur det var när du var min vän....inte han jag skäller på. Han som suckar, vänder och vill ut från rummet gå.
För jag tjatar, klagar och är precis den jag inte vill vara.
Vad stoppar oss? Varför kan vi inte fara? Mest för att jag tror att jag måste jämt vara här. Vara konstant där barnen är. Supermamman, det var ju jag. Inte ens det är jag längre idag.
I dag.
I morgon.
När då?
Jag vill ha sommar, jag vill ha vår. För dig och mig. För bara oss två.
var i Paris i min ungdom, för lite pengar, kunde inte franska, ingen hit.
SvaraRaderaHannele, jag och min man var åxå i Paris i vår ungdom....med väldigt lite pengar. Han kunde noll franska. Till skillnad från mig, som enligt min franska lärare var språkbegåvad, men det tyckte nog inte fransmännen. För efter att desperat försökt förklara att vi ville ha tonfisksmörgås på min allra tjusigaste franska blev jag så sur att jag till slut sa högt (och aningen) argt på engelska "I want a fish in a baguett". Till slut fick vi våra mackor, men jag var inte så kaxig längre. Nu, i vuxen ålder inser jag efter samtal med ett par fransmän att jag saknar dialekt vilket gör det svårare att förstå för dem. Så det gäller att lyssna in och härma någon regions franska : D
SvaraRadera